Våga cykla i London

Cykling är ett trevligt sätt att transportera sig på. I mitt villaområde finns fina cykelleder separerade från biltrafik. I London råder raka motsatsen. Här är det fullt av våghalsiga cyklister som vimlar runt i den täta trafiken.

Några gånger har jag försökt ta mig fram med bil i London. Det har varit fasansfulla upplevelser. Hur ska det då inte vara för en oskyddad cyklist.

Stationer med hyrcyklar har dykt upp och verkar flitigt utnyttjade. Jag kan tänka mig fördelarna med hyrcykel för kortare sträckor på de trånga gatorna i Soho där trafiken är sparsam.

Mannen som beundrar den nya vinröda Ducatin är försedd med en sån där hyrcykel. Misstänkar att ägaren sitter vid bordet. En bild som jag för övrigt la ut i gatufotopoolen igår.

Stöldsäker parkering av egen cykel innebär problem. Den ena parkeringen är nog rätt säker. Överallt  ser man liknande konstfulla installationer av stöldsäkert parkerade cyklar. På nästan varenda staket eller gallergrind finns anslag om att cykelparkering är förbjuden och att fastkedjade cyklar transporteras bort.

I East End där jag brukar bo vid ser man vanliga motionscyklister under helgerna. Trafiken är som regel stillsam under lördagar och söndagar. 

Som gatufotograf gillar jag att dokumentera cyklisternas liv och leverne. Dom lever sitt eget lite märkliga urbana liv på gatorna.

Ibland funderar man över en gatubild

Ofta väcker en bild frågor som sätter fart på fantasin. Det finns inga svar - de som agerade i bilden är långt borta och omöjliga att spåra. De har nog själva glömt bort vad som hände. Det var vare sig viktigt eller intressant. Bara hos fotografen och kanske hos betraktaren väcker det tankar.

Här står en man med ett stort träd och pratar med en polis. Bilden är från Rom och tagen i våras. Kanske ett alldagligt samtal. Polisen undrar vänligt om trädet är tungt eller så. Eller så är något mer dramatisk i görningen.

En bild från Krakow från i början av september i år. Den unga damen har vingar. Hon har en tankfull min och ser trött ut. Men varför den underliga klädseln? Kanske hon väntar på någon. La upp bilden i gatufotopoolen för ett par dagar sedan.

Åtminstore jag undrar vad flickan tänker på. Hon har hittat en bekväm om än annorlunda plats vid en av de stora pelarna vid Peterskyrkan i Rom att vila på. En bild från i våras.

Oftast förklarar en bild sig själv. Det finns inga lösa trådar som behöver knytas ihop - det föder inga reflexioner eller sätter fantasin i rörelse.

Klasskampens kamp

Den våldsamma anarkistgruppen "Class War" slog till förra helgen mot ett hipsterställe i Brick Lane. Det fick stor uppmärksamhet. Tidningar över hela världen skrev om det. Varför gjorde man hipster till måltavla för gentrifieringen i East End?

Jag berättade om den saken i mitt förra blogginlägg och visade några bilder från Brick Lane

Till helgen planeras en ny demontration i East End. Den här gången mot sexuellt våld mot kvinnor. Målet är ett museun om Jack the Ripper som anarkisterna vill stänga.

Jack the Ripper är ett fingerat namn på en mystisk mördare som härjade i slutet på 1800-talet.  En rad bestialiska kvinnomord skedde i Whitechapel. Man lyckade aldrig finna gärningsmannen trots allt polisarbete och alla spekulationer.

Själv tycker jag ett museum av det här slaget är motbjudande. Men jag orkar ju förstås inte heller se våldsfilmer och än mindre läsa deckarromaner där våldet förvandlats till underhållning. Överdrivet blödig med andra ord. 

Frågan är om en anarkistgrupp har rätt att utöva våld för stoppa ett museum av det här slaget. Nu har ägaren gjort ett upprop till allmänheten att ställa upp i en  demonstration mot anarkisterna och till stöd för museumet. Det laddas med andra ord upp för mycket bråk i helgen.

Under mina besök i London brukar jag bo i det här området. Därför känner jag mig lite berörd av som händer här.

Och på måndag är det dags igen. Vid ankomsten får jag väl hälsa på "Jack the Ripper" och kolla om det finns något kvar av stället. Nästa helg är jag kvar i London. Ska väl ha koll på klasskampens planer. Nya upplopp är kanske på gång.

En bild på glada försäljare på Brick Lane där klasskampen slog till förra helgen. Några öl på pallen mitt i bild förklarar fröjden.

En besökare på Brick Lane med ett shoppingfynd.

Ännu en bild från det senaste besöket i London. Ett budskap som rymmer en del sanning.  Mannen i baskern var inte anarkist som levererade något hot.  Det var en fridfull herre som var djupt oroad över tidens skeenden. Nog är vi alla lite oroade idag.

