SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

SE BILDEN: Kvinnorna blir min räddning

När jag flyttade till Akalla för drygt ett år sedan upptäckte jag en oväntad sak. Nämligen att det i området bor ovanligt många äldre kvinnor som konstant verkar vara ute och rasta sina hundar. Varje gång jag tog mig en promenad stötte jag på någon eller några av dessa hundtanter med sina husdjur i släp. Eller det var i alla fall så det kändes.  

Men det gjorde verkligen inget. Istället upplevde jag det som både trevligt och tryggt att se kvinnorna stå lite överallt och prata med sina väninnor medan deras hundar gläfsade på varandra. Efterhand fick jag veta att flera av dem hade flyttat till Akalla när området precis var nybyggt på 70-talet. Några verkade till och med ha känt varandra sedan dess. 

Detta faktum har jag nu försökt att dra nytta av i mitt pågående fotoprojekt. Ni som läser min blogg vet ju att jag har som mål att ta uppställda porträtt på människor som jag möter. Ett självpåtaget uppdrag som i ärlighetens namn genererar lätt ångest. För jag inser såklart att det kan bli ganska svårt. 

Ett par viktiga saker har jag dock lärt mig här i livet när det kommer till att ge sig i kast med något utmanande. För det första: dela upp alltsammans i små bitar som känns genomförbara. För det andra: identifiera vad som trots allt verkar lättast och börja där. Och det är här hundtanterna kommer in i bilden. 

Jag har nämligen insett att dessa personer är de allra enklaste att börja med. De är tillgängliga och lätta att få kontakt med. Så med deras hjälp tänker jag komma igång med att ta uppställda porträtt. Därefter är planen att sakta och steg för steg närma mig andra människor som bor här i Akalla. 

Men precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så vet jag inte om det är just så här som slutresultatet sedan kommer att se ut. Det kan bli ett helt annat uttryck, format, och så vidare. Men jag tror att ju mer jag fotograferar så lär det som känns bäst antagligen växa fram av sig självt. De här bilderna ser jag som mest de första stapplande stegen på vägen.  

Förresten, kanske kan hundtanterna bli ett eget litet miniprojekt. Vem vet!

Fotografiska – bara till för lattemammor

Trodde du att Fotografiska i Stockholm var en plats för alla med ett fotointresse? Då trodde du fel. Fotografiska är nämligen allra mest till för lattemammor från centrala Stockholm. Ja, så är det faktiskt. Det avslöjade Jan Broman från Fotografiska under ett seminarium på Nobelmuseet igår.

Nu uttryckte sig visserligen inte Jan Broman på samma tillspetsade kvällstidningsmanér som jag gör ovan. Han sa bara att Fotografiska främst riktar sig mot välbetalda 30-40 åriga innerstadsboende och att den uttalade målgruppspersonen är en 34-årig kvinna. Något som är ett ganska vanligt tänk när man jobbar med målgrupper.

Vi måste också komma ihåg att Fotografiska inte är ett museum. De får inga offentliga medel för sin verksamhet (vad jag vet). De har inga bildningskrav och de behöver inte uppfylla regeringens kulturmål. Fotografiska är en renodlad affärsverksamhet. Ett företag som ska locka besökare och generera intäkter. Gott så.

Däremot kan detta faktum vara ganska bra att reflektera över. Det vill säga att all verksamhet på Fotografiska främst är riktad mot kvinnor i trettiofemårsåldern med god ekonomi och som kommer från Stockholms innerstad. Utifrån det ingångsvärdet väljs utställningar, föreläsningar, kurser, marknadsföring, vilka böcker som ska finnas i butiken, och så vidare.

Kanske är det extra mycket värt att tänka på när diskussionerna uppstår om varför Fotografiska visar det de visar. Nu vet ni varför. Samtidigt kan man ställa sig frågan vad ett så pass snävt målgruppstänk leder till i förlängningen. Gynnar det fotografin och är det i så fall ett uppdrag som Fotografiska har? Jag vet inte.

Slutligen. Är detta kritik mot Fotografiska som sådant? Absolut inte! Jag är glad över att det finns och går mer än gärna dit. Trots att jag inte tillhör målgruppen! :-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är tagna med min Ricoh GX200. Gud vad jag önskar att Ricoh ville uppdatera denna lilla juvel…

Varför är det bara en massa gubbar som gatufotar?

Om man surfar runt på fotosidan eller andra communities som rör foto kan man konstatera en sak. Det verkar nästan bara vara män som ränner omkring på gatorna med sina mätsökarhistorier för att gatufota. Ibland funderar jag på varför det är så.

Missförstå mig inte nu. Jag tillhör inte skaran som måste angripa och sabla ner allt som män gör. I min värld är det inget problem att fler män än kvinnor gatufotar. Män och kvinnor gör olika val. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Till skillnad från Hannah Goldstein som förbjöd män att delta i årets Planket så tror jag inte på könsdiskriminering heller. Det vill säga att borttvingande av människor på grund av medfödda attribut skulle vara en framgångsväg. Tror man på sådant har man nog tyvärr allvarliga problem med sin värdegrund.

Men det är ändå intressant att fundera på olikheterna som finns när kvinnor och män väljer motiv. Kvinnor riktar till exempel kameran mot sig själva mycket oftare. Plöj igenom några kvinnliga fotobloggar och det dräller i regel av självporträtt.

Män i sin tur riktar oftare kameran utåt, mot världen och samhället. Man skulle kunna säga att det speglar mannens och kvinnans vanligaste roller här i livet. Ja, det är inte helt omöjligt. Men återigen, i mina ögon är detta inget problem. Så länge friheten att välja finns där. Och det gör den.