Pigga barn i värmen

Värmen har en bedövande verkan. I alla fall på oss vuxna. Gick förbi en leksaksaffär. Som behagligt nog hade sina skyltfönster på gatans skuggsida.

Det är svårt att vara tillräckligt uppmärksam för att utöva gatufoto när det är så här varmt.

En liten flicka sprang entusiastiskt fram och tillbaka framför exponeringen av alla leksaker här. Hennes mamma stod strax intill och drog iväg med barnet. Det verkade inte vara aktuellt med några presenter.

Det blev i alla fall en burst med bilder på flickan. Kul i värmen.

Michelangelo

Så hette visst en artist som gjorde jättestora bilder på väggar och i tak för länge sen. I helgen noterades att en snarlik konstnär  kommit till en galleria i stan.

Idag passerade jag gallerian på nytt. Målningen nu fullbordad. Markerad med varningsband så att ingen av misstag kladdar ned sig med våt färg.

Bilden är OK och lyser upp.

Nu är det dags för klottrarna att komma med sina förbättringar.

Banka musik på trälåda

Musiken tar sig ständigt nya uttrycksformer. Som att banka på en trälåda. Trakterandet verkade jobbigt. Men lät förvånadsvärt bra.

Den som är musikkunnig vet säkert vad det här instrumentet kallas.  Liksom vad typen av orkesteruppsättning heter. Annat än trälåda med två fioler och en gitarr.

Helt säkert - det var inga amatörer som stod för framförandet.

Dags att handla skinnpaj

Nu börjar höstkylan fånga oss i sitt grepp. Dags att plocka fram tröjor och jackor ur garderoben och planera klädseln inför utevistelsen. Kanske man skulle investera i en snygg skinnpaj? Har inte ägt en sådan sedan tonåren. Då det var ett måsteplagg för alla tuffa killar.  Läderjackor och sånt verkar numera mest vara damplagg.

Tog en bild på den tuffa damen när hon klev ut ur affären. Hon hade just hade tänt ciggen och rättade till den svarta skinnjackan.

En skinnpaj stärker självförtroendet och man känner sig tuffare. Så det vore kanske värt pengarna.

Ska det tas selfies på allt idag

Egotrippat. Men självklart! Massvis med bilder behövs i dagboken. Sen har man nåt att skicka till alla vännerna.

För några dagar sedan - när det fortfarande var sommar - upptäckte jag den här poserande damen på en uteservering i Gamla stan. Juicebägaren i ena handen och mobilen i andra. Försiktigt kisar hon in i mobilen får att kontrollera att bilden blir bra.

Jag har helt missat det här med selfies. Känns sorgligt på nåt sätt. Har hela mitt liv försvunnit i ett meningslöst mörker?  Visst har enstaka situationer bevarats på papper i några fotoalbum.

En gatufotograf kan trösta sig med att ha dokumenterat det andra människor gör.  En betraktare av omvärlden liksom.