Våga cykla i London

Cykling är ett trevligt sätt att transportera sig på. I mitt villaområde finns fina cykelleder separerade från biltrafik. I London råder raka motsatsen. Här är det fullt av våghalsiga cyklister som vimlar runt i den täta trafiken.

Några gånger har jag försökt ta mig fram med bil i London. Det har varit fasansfulla upplevelser. Hur ska det då inte vara för en oskyddad cyklist.

Stationer med hyrcyklar har dykt upp och verkar flitigt utnyttjade. Jag kan tänka mig fördelarna med hyrcykel för kortare sträckor på de trånga gatorna i Soho där trafiken är sparsam.

Mannen som beundrar den nya vinröda Ducatin är försedd med en sån där hyrcykel. Misstänkar att ägaren sitter vid bordet. En bild som jag för övrigt la ut i gatufotopoolen igår.

Stöldsäker parkering av egen cykel innebär problem. Den ena parkeringen är nog rätt säker. Överallt  ser man liknande konstfulla installationer av stöldsäkert parkerade cyklar. På nästan varenda staket eller gallergrind finns anslag om att cykelparkering är förbjuden och att fastkedjade cyklar transporteras bort.

I East End där jag brukar bo vid ser man vanliga motionscyklister under helgerna. Trafiken är som regel stillsam under lördagar och söndagar. 

Som gatufotograf gillar jag att dokumentera cyklisternas liv och leverne. Dom lever sitt eget lite märkliga urbana liv på gatorna.

Klasskampens kamp

Den våldsamma anarkistgruppen "Class War" slog till förra helgen mot ett hipsterställe i Brick Lane. Det fick stor uppmärksamhet. Tidningar över hela världen skrev om det. Varför gjorde man hipster till måltavla för gentrifieringen i East End?

Jag berättade om den saken i mitt förra blogginlägg och visade några bilder från Brick Lane

Till helgen planeras en ny demontration i East End. Den här gången mot sexuellt våld mot kvinnor. Målet är ett museun om Jack the Ripper som anarkisterna vill stänga.

Jack the Ripper är ett fingerat namn på en mystisk mördare som härjade i slutet på 1800-talet.  En rad bestialiska kvinnomord skedde i Whitechapel. Man lyckade aldrig finna gärningsmannen trots allt polisarbete och alla spekulationer.

Själv tycker jag ett museum av det här slaget är motbjudande. Men jag orkar ju förstås inte heller se våldsfilmer och än mindre läsa deckarromaner där våldet förvandlats till underhållning. Överdrivet blödig med andra ord. 

Frågan är om en anarkistgrupp har rätt att utöva våld för stoppa ett museum av det här slaget. Nu har ägaren gjort ett upprop till allmänheten att ställa upp i en  demonstration mot anarkisterna och till stöd för museumet. Det laddas med andra ord upp för mycket bråk i helgen.

Under mina besök i London brukar jag bo i det här området. Därför känner jag mig lite berörd av som händer här.

Och på måndag är det dags igen. Vid ankomsten får jag väl hälsa på "Jack the Ripper" och kolla om det finns något kvar av stället. Nästa helg är jag kvar i London. Ska väl ha koll på klasskampens planer. Nya upplopp är kanske på gång.

En bild på glada försäljare på Brick Lane där klasskampen slog till förra helgen. Några öl på pallen mitt i bild förklarar fröjden.

En besökare på Brick Lane med ett shoppingfynd.

Ännu en bild från det senaste besöket i London. Ett budskap som rymmer en del sanning.  Mannen i baskern var inte anarkist som levererade något hot.  Det var en fridfull herre som var djupt oroad över tidens skeenden. Nog är vi alla lite oroade idag.

Hata alla hipsters

Hipster är som olyckskorpar. Om de flockas på en plats stundar ofärd. I London förstår folk detta. I helgen ägde kravaller rum på Brick Lane i Östra London. Demonstranterna sprutade rödfärg på ett matställe där hipster betalar hutlösa 58 kronor för en skål med flingor.

Demonstrationerna skedde för att uppmärksamma områdets gentrifiering. Gentrifiering (av engelskans gentry, ungefär herrskapsklass) står förr en social statushöjning av ett område.   Den sker genom påkostade nybyggen eller genom nyinflyttning av invånare med betydligt högre inkomster än den ursprungliga befolkningens.  

Vad som händer vid Brick Lane intresserar mig. Jag brukar bo billigt här i närheten när jag är i London. Självfallet motsätter jag mig all gentrifiering. Jag vill kunna bo billigt här i framtiden också.

