SE BILDEN
SE BILDEN: Fotoprojekt - hur länge ska man hålla på?
Gatufoto i färg kontra i svartvitt är en intressant diskussion. Bland annat var det ett av ämnena som kom upp efter mitt förra inlägg och just därför postar jag om två av bilderna som då visades i färg. Bättre, sämre eller likvärdigt? Svårt att säga, avgör du.
Fast det var egentligen inte detta bloggen skulle handla om den här gången så jag hoppar snabbt vidare. Istället har jag funderat på detta med projekt. Själv har jag hållit på med mitt i mer än två år nu och tanken är att köra året ut. Frågan är om det är för länge?
Jag halkade nämligen in på Martin Parrs Facebooksida och den mannen är ju extremt produktiv med ständiga nya projekt. Visserligen är det ganska dumt att jämföra sig med en Magnumfotograf som inte gör något annat än fotograferar, men det går ju alltid att ta lärdom av hur de riktiga proffsen jobbar.
Samtidigt har frågan inte uppkommit enbart på grund av Martin Parr. Snarare beror det på en känsla att det nog är dags att gå vidare med något nytt nu. Kanske är det därför det digitala återigen lockar och pockar på uppmärksamheten också. Alltså på grund av ett sug efter förändring och nya utmaningar.
Samtidigt är det en lömsk känsla. För rent intellektuellt kan jag se på mitt material att det behövs mer. Därför ska jag trots allt köra på som det var tänkt från början och heller inte blanda in det digitala utan hålla mig till det analoga. Gatuplåtandet med min digitalkamera får helt enkelt bli ett sidospår som jag kör för skojs skull när andan faller på.
Fast nästa projekt ska jag nog försöka genomföra under en betydligt kortare tidsperiod. Jag tror nämligen att kortare och intensivare projekt är tidens melodi. Rätta mig gärna om jag har fel
När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet
Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus.
Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt.
I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.
Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här.
När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick.
På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris.