Färgtema gult i gatufoto

Ibland kan en framträdande färg eller en samstämmighet i färg vara blickfånget i ett gatufoto. Även för en en fotograf som för det mesta tänker i svartvitt. Gillar att göra upptäckter som vidgar motivkretsen. Har ofta sett hur gatufotografer snävar in sig på en viss typ av bilder. Det är ju liksom slöseri med tid och kraft att gå runt på gator och bara leta efter den där bilden som man på förhand vet hur den ska se ut.

Så till färgtema gult.

Den första bilden är från London. Kollade in den välklädde mannen som vilade sig på trottoaren med röd färg i bakgrunden. När flickan i en kraftigt gul klänning kom tog jag bilden. Den gula färgen fick bli blickfånget. Tänker man bara i svartvit göra man inte sådana val.

Jag har även börjat spana efter färgteman där flera objekt har samma färg.  Det är ju rätt vanligt i gatufoto. Men nytt för mig.

I föregående blogg skrev jag om ett möte med gatufotopoolvärden herr Hansson på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. Lite senare promenerade jag på Stora Nygatan och fick den här bilden på en gul familj. I bildredigering har jag inte trixat nåt med färgen eftersom det här är en dokumentär bild. Men visst är det frestande att förstärka den gula färgen. Istället präglas bilden av de kalla färgerna i skuggan.

Gatufotopoolvärden är för övrigt väldigt duktig på att fånga samstämmiga färgteman i sina gatubilder. Få slår honom i den grenen,

En del fotografer vill gärna framhålla sitt färgtema genom en extra släng bildredigering på det här viset. Kanske lite fel om man vill hålla på det dokumentära som sagt.

Möte med gatufotopoolvärden

I lördags snubblade Bengt Hansson och jag över varandra i folkvimlet på Västerlånggatan. En gata vi båda gillar i jakten på motiv.  Knapp hade vi hunnit hälsa på varandra förrän vi tog varsin bild på en  kaffedrickare. Så här blev min bild. Ingen toppbild precis i det dåliga ljuset. Men damen ser  kul ut när hon överraskas av de två herrarna med kamera.

Strax innan jag träffade Bengt - en bild från Mynttorget i Gamla stan där Västerlånggatan börjar. Jag förstår inte skyltens budskap. Tydligen anser damen med skylten att hästarna är utsatta för  djurplågeri. Själv tycker jag djuren verkar välskötta och trygga. Ompysslade på alla sätt som det verkar.

Bengt och jag hade mycket att prata om när det gäller vårt stora gemensamma intresse.  Vi sökte en plats att fika på men knökfullt med folk överallt. Så fikat fick anstå till en annan gång.  Senare passerade jag bordet där första bilden togs. Kaffegästerna satt kvar. Damen verkade återhämtad efter mötet med de två gatufotograferna.

En selfie på Västerlång - trevligt semesterminne för alla turister.

Till sist en bild med mycket som händer. En mor med ett barn som just kör in en kärra i mina ben. Framför ett par som lassar in en massa grejer i sin bil. Så en kille passerar mig raskt bärande på saker.

Gillar enkla vardagsskildringar där det händer mycket. Ungefär så här. Välkomponerade artistiskt disponerade bilder är som regel alltför tråkiga för min smak.

Jag är ingen bra gatufotograf på museer

Eliott Erwitt har gett ut en fantastisk fotobok "Museum Watching" med bilder på människor och hur människor betraktar konst.  Därför tänker jag alltid "Elliott" under ett museibesök och försöker ta bilder i hans anda - men misslyckas.

Naturligtvis saknar jag hans fotografiska förmåga. Jag går för sällan på museer. När jag väl besöker ett museum finner jag det fullt av ointressanta besökare och ofta trista konstföremål.

Så här skriver Eliott Erwitt "I am a dedicated people watcher who loves to see art and art watchers watching. Museums provide irresistable visual feasts of science, history, art on canvas, in sculpture, in buildings that are themselves art. Blending with displays spectators provide the human scale thinking, judging, having fun, feeding sensibilities. It all makes fine hunting for a furtive photographer on the prowl. " 

Självfallet vill jag gärna vara en smygande fotograf på språng efter byten på ett museum. Därför visar jag några bilder från National Gallery i London. 

Ljuset inne på ett museum är bedrövligt dåligt. Bra för tavlorna men inte för fotografen. Fick till ett kontrasterande motiv med påklädda damer i förgrunden och en mycket berömd avklädd på väggen.

Den här kopisten hade fått sätta upp en bra arbetsbelysning. Det blev en dokumentbild. Gillade hur den här damen jobbade snabbt, säkert och obekymrad av otaliga nyfikna blickar.

Utmattade besökare vid en av utgångarna. Även jag trängde mig ned här på soffan och vilade en stund. Tyvärr blir jag så rysligt trött inne på ett museum. Längtar ut till den friska luften efter en stund.

Jag tog några fler ointressanta bilder inne på National Gallery. De duger som reseminnen. Absolut inga berättande bilder av det slag som kan kallas gatufoto.

Som gatufotograf är jag helt misslyckad inne på ett museum.

2015 blev jag inte årets fotograf!

Men blev det 2014. I våras gav mig Rifo en silverplakett när årets fototävlingar avgjordes i Malmö. Tävlar gör jag förresten bara med svartvita gatubilder. Så det kändes hedrande. Nyligen hörde ordföranden i fotoklubben av sig och berättade att silverplaketten hade inkommit klubben och skulle överlämnas vid en träff till hösten. Jag hade nämligen inte möjlighet att delta personligen i evenemanget i Malmö och få priset på plats.

Så här blir det väl då  på klubbträffen i september. Annars är bilden är från en pub vid  Trafalgar Square i London.  Det var en plågsamt hög ljudnivå framför supporterklubben. Vi är lite stillsammare av oss i Eskilstuna.

Silverplaketten fick jag för en kollektion "Betraktaren" på fem bilder i den digitala klassen.Bilderna handlar om samspelet mellan främlingar på gatan. En människa har upptäckt en annan människa och betraktar intensivt vederbörande.

Bilderna är från Prag, Rom, Paris, London och Stockholm. Nöjet av att betrakta varandra är en universell företeelse. Vissa av oss använder därvid en kamera och kallar oss då gatufotografer.

Dessutom fick jag "visning" på några gatufoton också. Men de bilderna får jag väl visa någon annan gång.

Five More London Beauties - gatuporträtt

Ingenstans finns så vackra damer som i London. Eller rättare sagt - damer med sådan personlighet som en gatufotograf uppskattar. Problemet är naturligtvis att fånga dem med kameran. En fördel är att fotografen som regel är osynlig i det täta folkvimlet.

Först en rökande dam jag mötte på Oxford Street en solig dag. Njutande halsbloss upptäckte hon inte mitt fotande.

Sedan blir det tre bilder tagna utanför tunnelbanestationen "Leicester Square Station". Det här är en plats livligt trafikerad av fotgängare. En hot spot plats för gatufoto och som rekommenderas.

Den här damen stod och mumsade bakelser som inhandlats på ett närbeläget konditori. Härligt mellanmål för den hungrige. Ett höftskott taget samtidigt som jag svepte förbi.

Två damer som samtidigt kliade sig på näsan. En simultan händelse som måste fotas.  Säkert mor och dotter som går här.  Drinkerskan till vänster i bild kommer just upp ur tunnelbanan.

Den här bilden blev lite intressant på grund av mannen som kommer upp från samma tunnelbana.