Cykeln är gatufotografens värsta fiende!

Cykeln har blivit gatufotografens värsta fiende. Dom dyker upp snabbt och ljudlöst. Det händer ibland att man blir nära omkullknuffad. Bilar går att undvika. De håller sig på gatan i alla fall. Men cyklisterna svärmar överallt utan hänsyn till trafikregler.

Nåja det finns ordentliga cyklister. Som på de här två bilderna.

Tre välklädda  män i Rom. De försökte komma underfund med hur en cykel fungerar. Efter ett tag vinglade en av dom försiktigt iväg. Cykel är ingen stor grej i Rom.

Jag tror inte dom här prydliga grabbarna är några cykelmarodörer. Även om bilden är från Stockholm. 

Det är dom flåsiga stresscyklisterna som är faran.

Personligheter man möter i gatufoto

Ofta fastnar intressanta individer på bild i gatufotot. Men de är och förblir anonyma. De såg inte att bilden togs och jag vet givetvis inget om dem. Här kommer några exempel från Rom.

En gammal man som betraktade folklivet på Petersplatsen. Jag satte mig på andra sidan den jättelika pelaren och tog bilden.

En kvinna med intensivt leende och fantastisk utstyrsel. Ett snaps när jag gick förbi.

När jag upptäckt henne vände jag tillbaka och tog en bild till. Hon pratade med en vännina i förra bilden och försökte nu konversera hunden. Som skyggade.

Mannen gick över piazzan framför Pantheon djupt försjunken i sin tidning.  Jag tog flera bilder. En färgbild till omväxling då han hade en fin röd tröja.

En kvinna vid en av pelarna till Pantheon. Långt borta i tankarna.

Visst kan man träffa intressanta människor! Men anonymt givetvis. Det är ju gatufoto.

Regn är bra för gatufotot

Sommaren har varit varm och torr. Stockholmarna verkar bli upplivade av att det nu börjar regna. Det är lätt att visa med några gatubilder.

Ett lätt duggregn på Västerlånggatan. Följde efter det här paret och tog några bilder på grabben som gjorde konster. Fick en bra där grabbens ansikte är tydligt liksom en mötande som betraktar det  hela.

På Götgatsbacken gick jag bakom den här stråktrion. Det regnade fortfarande lite lätt men fodralen är väl vattentäta antar jag.

Här regnade det rejält. Gjorde ett uppehåll under grönsakståndens tak på Södermalms torg vid Slussen. Tydligen kan telefonboxar användas till mycket. Det var lite klurigt att få fritt skottfält då mycket människor passerar. Det fick bli en räcka bilder. Men de var upptagna med sitt och såg mig inte.

Så är jag framme vid Riksdagshuset i hällregnet. Bilden förbryllar. Hade tjejjen spelat piano i valvet och nu tröttnat. Eller... Jag fattade posto, tittade åt annat håll och väntade in någon kunde gå förbi med paraply. Här lyckade jag få med en som dessutom kastade en frågande blick på tjejjen. Samtidigt blev jag upptäckt av henne och fick ett fint leeende.

Jag hoppas hon kunde ta sig hem i regnet med sitt piano på något sätt. Annars sitter hon väl kvar.

Vardagligt liv i huvudstaden när det regnar.

Det oplanerade gatufotandet

Att vara öppen för det oväntade tillhör gatufotandets utmaningar. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Vad som helst kan inträffa. Annars blir lätt så att man är på jakt efter vissa motiv. Snart blir fotandet en slentrian genom upprepningen.

Här kommer några exempel från en fotopromenad i Stockholm. Motiven är helt olika och för ovanlighetens skull finns det även med en färgbild.

 Från Biblioteksgatan. Jag fick syn på tjejjen som knappade på sin mobil och ställde mig vid väggen invid, satte en fokuspunkt på henne, inväntade killen som kom gående och tog bilden när han var i jämnhöjd med henne.Ingen upptäckte mig självfallet då man var så upptagna med sina bestyr att få kontakt med någon.

Vet inte riktig vad bilden handlar om - kanske om personer som inte får någon kontakt.

Motorcyklisten hade stannat för stoppljuset vid spårvagnens sluthållplats vid Sergels torg. Gillar att bilden blev så symmetrisk och att mannen tittar in i kameran. Valde ett dovt färganslag i bildredigeringen för att komma så nära det svartvita som möjligt.

Bilden handlar om en man som inte åker kollektivtrafik - till skillnad från folkmassan som står uppradad och väntar på att få åka till Djurgården.

 Den sista bilden är från Odenplan. Målningen på planket runt arbetsplatsen har en suggestivt fin målning. Jag satte mig på soffan några minuter på en soffa och plåtade  förbipasserande med bildidén att fingret skulle vidröra dem bakifrån. Väl hemma upptäckte jag att fingret på något sätt utforskade väskans innehåll.

Kanske en varning för ficktjuvar.

Gatufotandet verkar inte handla så mycket om kameran. Kanske mer om egna tankar och föreställningar, hur jag själv väljer att förhålla mig människor och placerar mig i gaturummet.

Gatufoto på Kulturhuset

Även om jag sett många gatufoton från Kulturhuset i gatufotopoolen  så har det inte tillhört mina hängställen.  Det har förändrats med att Imogen Cunninghams bilder visas här.  Uställningen är fantastisk och mycket lärorik. Inträdet är gratis så man kan komma tillbaka och ge sig grundligt med tid.

Det här är billpostern till utställningen. Med lite gatufotostuk så faller mig den gamla schlagertexten mig i minnet ”Why do girls make it so difficult to get hold of them”.  

Trevliga människor hänger I entreerna. Intressanta situationer är lätta att finna.

Och så har vi naturligtvis gatubilderna utanför Kulturhuset.

Utställningen med Imogen Cunningham håller på ett tag till. Så det blir säkert flera besök för min del. Och kanske lite mer gatufoto av människorna på plats också.