Bajsande hund

Ibland känns en fotorunda meningslös. Det blev bara några bilder på en bajsande hund. Elliott Erwitt hade kanske nickat lite gillande. Inte illa i så fall. Definitivt en av mina favoritfotografer. Han har till och med gjort fotoböcker om möten med hundar på stan. Det är ingen skillnad på människor och hundar, menar han. Hundar har bara mera hår.

Ägaren sneglar lite pinsamt in i kameran och ler. Han kan ju inte fly. Bara vänta på att hunden ska bli färdig, ta fram bajspåsen och plocka upp. Gamla stan i Stockholm ger fin bakgrundsmiljö. Hunden tar god tid på sig. Gränden fylls av odörer

Ett motiv värt att ta flera gånger och utforska hur olika människor reagerar.

Svårt att rubriksätta gatubilder

Nöjet med gatufoto är att fantisera fritt kring personer och situationer. Upptäcka nya sammanhang. En tråkig beskrivande bildtitel känns helt fel. Såsom "Gående kvinna med röd klänning". Listan av det här slaget kan göras lång.

Igår tog jag en sväng i Stockholm med kameran. Och kan komma med lite exempel på hur jag tänker.

Ibland blir titlarna på engelska. Beroende på att bilderna också läggs upp i andra sammanhang.  Således valde jag att kalla den här bilden för "Producing glamour". "Jobba med glamour" känns inte lika bra.

Den här bilden blev intressant på något sätt. Men jag har ingen aning om vad jag ska kalla den. Inte ens på engelska. 

Det var stort presspådrag utanför Rosenbad. Och jag sällade mig till fotograferna och plåtade lite också. Det är ju fritt fram vid såna tillfällen så att jag säga. Valde att kalla bilden "Producing boring news". Journalisten till höger verkar ju tycka att det inte är så kul det här.

Vad det här paret pratade om skulle vara kul att veta. Men man borde kunnna tänka sig en kul replik i munnen på damen. Det verkar som hon har något kritiskt att säga om köpet av lampfoten. Och den andre mannen verkar tycka nåt också.

Den sista bilden kallar jag "Mobilpratarna". Det var precis det jag såg  och skälet att att bilden togs. Andra kanske inte håller med.

Spännande i varje fall att gå på upptäcksfärd. Och fundera kring motiven. En bild som inte ger de här utmaningarna är givetvis bara att radera.

Gatufoto bland bakelser

Ja, det är möjligt. Sista dagen i Budapest blev jag hög på bakelser på mitt favoritfik och rusade runt i lokalen några minuter och tog lite bilder. Att äta bakelser verkar nästan vara en sport här i Ungern. Dom är betydligt godare än de svenska. Och mycket billigare.

Det fik jag besökte var litet och alltid fullt med folk. Ståplats var det enda som erbjöds i lokalen. Utanför konditoriet ringlade sig köer till en glassluckan i ett fönster och en våffellucka i ett annat.

 När man gick förbi konditoriet stod det alltid folk och proppade i sig bakelser så här.

Bra reklam. Så man gick in och inspekterade bakelsedisken. Det här var bara en av dessa diskar.

På gammalt östeuropeiskt vis betalade man i en kassa. På grund av språkproblem beställde jag ofta fel. Men det ordnade alltid upp sig.

Här närmar jag mig bakelsediskarna.

Det skall väl tilläggas att man åt bakelse på en stor tallrik med en rejäl dessertsked. Det fanns utrymme för att lägga upp många bakelser. Det visar den här bilden. Det'är min bakelse för dagen som syns i förgrunden. Har just hämtat den i bakelsedisken och ska nu få en kopp med the.

Om man ville ha bakelser utan grädde kunde man handla såna direkt vid disken utan att gå omvägen via kassan. Dom här äppelbakelserna var en av mina favoriter.

Här pågår försäljning av nygräddade våfflor.

Till sist - här är damen som sålde glass. Hon hade lite lugnare då glassäsongen inte riktigt börjat.

Finns det något negativt att säga om ett sånt här ställe. Som vanligt så finns inte svenskt kaffe - här kallat amerikanskt kaffe. Det är espresso som gäller och som jag inte tycker passar till bakelser. Vanligast var att man drack ett glas vatten till bakelsen.

Bärarmotiv i gatufoto

Upptäcker jag en person som bär något så följer jag efter.  Tar flera bilder. Kanske går jag om dem för att ställa mig på pass lite längre fram.  Man måste röra sig snabbt. Bärarna inte är så uthålliga. Går kanske bara hundra meter eller så med sin last.

Som fotograf är man som regel osynlig för den som bär något då då personen ifråga har sina tankar helt på uppgiften. Ofta är en ensam bärare inte så intressant. I gatufoto är det miljön och relationen till andra människor som skapar berättelsen.

Den här bilden tog jag i höstas på Östermalmstorg i Stockholm. Jag såg mannen komma gående med ett textiltryck uppspänt på skiva. Inget särskilt intressant motiv i sig. Men det som skapade berättelsen var kvinnan med hunden som gick strax före mannen.

 The Stalker

Den sista månaden har det blivit några bilder till på bärare. 

Bilden på två grabbar som använder sin uppfinningsrikedom för att transportera en soffa kräver väl ingen kommentar. Jag fick gå vid sidan om och ta rätt många bilder  för att fånga deras miner och visa att de hade kul.

 Soffa på hjul

Den här mannen bär på ett fönster – ingen särskilt intressant bild kanske. Fick följa honom en bit och ta flera bilder. Jag ville få med en betraktare. Samtidigt som mannen hade en snygg gångstil med väl synligt ansikte.

 Att se genom ett fönster

En man med bra burksskörd krävde flera bilder och lite hoppande fram och tillbaka från min sida för att hitta en fotovinkel.

Bra skörd

Den sista bilden är från en antikmarknad i Budapest. Damen i vit klädsel bärande en vit ram var självfallet ett ögonfång. Men inte tillräckligt för att göra ett gatufoto. Kretsade jag runt henne och tog flera bilder.  

 Mr Full

Ofta handlar gatufoto om att använda fantasi och läsa in berättelser i slumpvis skapade situationer.  Något som bidrar till gatufotots tjusning.

Fyra kvinnor - en döende

Mötte dem framåt aftonen i en park i Budapest. En sjuksäng på stora hjul drogen av en sköterska. Hon följdes av tre äldre damer. Det väckte min nyfikenhet.

Sköterskan log brett välkomnande mot mig när hon såg att jag fotade. Jag förstod att hon arrangerat utflykten. De tre damerna var lite generade för min uppmärksamhet. Hade så gärna velat intervjua dem. Men språket lade hinder i vägen.

Förstod så mycket att det var fyra gamla väninnor. Kvinnan i sängen var väl inlindad i filtar och sov djupt. Jag skymtade ett tunt kvinnoansikte inne bland filtarna när jag böjde mig över sängen. Hennes ögon och kinder var djupt insjukna.

Våren hade redan kommit. Solen sken och det var varmt för årstiden. Arbetsdagen var slut och det var mycket folk i rörelse i parken. Kvinnorna hade nog  säkert tillbringat mycket tid här tillsammans.

Efter kort stund tog jag farväl och fortsatte promenaden. Huvudet var fullt av tankar. Dessa kvinnor hade upplevt andra världskrigets fasor och kommunistiskt terrorvälde men de  kunde sluta sina dagar i nationell frihet. Nästa dag skulle ungrarna fira sin nationaldag.

En vy över Donau invid parken förresten.

Undrar om åldringarna  på Caremas äldreboende hemma i Sverige får uppleva sådana här utflykter?