Tre Södergubbar

En kort promenad på Söder i Stockholm. Tre möten, lite småprat och några bilder. Sånt kan lätt förmedlas i en blogg och berättandet tilltalar mig.

Upptäckte något slags antikvariat som präglades av en sympatisk oordning. En intressant man huserade runt därinne. Här måste jag hälsa på och klev in.

Han i butiken hade bott 37 år i USA. Hade mycket att berätta. Jag hängde inte riktigt med i svängarna men köpte en liten tidning om folkmusik, som han gav ut, för tio kronor.

”Å här kopplar du av i solen” sade jag då jag gick förbi en skomakare som stod utanför sin butik. Fäste mig vid hans praktfulla skomakarförkläde. Verkade jovialisk och trevlig - liksom inbjöd till samtal.

Vi pratade lite om skomakari å sånt. ”Det finns bara 300 skomakare kvar i landet” berättade han. ”Sen finns det många som fuskar som skomakare”.

Den här mannen satt lite i skymundan på en soffa. Gick fram, hälsade och bad om en bild. Han ville stoppa halsbandet innanför tröjan. Men jag ville gärna att han skulle bära det synligt och sitta på det sätt han gjorde när jag fick syn på honom. 

”Jag väntar på att arbetsförmedlingen ska öppna”, sade han ”men det är svårt att få jobb”.

Tre korta möten och lite samtal. Men jag har funderat en hel del faktiskt kring de här människorna så här i efterhand tack vare bilderna jag tog.

Italien runt med Leica M4

En Lecia M4 med Summicron 35 mm var i yngre dagar en följeslagare på resor. Laddad med Tri-X.  Det dög till det mesta i fotoväg. Men tyvärr – den genererade massor med lådor av film som jag aldrig orkat titta i. Men jag tröstar mig med att storheter som  Winogrand lämnade efter sig hundratusentals  bilder  bara på film och massor med oframkallade rullar. Nåt som eftervärlden tacksamt exploaterat och tjänat pengar på.

Men så fick jag en ingivelse att börja leta bland lådorna. Jag mindes att jag plåtat en katafalkvagn i Sorrento. En stor grann sådan dragen av åtta svarta hästar i full fart. Jag mindes att den for fram med ett öronbedövande dån på den stenbelagda lilla gatan. Två mörklockiga unga killar satt på vagnen. De blängde på mig där jag stod med min kromblanka Leica. Jag var den enda åskådaren. Det fanns ingen kortege eller andra som brydde sig om katafalken.

 Anledningen var att jag skulle lägga upp bilderna i den nystartade poolen ”Dödens grupp”. För så här grandiost som Italien far man inte till sista vilan här hemma i Sverige. Det är ju nåt att visa. Kanske det är gatufoto också.

Den svarta ramen är inte ditsatt i efterhand utan kanten utanför filmrutan. Nåt som jag kände för på den tiden.

Sista resan

Den formella klädseln på kuskarna är nog i vanliga fall hög hatt, lång kappa och vita handskar. Det har jag sett på andra bilder. Men här tar man lätt på det formella. Det var i juli och mördande hett också.

På bilden här så syns kistan innanför de glasade väggarna. En enkel kista med en utsmyckad kuliss i form av en rikemanskista.

Katafalkvagnen

Åtta svarta hästar med plymståndare i sina remlag i full fart var praktfullt.

Katafalkhästarna

På samma remsor hittade jag några andra bilder från Neapel i kategorin gatufoto.

Gatubild från Napoli

Den första bilden tog jag för att visa att alla italienska hundar hade munkorg. Och nästa bild är på försäljning av hundvalpar.

Valpförsäljning

Det här är 70-tal ska jag väl tillägga. Numera är man digitaliserad.