Gatufoto bland bakelser

Ja, det är möjligt. Sista dagen i Budapest blev jag hög på bakelser på mitt favoritfik och rusade runt i lokalen några minuter och tog lite bilder. Att äta bakelser verkar nästan vara en sport här i Ungern. Dom är betydligt godare än de svenska. Och mycket billigare.

Det fik jag besökte var litet och alltid fullt med folk. Ståplats var det enda som erbjöds i lokalen. Utanför konditoriet ringlade sig köer till en glassluckan i ett fönster och en våffellucka i ett annat.

 När man gick förbi konditoriet stod det alltid folk och proppade i sig bakelser så här.

Bra reklam. Så man gick in och inspekterade bakelsedisken. Det här var bara en av dessa diskar.

På gammalt östeuropeiskt vis betalade man i en kassa. På grund av språkproblem beställde jag ofta fel. Men det ordnade alltid upp sig.

Här närmar jag mig bakelsediskarna.

Det skall väl tilläggas att man åt bakelse på en stor tallrik med en rejäl dessertsked. Det fanns utrymme för att lägga upp många bakelser. Det visar den här bilden. Det'är min bakelse för dagen som syns i förgrunden. Har just hämtat den i bakelsedisken och ska nu få en kopp med the.

Om man ville ha bakelser utan grädde kunde man handla såna direkt vid disken utan att gå omvägen via kassan. Dom här äppelbakelserna var en av mina favoriter.

Här pågår försäljning av nygräddade våfflor.

Till sist - här är damen som sålde glass. Hon hade lite lugnare då glassäsongen inte riktigt börjat.

Finns det något negativt att säga om ett sånt här ställe. Som vanligt så finns inte svenskt kaffe - här kallat amerikanskt kaffe. Det är espresso som gäller och som jag inte tycker passar till bakelser. Vanligast var att man drack ett glas vatten till bakelsen.

Bärarmotiv i gatufoto

Upptäcker jag en person som bär något så följer jag efter.  Tar flera bilder. Kanske går jag om dem för att ställa mig på pass lite längre fram.  Man måste röra sig snabbt. Bärarna inte är så uthålliga. Går kanske bara hundra meter eller så med sin last.

Som fotograf är man som regel osynlig för den som bär något då då personen ifråga har sina tankar helt på uppgiften. Ofta är en ensam bärare inte så intressant. I gatufoto är det miljön och relationen till andra människor som skapar berättelsen.

Den här bilden tog jag i höstas på Östermalmstorg i Stockholm. Jag såg mannen komma gående med ett textiltryck uppspänt på skiva. Inget särskilt intressant motiv i sig. Men det som skapade berättelsen var kvinnan med hunden som gick strax före mannen.

 The Stalker

Den sista månaden har det blivit några bilder till på bärare. 

Bilden på två grabbar som använder sin uppfinningsrikedom för att transportera en soffa kräver väl ingen kommentar. Jag fick gå vid sidan om och ta rätt många bilder  för att fånga deras miner och visa att de hade kul.

 Soffa på hjul

Den här mannen bär på ett fönster – ingen särskilt intressant bild kanske. Fick följa honom en bit och ta flera bilder. Jag ville få med en betraktare. Samtidigt som mannen hade en snygg gångstil med väl synligt ansikte.

 Att se genom ett fönster

En man med bra burksskörd krävde flera bilder och lite hoppande fram och tillbaka från min sida för att hitta en fotovinkel.

Bra skörd

Den sista bilden är från en antikmarknad i Budapest. Damen i vit klädsel bärande en vit ram var självfallet ett ögonfång. Men inte tillräckligt för att göra ett gatufoto. Kretsade jag runt henne och tog flera bilder.  

 Mr Full

Ofta handlar gatufoto om att använda fantasi och läsa in berättelser i slumpvis skapade situationer.  Något som bidrar till gatufotots tjusning.

Fyra kvinnor - en döende

Mötte dem framåt aftonen i en park i Budapest. En sjuksäng på stora hjul drogen av en sköterska. Hon följdes av tre äldre damer. Det väckte min nyfikenhet.

Sköterskan log brett välkomnande mot mig när hon såg att jag fotade. Jag förstod att hon arrangerat utflykten. De tre damerna var lite generade för min uppmärksamhet. Hade så gärna velat intervjua dem. Men språket lade hinder i vägen.

Förstod så mycket att det var fyra gamla väninnor. Kvinnan i sängen var väl inlindad i filtar och sov djupt. Jag skymtade ett tunt kvinnoansikte inne bland filtarna när jag böjde mig över sängen. Hennes ögon och kinder var djupt insjukna.