Hata alla hipsters

Hipster är som olyckskorpar. Om de flockas på en plats stundar ofärd. I London förstår folk detta. I helgen ägde kravaller rum på Brick Lane i Östra London. Demonstranterna sprutade rödfärg på ett matställe där hipster betalar hutlösa 58 kronor för en skål med flingor.

Demonstrationerna skedde för att uppmärksamma områdets gentrifiering. Gentrifiering (av engelskans gentry, ungefär herrskapsklass) står förr en social statushöjning av ett område.   Den sker genom påkostade nybyggen eller genom nyinflyttning av invånare med betydligt högre inkomster än den ursprungliga befolkningens.  

Vad som händer vid Brick Lane intresserar mig. Jag brukar bo billigt här i närheten när jag är i London. Självfallet motsätter jag mig all gentrifiering. Jag vill kunna bo billigt här i framtiden också.

Bara en kvarts promenad västerut från Brick Lane tornar Citys jättelika skyskrapor. Där är miljön futuristisk och skrämmande. Det är den närheten som utgör skäl att oroa sig för Brick Lanes framtid. Inte på förekomsten av hipsters eller på priset för en skål flingor. Men det är kanske tecken i tiden på vad som väntar.

Har bekanta som umgås i hipsterkretsar i London. De gillar att åka ut till Brick Lane i helgerna för att träffa bekanta, kolla vintagekläder. Äta och dricka ett par öl.  Huset kring Brick Lane är låga och byggda av tegel. Miljön är genuint sunkig.  Det är mysigt helt enkelt.

Lokalhyran för alla småbodar längs Brick Lane måste vara minimal för kunna ge intäkter från försäljning av lite udda prylar.  Men om några år är de kanske ersatta med lyxbutiker.

En lumpbod av ett slag man bara hittar vid Brick Lane i London.

Här säljs vintagekläder av säljare som samlats i några gamla byggnader som utgjort ett bryggeri.

Utomhus hittade jag det här yngre paret - alla försäljare är inte pensionärer, men väldigt många.

Så några bilder på människor längs Brick Lane.

Många gubbar bara sitter längs husväggarna. Sitter dom här tillräckligt många år och tillräckligt ofta blir dom upphöjda till profiler har jag förstått.  De är glada att bli uppmärksammade av fotografer och tackar alltid för en bild.  Men det här ingen sådan figur.

Den här mannen hade fått framhjulet knäckt.

Det finns gott om frisörer vid Brick Lane där det flockas hipsters som väntar på att få sina skägg ompysslade. Frisörerna är invandrare från Pakistan och priserna hålls låga.  Området är multikulturellt i högsta grad och många lever under blygsamma förhållanden.

På Söder i Stockholm har gentrifieringen fullbordats. Här dominerar hipsters gatubilden. Mindre välbeställda har fått lämna innerstaden och förpassats till Stockholms ytterområden.

Gatubilder från Paris i ny Youtube-film

Bildspel är viktiga för en personlig utveckling som fotograf. Man tvingas granska och värdera sina bilder på ett nytt sätt. Att ströva runt i Paris ett par veckor i sällskap med kameran är en fantastisk upplevelse. Givetvis blir det massor av gatubilder - människor, människor. Som regel ägnar jag inte så mycket tid att dra lärdom av mina erfarenheter. Nu har jag fått en slags metod för detta.

Ett bildspel kräver någon form av sammanhangt i bildflödet. Lärorikt för egen del och bra för betraktaren.

I mina första tre filmer på Youtube blandade jag bilder  frisk. Det handlade mest om komma underfund med tekniken. En fotograf från Krakow ville se at bilderna hängde bättre samman. Åtminstone i filmen från Krakow.

Jag använde även några färgbilder i det svartvita flödet.  Thomas Meldert gillade det inte - jag håller med.

Så till min nya film om "Paris People". Hade två bilder från Pont Neuf där jag ofta började och slutade min fotopromenad med utgångspunkt från metrostationen.  De bilderna fick börja och sluta filmen.

Här brukade jag börja min dag i Paris. Många parisbor på väg till jobbet stannade till någon minut för att njuta av morgonljuset innan de rusade vidare. 

Det regnade lätt en en kväll när det var dags för hemfärd. Ännu en stämingsbild. Visst är Paris vackert.

Man får känna sig för när man väver samman en bildberättelse. De är ju inte tagna med tanke på att de ska finnas i någon kontinuitet eller i något sammanhang alls. I filmen visas de i grupper av olika slag - motionärer, cyklister, porträtt, vimmelbilder, gatuserveringar. Osv.

Paris broar måste skildras.

Cafegäster är tacksamma att fota. Här handlar det främst om pojken och hunden. 

Vad som händer lite på tu man hand på ett cafe  är givetvis också intressant.

Gillar gatuvimlet i Paris.

Hitills har jag gjort fyra filmer under en dryg vecka. Längden på varje film är fyra till fem minuter. Det blir 35 - 40 bilder. Det känns rätt lagom men det krävs att man sovrar i bildmaterialet. 

Här syns filmen på Youtube  i ett litet fönster

Direktlänk till Youtube https://www.youtube.com/watch?v=HZ-4Jx1MG_g