På hur långt avstånd kan man gatufota?

På längre avstånd smälter människorna in i gatumiljön. Den individnära berättelsen som är gatufotots nerv faller bort. Ibland finns den där trots allt. Oftast uteblir  den helt.

Det här med avstånd varierar naturligtvis med typ av objektiv man använder.

Varför ska man fundera kring detta? Gatufotopoolen på Fotosidan ställer inga särskilda krav på vad som ska kallas gatufoto. Finns en person med på bilden så betraktas det som ett gatufoto. 

Däremot. Flera gatufotogrupper på deviantArt kräver att en bild måste godkännas av en eller flera administratörer innan den publiceras. Ointressanta bilder sorteras givetvis bort.  Innehåller en bild figurer underordnade stadsiljön  faller den utanför ramen och publiceras inte heller. Det finna också andra sammanhang det är viktigt att använda rätt kategoribeskrivning.

Den här bilden skulle nog kunna gälla som gatufoto eftersom den dansande paret känns intressant.

En bild som är lite tveksam. Jag tog den från en balkong i Vatikanen i Rom. "Var är min bil? är titeln och relateras till mannen som står och tittar ut över parkeringen. Tänker på hur ofta jag själv varit i sån här situation.

Här kommer två bilder som jag visserligen gillar men knappast skulle vilja kalla gatufoto. Istället skildras intressanta gatumiljöer i Rom där personer ingår.

För egen del känns det viktigt att utveckla fotande och finna bra motiv i form av både personskildringar och  gatumiljöer.

Se folk i vitögat är viktigt för gatubilder

Gatufotot bör förmedla närvaro och kontakt. Det sker bäst om bilden är tagen på så nära avstånd att man kan läsa en människas blick. Bilden i sig behöver inte vara märklig, Det kan räcka med att nån till synes tittar in i kameran,

Den här bilden förmedlar ögonkontakt med flera personer.  Ett sorgmodigt uttryck hos mannen med kepsen fick mig att lyfta kameran. Även de två killarna som sitter på uteserveringen inkluderas i bilden på något sätt därför att man får ögonkontakt med dem.

Han hade satt sig ned på trottoaren för att knyta sina skog. Ställde mig nära och tog flera bilder till dess han förvånat tittade upp. Nöjd lyfte jag då på mössan, sa "Mercie" och lämnade honom.

Den här bilden ger också någon form av ögonkontakt.

Ögonkontakten stämmer även på gatubilder med djur. Lite Elliott Erwitt stuk på bilden hoppas jag. 

Gatufoto i bildserie

Gatufoto är för mig som regel snaps. Ett motiv dyker upp blixtsnabbt. Tillfället måste fångas i flykten. Nästa sekund är bilden försvunnen. Men ibland ges tillfälle att ta flera bilder av samma situation under några sekunder.

För några dagar sedan hände det i Götgatsbacken i Stockholm. Hörde härlig jazzmusik när jag promenerade längs Götgatan söderifrån. Det var en jazztrio som spelade. Just som jag kom fram hoppade ett par upp framför orkestern och började dansa.

Det var skickliga dansörer och jag fick känslan av att inte vara i Stockholm. Kanske i amerikanska södern.

Nästa bild har jag lagt in i ett album på Fotosidan med titeln "Jive". Tommy Andersson här på Fotosidan påpekade att det nog var "Lindy hop" då han dansat sådant i fem år och jive i tre år. Mångsidig man. Naturligtvis ändra jag bildtiteln.

Det går en man iförd solglasögon med raska steg i bakgrunden. Han finns med på alla bilder.  Det visar att jag bara hade några sekunder att ta dom här bilderna.

Sen försvann fotosituationen. Paret dansade ut åt höger. Orkestern tystnade och tog efter en stund upp en ny låt. Men inga ville dansa längre. Och jag fortsatte min promenad  ned mot Slussen.

 Det blev fyra hyfsade bilder och ett problem. Vilken bild är bäst?