Våren hade redan kommit. Solen sken och det var varmt för årstiden. Arbetsdagen var slut och det var mycket folk i rörelse i parken. Kvinnorna hade nog  säkert tillbringat mycket tid här tillsammans.

Efter kort stund tog jag farväl och fortsatte promenaden. Huvudet var fullt av tankar. Dessa kvinnor hade upplevt andra världskrigets fasor och kommunistiskt terrorvälde men de  kunde sluta sina dagar i nationell frihet. Nästa dag skulle ungrarna fira sin nationaldag.

En vy över Donau invid parken förresten.

Undrar om åldringarna  på Caremas äldreboende hemma i Sverige får uppleva sådana här utflykter?

Polsk sup och ungersk nationaldag

Den polska supen smakade gott. Den ungerska firandet av nationaldag storslaget. Hur hänger det hela ihop? Firar inte bara ungrare  en sådan här dag. Tydligen inte.  Under mina strövtåg i stan hade jag hamnat bland en samling polacker. De bar flaggor och standar med texter om solidaritet mellan de båda länderna.

Men först till supen.  Plötsligt befann jag mig framför de här männen.

Det var en grupp från en polsk stad som samlade sina styrkor inför att ansluta till den stora paraden. 

Och så här hälsade man deltagarna välkomna. Givetvis dom som önskade. En dam gick runt med en stor korg och bjöd på bakverk också.

Gott smakade det. Generöst blev även jag bjuden. Den ena mannen hade en stor flätad korg med rödrutig duk över ett antal flaskor.

Nu kom paraden med nationaldagsdeltagare. Först tågade en lång rad officiella delegationer från Polen som hedersgäster.

Plötsligt stod jag ensam. Alla polacker hade anslutit sig mig till tåget som gick över Szechenyibron. 

Med en bit bulle i handen och smak av vodka i munnen. Förstod att det här var något viktigt för alla deltagare.

Gatubråk och kravallpoliser

Vrål och skrik hördes bortåt gatan. En grupp kravallpoliser rusade förbi. Nyfiket följde jag efter. Nationaldag den 17 mars i Budapest.

Ett storslaget firande hade pågått hela dagen. Tiotusentals människor hade nog deltagit. Nu på väg hem. En grupp högerextremister ville ta tillfället att visa att man fanns.

När jag hann ikapp kravallpoliserna hade de ställt upp sig i led vända mot demonstranterna. Dubbla rader med kravallstaket drogs rasslande fram så att en bred zon skiljde dem från folkmassorna. 

Så här såg bråkmakarna ut. En rätt liten skara. Högst ett hundratal människor.

Demonstranterna skrek åt poliserna en stund och försökte provocera. Polisen å sin sida stod bara lugnt och betraktade dem. Polisens videokameror var uppe för att dokumentera när oron hängde i luften. Varje enskild polisgrupp hade fö en videokamera på stång.

Folket på andra sidan kravallstaketen började skrika glåpord åt bråkstakarna. Under ett tag hojtade de båda grupperna åt varandra.

Snart tystnade vrålen. Några tals hölls. Men först nationalsången.

En del demonstranter bar hemmagjorda uniformer. Den här mannen var väldigt högljudd länge och väl. Damen vid hans sida bar en förgylld sabel på en röd kudde?!! Sällskapet verkar hämtat ur ett komiskt teaterstycke.

Här hålls ett annat tal i ett likadant högt tonläge.

Nu hade den hotfulla stämningen lugnats. Mycket berodde på polisens professionella insatser. Ibland gick en lång rad poliser fram och tillbaka på den breda gatan utanför demonstrationen. Bara för att visa närvaro.

Bedövad av allt oväsen lämnade  jag demonstrationen. Upptäckte att  det stod grupper av kravallpoliser beredda bakom flera gatuhörn. Men som väl var behövdes inte deras insatser.

Får nog blogga lite mer om firandet av den ungerska nationaldagen i Budapest. Det var en mäktig och fin folkfest. Den här incidenten var förhoppningsvis den enda i sitt slag.

Var jag dumdristig som knallade runt och fotade demonstranter och polis på nära håll? I gatufotostil. Vet faktiskt inte.

Funderade på saken när jag såg en pressfotograf som bar skyddshjälm med texten "PRESS"  i karbinhake på sin sele. Ibland kan det nog vara rätt tufft att vara fotograf i såna här sammanhang.