Bärarmotiv i gatufoto

Upptäcker jag en person som bär något så följer jag efter.  Tar flera bilder. Kanske går jag om dem för att ställa mig på pass lite längre fram.  Man måste röra sig snabbt. Bärarna inte är så uthålliga. Går kanske bara hundra meter eller så med sin last.

Som fotograf är man som regel osynlig för den som bär något då då personen ifråga har sina tankar helt på uppgiften. Ofta är en ensam bärare inte så intressant. I gatufoto är det miljön och relationen till andra människor som skapar berättelsen.

Den här bilden tog jag i höstas på Östermalmstorg i Stockholm. Jag såg mannen komma gående med ett textiltryck uppspänt på skiva. Inget särskilt intressant motiv i sig. Men det som skapade berättelsen var kvinnan med hunden som gick strax före mannen.

 The Stalker

Den sista månaden har det blivit några bilder till på bärare. 

Bilden på två grabbar som använder sin uppfinningsrikedom för att transportera en soffa kräver väl ingen kommentar. Jag fick gå vid sidan om och ta rätt många bilder  för att fånga deras miner och visa att de hade kul.

 Soffa på hjul

Den här mannen bär på ett fönster – ingen särskilt intressant bild kanske. Fick följa honom en bit och ta flera bilder. Jag ville få med en betraktare. Samtidigt som mannen hade en snygg gångstil med väl synligt ansikte.

 Att se genom ett fönster

En man med bra burksskörd krävde flera bilder och lite hoppande fram och tillbaka från min sida för att hitta en fotovinkel.

Bra skörd

Den sista bilden är från en antikmarknad i Budapest. Damen i vit klädsel bärande en vit ram var självfallet ett ögonfång. Men inte tillräckligt för att göra ett gatufoto. Kretsade jag runt henne och tog flera bilder.  

 Mr Full

Ofta handlar gatufoto om att använda fantasi och läsa in berättelser i slumpvis skapade situationer.  Något som bidrar till gatufotots tjusning.

Fyra kvinnor - en döende

Mötte dem framåt aftonen i en park i Budapest. En sjuksäng på stora hjul drogen av en sköterska. Hon följdes av tre äldre damer. Det väckte min nyfikenhet.

Sköterskan log brett välkomnande mot mig när hon såg att jag fotade. Jag förstod att hon arrangerat utflykten. De tre damerna var lite generade för min uppmärksamhet. Hade så gärna velat intervjua dem. Men språket lade hinder i vägen.

Förstod så mycket att det var fyra gamla väninnor. Kvinnan i sängen var väl inlindad i filtar och sov djupt. Jag skymtade ett tunt kvinnoansikte inne bland filtarna när jag böjde mig över sängen. Hennes ögon och kinder var djupt insjukna.

Våren hade redan kommit. Solen sken och det var varmt för årstiden. Arbetsdagen var slut och det var mycket folk i rörelse i parken. Kvinnorna hade nog  säkert tillbringat mycket tid här tillsammans.

Efter kort stund tog jag farväl och fortsatte promenaden. Huvudet var fullt av tankar. Dessa kvinnor hade upplevt andra världskrigets fasor och kommunistiskt terrorvälde men de  kunde sluta sina dagar i nationell frihet. Nästa dag skulle ungrarna fira sin nationaldag.

En vy över Donau invid parken förresten.

Undrar om åldringarna  på Caremas äldreboende hemma i Sverige får uppleva sådana här utflykter?

Gatufoto by night

Ett intressant och spännande område att utforska. Det handlar inte bara om att hitta motiv utan också om att använda gatans ljus nästan som en studiobelysning. Mörkret ska hamna kring motivet som en god vinjettering. Och naturligtvis måste man fota på nära avstånd.

En hyfsad kamera krävs. Min Canon 7 D är väl på gränsen att orka prestera. Men det går om belysningen är OK. Autofokusen säger fö ifrån när det blir för mörkt. Som regel underexponerar jag ett steg för att de ljusa partierna inte ska klippa för mycket. Objektivet är ett Canon 17-55 IS 2,8 som jag använder för det mesta.

Efter en lång dag ute på stan räcker väl inte riktigt orken till för ytterligare några timmar på kvällen. Men en dag i London kändes det som om lite styrka fanns kvar.

Här börjar kvällsmörkret sänka sig vid Picadilly Circus.

Den här mannen väntade jag in framför en teaterentré med kraftig belysning uppifrån. Tog bilden på nära håll utan att lyfta kameran för att fånga hans ansikte. Han gick runt djupt framåtlutad försjunken i egna tankar.

Vid Covent Garden vällde människor upp ur tunnelbanan.  Ett fotbollslag körde någon form av lagträning. Kul kanske men utan intressant belysning och för långt avstånd - flera meter alltså.

Fick ett par bilder på personer i väntan. Det så placerade att de hade bra gatubelysning. Vill gärna tänka att de väntade på varandra. Först kvinnan.

Sen mannen - lite dragning åt Sherlock Holmes stilen.

 Dom här två tjejjerna verkade vara lite "going party". Ljuset var inte det bäsa för min kamera men lite korn skadar kanske inte.

Egentligen borde man fortsatt framåt midnatt och kanske in i småtimmarna. Men med fjorton timmars dagspromenad i benen vacklade jag hem till sängen. Åldern tar ut sin rätt.

Nästa gång det är dags får kvällsfoto ska jag nog sondera platser med fin belysning där någon slags intim ljusmiljö bildas. Fatta post där och vänta... Å andra sidan får man ju de obemärkta tillfällena när man är stadd i ständig rörelse.

Gatufoto mm en söndag i London

Aldrig på en söndag. Något som gäller för mitt gatufoto. Man kan ta med sig kameran på en promenad. Men det är sällan något av intresse att fota. Gatorna är ofta rätt tomma och pulsen saknas.

