Storstadspuls, småstadscharm och svenska gatufotografer
Ibland slits jag mellan småstadens charm och storstadens puls. Det är en kamp mellan lugn och intensitet, enkelhet och komplexitet, litenhet och storhet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag egentligen gillar mest.
Jag trivs nämligen alltid väldigt bra varje gång jag besöker en myllrande storstad. Vitaliteten, dynamiken och utbudet kickar igång mig. Jag känner mig mera levande på något sätt. Intrycken flödar in och blommar sedan ut i idéer och kreativitet.
Samtidigt kan jag verkligen uppskatta småstadens okonstlade tillvaro. Det förhållandevis lugna livet där närheten till allt och naturen runt hörnet skapar en behaglig trygghet. Men för mycket trygghet kan också bli kvävande. Och det är väl så jag känner ibland.
För trots att jag är uppvuxen på en ö i skärgården där havets brus är det enda som hörs och man i novembernatten kan se varenda stjärna på himlen, så är jag kanske en storstadsmänniska innerst inne. Eller också missförstår jag mig själv helt och hållet. Jag vet inte vilket.
Något helt annat; vilka är Sveriges mest framträdande nuvarande gatufotografer? Det är något jag har grubblat på ett tag. Alltså - om man skulle peka ut ett par tre aktiva fotografer som anses prägla genren just nu, vilka är dessa? Jag kan inte komma på en enda. Kan ni?
Visst finns exempelvis Ralph Nykvist och Thomas H Johnsson, men ingen av dessa verkar hålla på med gatufoto längre. Så, vilka fler finns?
/Mikael Good
Ralph Nykvist håller nog på med gatufoto fortfarande. Såg en jättefin utställning i Malmö med hans "nya" digitalbilder för ett år sen. Uteslutande färgbilder, tagna med en enkel Fuji kompaktkamera, och en gammal Nikon DSLR.
Annars är det nog mest du som håller på, som håller fanan högt ;)
Intressant att Ralph Nykvist fortfarande plåtar, det visste jag faktiskt inte.
ha det gott
m
Men det är klart, gatufotografin kanske har utvecklats åt det hållet. Så har jag faktiskt inte ens tänkt.
Dina bilder börjar ju oftast på gatan, det enda mansaknar i dina bilder är ju porträtten, att du följer med, laddar de ännu mer med närvaro genom att följa med ngn hem, in i en gränd osv,.,,ha det gott
m
Här en intressant japansk gatufotograf jag nyligen blev vän med på facebook. Han tar iaf väldigt "snygga" och påpassliga bilder. Lite som Winogrand, fast i färg och inte lika "slarviga".
http://www.flickr.com/photos/brownieseyes/
Här brottas jag faktiskt med lite av ett dilemma för jag känner själv att det skulle behövas mer närhet för att slutresultatet ska kännas komplett. Men hur tar jag porträtt som funkar ihop med det jag redan har? Det får ju inte bryta av för mycket, då riskerar det att bli något helt annat. Det måste alltså funka i gatufotokontexten.
På något sätt måste det bli ganska spontana porträtt, känner jag.
Förresten. Ska du köpa en Leica snart och sätta igång du också :-)