Bajsande hund

Ibland känns en fotorunda meningslös. Det blev bara några bilder på en bajsande hund. Elliott Erwitt hade kanske nickat lite gillande. Inte illa i så fall. Definitivt en av mina favoritfotografer. Han har till och med gjort fotoböcker om möten med hundar på stan. Det är ingen skillnad på människor och hundar, menar han. Hundar har bara mera hår.

Ägaren sneglar lite pinsamt in i kameran och ler. Han kan ju inte fly. Bara vänta på att hunden ska bli färdig, ta fram bajspåsen och plocka upp. Gamla stan i Stockholm ger fin bakgrundsmiljö. Hunden tar god tid på sig. Gränden fylls av odörer

Ett motiv värt att ta flera gånger och utforska hur olika människor reagerar.

Svårt att rubriksätta gatubilder

Nöjet med gatufoto är att fantisera fritt kring personer och situationer. Upptäcka nya sammanhang. En tråkig beskrivande bildtitel känns helt fel. Såsom "Gående kvinna med röd klänning". Listan av det här slaget kan göras lång.

Igår tog jag en sväng i Stockholm med kameran. Och kan komma med lite exempel på hur jag tänker.

Ibland blir titlarna på engelska. Beroende på att bilderna också läggs upp i andra sammanhang.  Således valde jag att kalla den här bilden för "Producing glamour". "Jobba med glamour" känns inte lika bra.

Den här bilden blev intressant på något sätt. Men jag har ingen aning om vad jag ska kalla den. Inte ens på engelska. 

Det var stort presspådrag utanför Rosenbad. Och jag sällade mig till fotograferna och plåtade lite också. Det är ju fritt fram vid såna tillfällen så att jag säga. Valde att kalla bilden "Producing boring news". Journalisten till höger verkar ju tycka att det inte är så kul det här.

Vad det här paret pratade om skulle vara kul att veta. Men man borde kunnna tänka sig en kul replik i munnen på damen. Det verkar som hon har något kritiskt att säga om köpet av lampfoten. Och den andre mannen verkar tycka nåt också.

Den sista bilden kallar jag "Mobilpratarna". Det var precis det jag såg  och skälet att att bilden togs. Andra kanske inte håller med.

Spännande i varje fall att gå på upptäcksfärd. Och fundera kring motiven. En bild som inte ger de här utmaningarna är givetvis bara att radera.

Bärarmotiv i gatufoto

Upptäcker jag en person som bär något så följer jag efter.  Tar flera bilder. Kanske går jag om dem för att ställa mig på pass lite längre fram.  Man måste röra sig snabbt. Bärarna inte är så uthålliga. Går kanske bara hundra meter eller så med sin last.

Som fotograf är man som regel osynlig för den som bär något då då personen ifråga har sina tankar helt på uppgiften. Ofta är en ensam bärare inte så intressant. I gatufoto är det miljön och relationen till andra människor som skapar berättelsen.

Den här bilden tog jag i höstas på Östermalmstorg i Stockholm. Jag såg mannen komma gående med ett textiltryck uppspänt på skiva. Inget särskilt intressant motiv i sig. Men det som skapade berättelsen var kvinnan med hunden som gick strax före mannen.

 The Stalker

Den sista månaden har det blivit några bilder till på bärare. 

Bilden på två grabbar som använder sin uppfinningsrikedom för att transportera en soffa kräver väl ingen kommentar. Jag fick gå vid sidan om och ta rätt många bilder  för att fånga deras miner och visa att de hade kul.

 Soffa på hjul

Den här mannen bär på ett fönster – ingen särskilt intressant bild kanske. Fick följa honom en bit och ta flera bilder. Jag ville få med en betraktare. Samtidigt som mannen hade en snygg gångstil med väl synligt ansikte.

 Att se genom ett fönster

En man med bra burksskörd krävde flera bilder och lite hoppande fram och tillbaka från min sida för att hitta en fotovinkel.

Bra skörd

Den sista bilden är från en antikmarknad i Budapest. Damen i vit klädsel bärande en vit ram var självfallet ett ögonfång. Men inte tillräckligt för att göra ett gatufoto. Kretsade jag runt henne och tog flera bilder.  

 Mr Full

Ofta handlar gatufoto om att använda fantasi och läsa in berättelser i slumpvis skapade situationer.  Något som bidrar till gatufotots tjusning.

Gatufoto by night

Ett intressant och spännande område att utforska. Det handlar inte bara om att hitta motiv utan också om att använda gatans ljus nästan som en studiobelysning. Mörkret ska hamna kring motivet som en god vinjettering. Och naturligtvis måste man fota på nära avstånd.

En hyfsad kamera krävs. Min Canon 7 D är väl på gränsen att orka prestera. Men det går om belysningen är OK. Autofokusen säger fö ifrån när det blir för mörkt. Som regel underexponerar jag ett steg för att de ljusa partierna inte ska klippa för mycket. Objektivet är ett Canon 17-55 IS 2,8 som jag använder för det mesta.

Efter en lång dag ute på stan räcker väl inte riktigt orken till för ytterligare några timmar på kvällen. Men en dag i London kändes det som om lite styrka fanns kvar.

