SE BILDEN: Problemet när gatufotograferna flockas

Ett kul fenomen att notera är hur gatufotograferna samlas när något händer på stan. Plötsligt är vi ett stort ivrigt gäng som springer runt med våra kameror för att försöka fånga det avgörande ögonblicket. I den lätta kalabaliken som uppstår kan man få se alla möjliga stilar och tekniker. 

Precis så var det i lördags när jag drog in till Kungsan för att se om det fanns något bildmässigt. Där hade nämligen Östasiatiska museet ordnat en parad  för att fira det kinesiska nyåret. Min kompis Magnus Fröderberg var också med. Men vi var som ni säkert har förstått knappast ensamma om den här idén. 

I sådana situationer kan det lätt bli för mycket av det goda. Även om det är trevligt att se andra in action och kanske även växla några ord. Inte minst uppstår ju en ganska uppenbar risk för att de flesta tar en massa liknande bilder. Det blir sällan särskilt unikt eller intressant, ärligt talat. 

Därför brukar jag oftast vända kameran bort från det uppenbara och plåta det som händer runtikring. Enligt min erfarenhet är det lättare att få till intressanta bilder då. Men också efteråt när det är slut och deltagarna spridit ut sig kan det uppstå absurda och fotomässiga situationer. Exempelvis att någon i ovanlig utstyrsel ser helt malplacerad ut när kopplingen till evenemanget saknas. 

Bilden ovan är en ren dokumentation utan några som helst gatufotoambitioner. 

En annan sak som slog mig (igen) är hur fantastiskt bra Fujifilms kameror är. De passar mitt sätt att gatufotografera helt perfekt. Just den här dagen använde jag min X-Pro2 men jag syftar även på min X100F. Två smidiga kameror som aldrig är jobbiga att konka omkring på och som dessutom levererar helt suveräna bildfiler. Det känns riktigt skönt att ha hittat de rätta verktygen.  

Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag har tappat min X-Pro2 några gånger för mycket för att det ska kännas bra. Senast rakt ner i det stenhårda perronggolvet i tunnelbanan. Kameran studsade och flög iväg flera meter. Jag var helt övertygad om att den var finito för all framtid efter det. Men den funkar fortfarande. Enda felet jag upptäckt är att den trådlösa bildöverföringen har lagt av. Det kan jag leva med. 

Här kan ni förresten se Magnus bilder. 

Storstadspuls, småstadscharm och svenska gatufotografer

Ibland slits jag mellan småstadens charm och storstadens puls. Det är en kamp mellan lugn och intensitet, enkelhet och komplexitet, litenhet och storhet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket jag egentligen gillar mest. 

Jag trivs nämligen alltid väldigt bra varje gång jag besöker en myllrande storstad. Vitaliteten, dynamiken och utbudet kickar igång mig. Jag känner mig mera levande på något sätt. Intrycken flödar in och blommar sedan ut i idéer och kreativitet. 

Samtidigt kan jag verkligen uppskatta småstadens okonstlade tillvaro. Det förhållandevis lugna livet där närheten till allt och naturen runt hörnet skapar en behaglig trygghet. Men för mycket trygghet kan också bli kvävande. Och det är väl så jag känner ibland. 

För trots att jag är uppvuxen på en ö i skärgården där havets brus är det enda som hörs och man i novembernatten kan se varenda stjärna på himlen, så är jag kanske en storstadsmänniska innerst inne. Eller också missförstår jag mig själv helt och hållet. Jag vet inte vilket. 

Något helt annat; vilka är Sveriges mest framträdande nuvarande gatufotografer? Det är något jag har grubblat på ett tag. Alltså - om man skulle peka ut ett par tre aktiva fotografer som anses prägla genren just nu, vilka är dessa? Jag kan inte komma på en enda. Kan ni?

Visst finns exempelvis Ralph Nykvist och Thomas H Johnsson, men ingen av dessa verkar hålla på med gatufoto längre. Så, vilka fler finns?