Bara en kvarts promenad västerut från Brick Lane tornar Citys jättelika skyskrapor. Där är miljön futuristisk och skrämmande. Det är den närheten som utgör skäl att oroa sig för Brick Lanes framtid. Inte på förekomsten av hipsters eller på priset för en skål flingor. Men det är kanske tecken i tiden på vad som väntar.

Har bekanta som umgås i hipsterkretsar i London. De gillar att åka ut till Brick Lane i helgerna för att träffa bekanta, kolla vintagekläder. Äta och dricka ett par öl.  Huset kring Brick Lane är låga och byggda av tegel. Miljön är genuint sunkig.  Det är mysigt helt enkelt.

Lokalhyran för alla småbodar längs Brick Lane måste vara minimal för kunna ge intäkter från försäljning av lite udda prylar.  Men om några år är de kanske ersatta med lyxbutiker.

En lumpbod av ett slag man bara hittar vid Brick Lane i London.

Här säljs vintagekläder av säljare som samlats i några gamla byggnader som utgjort ett bryggeri.

Utomhus hittade jag det här yngre paret - alla försäljare är inte pensionärer, men väldigt många.

Så några bilder på människor längs Brick Lane.

Många gubbar bara sitter längs husväggarna. Sitter dom här tillräckligt många år och tillräckligt ofta blir dom upphöjda till profiler har jag förstått.  De är glada att bli uppmärksammade av fotografer och tackar alltid för en bild.  Men det här ingen sådan figur.

Den här mannen hade fått framhjulet knäckt.

Det finns gott om frisörer vid Brick Lane där det flockas hipsters som väntar på att få sina skägg ompysslade. Frisörerna är invandrare från Pakistan och priserna hålls låga.  Området är multikulturellt i högsta grad och många lever under blygsamma förhållanden.

På Söder i Stockholm har gentrifieringen fullbordats. Här dominerar hipsters gatubilden. Mindre välbeställda har fått lämna innerstaden och förpassats till Stockholms ytterområden.

Gatufoto i Jack the Rippers fotspår

Jack the Ripper var en bestialisk seriemördare som i slutet av 1800-talet härjade i East End. Det är i hans hemtrakter jag brukar bo under  mina londonbesök.

Naturligtvis vandrar jag i hans hälar  i betydligt oskyldigare ärenden - nämligen gatufoto. På sin höjd kan gatufotografering förarga någon. Om man blir uppmärksammad brukar det oftast medföra leenden eller trevliga samtal.

Här ligger Brick Lane - ett populärt utflyktsområde fyllt med marknadsstånd, retrobutiker och matställen. Mycket graffitti ger sin prägel åt gatumiljön.

Den här gubben skulle kunna föreställa "Jack the Ripper".

En färgbild ger en glimt av graffitins kulörer. Ofta är påfallande estetiskt utförda.

Visst finns det turister. Men det är också gott om infödda Londonbor. Flera har berättat för mig att man gärna åker till Brick Lane i helgerna med kompisar för fynda något i butikerna och hänga några timmar på en bar.

 Damen på plats poserar inte. Bilden är en snaps taget från brösthöjd när jag går förbi.

Det kommer fler bilder från Brick Lane framöver. Nu håller jag på att packa resväskan för att åka till Krakow om några dagar och har förhoppningar på gott gatufoto.

Gatufoto och gatuätande

Bästa restaurangen är ute på gatan i folkvimlet. Helst ska maten intagas stående eller gående. När jag gatufotar följer jag den regeln. En varm korv i ena näven och min kamera redo i andra är ett exempel. Att gå på restaurang  gör att man tappar tempot i fotandet liksom.

Den som äter på gatan är ett tacksamt objekt att fota också. Ett par exempel från London följer.

Chips och läsk kan va ett bra mellanmål. Mannen klämmer en påse i en paus tillsammans med trevliga arbetskompisar.

För egen del kan en chipspåse va perfekt att ha till hands i ryggan när man blir småsugen på mat.

Syns själv i skyltfönstret där jag går förbi, tittande rakt fram och med kameran i brösthöjd riktad mot gänget.  Givetvis hade jag spanat in dem på förhand och hade hyfsat koll på situationen när jag tog bilden.

Järnvägsstationer är är fyllda med matställen där folk äter på språng. Det här är en bullätare inne på Liverpool Street Station som kollar in tågtiderna. Naturligtvis lägger han inte märke till att jag ställt mig mitt framför honom med kameran i brösthöjd.

Givetvis är en liten bullpåse bra att ha i ryggsäcken för egen del också! Det finns kanske läsare med andra bra förslag på medhavd proviant när man är ute och fotar.

Vi är nog överens om att det inte blir några bilder med tom mage.