Till viss mån är det så också i London. Jag märker det när jag tittar på mina bildfiler,

När jag vilade på en parkbänk kom den här mannen gående över  gräsmattan. Satte sig på en bänk mitt emot. "Having breakfast" frågade jag. "Just a snack. Never eat breakfast" svarade han. Vi satt där i morgonsolen. Ibland tittade vi på varandra och nickade.

Just a snack

Det  blir allt populärare att cykla. Ibland till och med på såna här. Ingen antik tingest utan helt nytillverkad. Verkar lite äventyrligt men det är kanske meningen.

 Cykeltur

En del klär upp sig så här under söndagar, kanske för att besöka kyrkan. Inte killen förståss. Han är bara med på bilden för ge kontrast.

 Söndagsklädsel

Vid lunchtid fick jag över mobilen en fråga om att fota ett rockband som spelade in en skiva. Tog tunnelbanan och bytte i Holburn. Perrongerna låg nästan öde förutom tre personer.

 Söndag i tunnelbanan

Under färden ut till Hampstead i norra London stirrade plötsligt den här mannen på mig genom vagnsfönstret. Liksom ville han ha hjälp med sugröret.

Snälla - hjälp mig med sugröret!

 Det var nästan folktomt på gatorna i Hampstead. Mötte vänliga män med vita kalotter och långa särkar som jag frågade om vägen. Gick in på en fotbollsmatch, stärkte mig med en varm korv och vilade på en bänk. En av de fåtaliga åskådarna var det här paret. Kanske det var deras nu vuxne son som just får en varning.

 Fotbollsföräldrar

Till sist hittade jag inspelningsstudion. Tog några bilder av skivinspelningen och fick tid att fota gruppen några minuter utanför porten.

Sedan tog jag en buss tillbaka till centrum. Det blev ytterligare några bilder under söndagen. Men det här urvalet får räcka för idag.

Skrivet en söndagsmorgon hemma på den svenska landsbygden. 

Gatufoto med vidvinkel

Gatufoto handlar ofta om närgångna människoskildringar. Hur fotar man omärkligt så nära att man samtidigt kan vidröra någon? Det ställer uppfinningsrikedomen på prov och känns nästan som något slags "närkamp".

Äger ett Sigma 10-20 mm som jag ställde in på 10 mm på min 7 D. Trängseln i Gamla stan på Västerlånggatan eller runt Slottet under högvakten är perfekt för sån här fotografering. Kameran på bröstet. Fotografering på cirka 30 cm avstånd ger närgångna och bra gatuporträtt. Så här jobbar dom stora förebilderna för mitt gatufoto.

Placerad vid en soppelle dök en samlare upp. Han reagerade inte på att bli fotad flera gånger när han sökte igenom innehållet. 

Hade hunden intagit en tvårättersmiddag och sov nu mätt och belåten utanför restaurangen? Eller var det bara en sömnig hund som fick nöja sig med en skål vatten medan ägaren satt inne på restauragen och smörjde kråset?

Här kunde jag hålla kameran över hunden på raka armar och ta bilden. Som regel behöver man inte titta i sökaren med 10 mm brännvidd. Med högt bländartal och kort exponeringstid fastnar allt på bild

I de trånga gränderna kan man med vidvinkeln komma åt större utsnitt som i den här bilden. Beskriver lite av de traditionella könsrollerna kanske - mannen som jobbar och sliter med försörjningen medan kvinnan ...........

Här är några trötta turister som hänger vid Västerlånggatan. Tacksamma motiv. En instruktiv bild kanske då man skymtar mitt huvud vid kvinnans axel. Tittar oskyldigt framåt men riktar min kamera mot dem.

Eftersom det var vid lunchtid drog jag mig upp mot Slottet för att finna lämpliga motiv bland turisterna vid högvakten.

Högvakten ligger inte inom mitt intresseområde. Den som vill veta hur den tedde sig den dagen hänvisas till Tommy Anderssons blogginlägg. Men hans information var bra. Undrade nämligen varför högvakten bar underliga uniformer. Och varför blåsorkesten hade sån stuns och flås i takten......dom var norrmän.

Nästa bild är inte så märklig. Några turister som satt vid obelisken och språkade. Det intressanta är mannen uppe till vänster i bild. Om honom handlar fortsättningen av bloggen.

Jag upptäckte att han från sin uppskjutna plats liksom taktfast dirigerade orkesterna med ett saligt leende.  Hoppade upp bakom honom. Och där framför Storkyrkan spelade den norska militärmusikkåren inför oss. Och mannen levde sig in.

Det är mycket trångt här på sockeln så jag kunde inte få med någotav hans ansike. Jag gjorde ett försök med att hoppa upp på nästa avsats på sockeln. Då blev bilden så här. Om jag inte läst Tommy Anderssons blogginlägg hade den här mannens entusiasm var obegriplig. Besök av en norsk militärorkester på Slottsbacken bör ju vara något extra för en som gillar militärmusik.

Nåja, jag klättrade ned igen och inväntade ett tillfälle där han åtminstone visade lite av sin profil. Vid det här laget upptäckte jag att många japaner riktat sina kameror mot oss uppe på obelisken.

När orkestern slutat spela vände han sig mot mig. "Härlig musk" utropade han. Jag höll med. Vi pratade lite om foto. I handen höll en en analog Chinon. "Ha en bra dag" sade mannen plötsligt och skuttade ned från obelisken och försvann i folkhavet. Hade velat haft en porträttbild men missade chansen. Noterade också att jag rörde mig inte lika flinkt som honom.

Såna här skildringar kan bara få till med 10 mm brännvidd.