Här börjar kvällsmörkret sänka sig vid Picadilly Circus.

Den här mannen väntade jag in framför en teaterentré med kraftig belysning uppifrån. Tog bilden på nära håll utan att lyfta kameran för att fånga hans ansikte. Han gick runt djupt framåtlutad försjunken i egna tankar.

Vid Covent Garden vällde människor upp ur tunnelbanan.  Ett fotbollslag körde någon form av lagträning. Kul kanske men utan intressant belysning och för långt avstånd - flera meter alltså.

Fick ett par bilder på personer i väntan. Det så placerade att de hade bra gatubelysning. Vill gärna tänka att de väntade på varandra. Först kvinnan.

Sen mannen - lite dragning åt Sherlock Holmes stilen.

 Dom här två tjejjerna verkade vara lite "going party". Ljuset var inte det bäsa för min kamera men lite korn skadar kanske inte.

Egentligen borde man fortsatt framåt midnatt och kanske in i småtimmarna. Men med fjorton timmars dagspromenad i benen vacklade jag hem till sängen. Åldern tar ut sin rätt.

Nästa gång det är dags får kvällsfoto ska jag nog sondera platser med fin belysning där någon slags intim ljusmiljö bildas. Fatta post där och vänta... Å andra sidan får man ju de obemärkta tillfällena när man är stadd i ständig rörelse.

Gatufoto med vidvinkel

Gatufoto handlar ofta om närgångna människoskildringar. Hur fotar man omärkligt så nära att man samtidigt kan vidröra någon? Det ställer uppfinningsrikedomen på prov och känns nästan som något slags "närkamp".

Äger ett Sigma 10-20 mm som jag ställde in på 10 mm på min 7 D. Trängseln i Gamla stan på Västerlånggatan eller runt Slottet under högvakten är perfekt för sån här fotografering. Kameran på bröstet. Fotografering på cirka 30 cm avstånd ger närgångna och bra gatuporträtt. Så här jobbar dom stora förebilderna för mitt gatufoto.

Placerad vid en soppelle dök en samlare upp. Han reagerade inte på att bli fotad flera gånger när han sökte igenom innehållet. 

Hade hunden intagit en tvårättersmiddag och sov nu mätt och belåten utanför restaurangen? Eller var det bara en sömnig hund som fick nöja sig med en skål vatten medan ägaren satt inne på restauragen och smörjde kråset?

Här kunde jag hålla kameran över hunden på raka armar och ta bilden. Som regel behöver man inte titta i sökaren med 10 mm brännvidd. Med högt bländartal och kort exponeringstid fastnar allt på bild

I de trånga gränderna kan man med vidvinkeln komma åt större utsnitt som i den här bilden. Beskriver lite av de traditionella könsrollerna kanske - mannen som jobbar och sliter med försörjningen medan kvinnan ...........

Här är några trötta turister som hänger vid Västerlånggatan. Tacksamma motiv. En instruktiv bild kanske då man skymtar mitt huvud vid kvinnans axel. Tittar oskyldigt framåt men riktar min kamera mot dem.

Eftersom det var vid lunchtid drog jag mig upp mot Slottet för att finna lämpliga motiv bland turisterna vid högvakten.

Högvakten ligger inte inom mitt intresseområde. Den som vill veta hur den tedde sig den dagen hänvisas till Tommy Anderssons blogginlägg. Men hans information var bra. Undrade nämligen varför högvakten bar underliga uniformer. Och varför blåsorkesten hade sån stuns och flås i takten......dom var norrmän.

Nästa bild är inte så märklig. Några turister som satt vid obelisken och språkade. Det intressanta är mannen uppe till vänster i bild. Om honom handlar fortsättningen av bloggen.

Jag upptäckte att han från sin uppskjutna plats liksom taktfast dirigerade orkesterna med ett saligt leende.  Hoppade upp bakom honom. Och där framför Storkyrkan spelade den norska militärmusikkåren inför oss. Och mannen levde sig in.

Det är mycket trångt här på sockeln så jag kunde inte få med någotav hans ansike. Jag gjorde ett försök med att hoppa upp på nästa avsats på sockeln. Då blev bilden så här. Om jag inte läst Tommy Anderssons blogginlägg hade den här mannens entusiasm var obegriplig. Besök av en norsk militärorkester på Slottsbacken bör ju vara något extra för en som gillar militärmusik.

Nåja, jag klättrade ned igen och inväntade ett tillfälle där han åtminstone visade lite av sin profil. Vid det här laget upptäckte jag att många japaner riktat sina kameror mot oss uppe på obelisken.

När orkestern slutat spela vände han sig mot mig. "Härlig musk" utropade han. Jag höll med. Vi pratade lite om foto. I handen höll en en analog Chinon. "Ha en bra dag" sade mannen plötsligt och skuttade ned från obelisken och försvann i folkhavet. Hade velat haft en porträttbild men missade chansen. Noterade också att jag rörde mig inte lika flinkt som honom.

Såna här skildringar kan bara få till med 10 mm brännvidd.