SE BILDEN: Vikten av att inse sina begränsningar
Det är härligt med visioner, drömmar och mål. Sådant som väcker ens lust och engagemang. Ja, kanske rent av det där som får en att vilja gå upp ur sängen på morgonen. Men ibland behövs en reality check. För drömmar kan också göra livet riktigt surt. Vilket oftast sker när du trots allt kämpande och höga förväntningar inte når i mål.
Då kommer frustrationen och missnöjet. I sämsta fall även avundsjukan och bitterheten. Det gäller därför att vara vaksam och inte hamna där. Men det är inte alltid så lätt. Emellanåt trillar jag själv just i den fällan när det gäller mitt fotograferande. Mina krav på vad jag ska lyckas med blir då inte särskilt rimliga utifrån min faktiska verklighet.
Plötsligt ser jag stora projekt av olika slag framför mig. Regelbundna resor runt om i världen. Att jag ska kunna lägga en stor del av min lediga tid på mitt fotograferande. Eller följa några intressanta personer i deras vardag. Men hur naivt är inte det vid en närmare eftertanke? Och hur mycket rastlöshet har det inte skapat periodvis?
Det jag tänker mig kräver massor med tid som jag inte har bredvid mitt heltidsjobb. Men också pengar, som heller inte finns. Dessutom ska man ju orka och känna lusten för den sortens stora åtaganden under en lång period. Det är insikten som jag måste ta till mig i dessa lägen. Eller typ byta liv och bli någon form av levnadskonstnär.
Ett rimligt mål är därför att geneta på med mitt gatufotograferande någon helg i månaden. Liksom ett par fotoinriktade utlandsresor om året. Sedan utöver det fortsätta med mitt projekt utanför husknuten här i Akalla. Men det måste inte vara så dåligt, när jag tänker efter. Det blir bilder av det också.
Ja, det är säkert en fördel på många sätt att ha ett sådant här intresse när man blir pensionär. Jag ser fram mot det :-)
Akalla tror jag är svårplåtat, en utmaning jämfört med myllrande City, men kanske går att hitta sätt - gissningsvis behöver acceptans byggas upp för att sen kunna ta nära inpå.
Betr lycka: Såg nånstans att den som seglar en liten trubbig båt med absolut maxfart 6 knop oftare upplever lycka. Båten kommer upp i 5 1/2 eller t o m sex knop rätt så ofta. Jämfört med den som har en riktig häftig katamaran e d som nån enstaka gång kommer upp i svindlande toppfart, troligen större kick men sällan.
Detta med förväntningar kan verkligen vara en lyckodödare. Och angående Akalla så är det svårt, det har du rätt i. Men jag tänker ändå försöka.