SE BILDEN: Gatufotografins utveckling oroar

Så var det vår i Stockholm. Eller, i alla fall så pass varmt att man inte behöver handskar och halsduk under dagtid.  Något som brukar väcka min lust att ge mig ut på stan med kameran. Gatufotosäsongen har alltså äntligen börjat för min del. Även om det som vanligt går lite trögt så här inledningsvis. Men det kommer att ta sig, det gör det alltid. 

För att kolla av läget i gatufotosvängen har jag den senaste tiden spanat runt på nätet efter duktiga gatufotografer och inspirerande bilder. Jag har bland annat tittat i diverse internationella grupper som ligger i framkant, men också kollat på vad som läggs upp av större fotosajter. Alltså där fotografin i stor utsträckning definieras. En del av det jag ser börjar ärlig talat göra mig riktigt förbryllad. Ja, nästan lite orolig. För oftare och oftare dyker bilder upp som inte ens är i närheten av gatufoto. 

Vi snackar bland annat om arrangerade situationer. Uppställda porträtt. Bildserier. Avsaknad av ett avgörande ögonblick. Konceptuell fotografi och pictoralism. Ändå kallas det för gatufoto. En annan sak är att det berömda gatufotokollektivet In-Public har splittrats på grund av interna meningsskiljaktigheter. En ny konstellation med några av deras fotografer har uppstått istället. De kallar sig för Un-Public och deras bilder visar tydligt på utvecklingen som jag nyss beskrev. 

Mina misstankar är att det delvis är en anpassning till sociala medier i kombination med ren lathet. För gatufoto är slitigt. Det tar tid och du ska vara glad om du lyckas prestera en handfull riktigt bra bilder om året. Men jag får känslan av att fler och fler som kallar sig för gatufotografer inte riktigt orkar lägga ner arbetet som krävs, eller helt enkelt saknar tålamodet. Beroendet av snabba kickar och uppmärksamhet i sociala medier har förmodligen blivit viktigare för vissa. 

Personligen tycker jag att detta är en extremt tråkig utveckling som urholkar kvalitén och gör gatufotot ointressant. Jag hoppas därför att min spaning är felaktig. Att det jag tycker mig se inte stämmer med verkligheten. Annars ser framtiden inte ljus ut för gatufotografin. 

För övrigt så ska Fotosidans chefredaktör, Magnus Fröderberg, och jag hålla i en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Den sker under pingsthelgen den 7-9 juni. Vi kommer i alla fall att hålla oss till gatufototraditionen. Den saken är säker.  

SE BILDEN: Att stanna på den förbannade bussen

Kanske har du hört talas om "The Helsinki Bus Station Theory". Om inte så går den i stort ut på att hålla fast vid det man gör och inte hoppa av eller byta riktning för snabbt. Även om du till en början mest gör sådant som liknar vad andra gör kommer du i längden att hitta din egen unika väg. Så "stanna på den förbannade bussen", uppmanar teorin.

Detta var något som slog mig väldigt tydligt när jag fick äran att träffa ett gäng gatufotografer här i Stockholm för lite samkväm och bildkritik nu i fredags kväll. Medan vi satt där och tittade på varandras bilder gick diskussionerna höga på ett både kul och konstruktivt sätt.

Själv visade jag upp några bilder som jag har tagit den senaste tiden med min X100s. Jag förklarade att jag har ändrat arbetssätt och gått från 50 mm, analogt och svartvitt till 35 mm, digitalt och färg. Något som resulterade i en plågsamt rak fråga från en av de andra:

Varför?

Mitt svar var att jag vill utvecklas och bli bättre, liksom att det är kul att prova något nytt. Fullt giltiga argument, såklart.  Men när jag sedan på vägen hem grubblade vidare på saken så ekade The Helsinki Bus Theory i mitt huvud. 

På något sätt handlar det om att det djupt mänskliga behovet av utveckling kolliderar med vinsten av att vara uthållig. Frågan är alltså hur man kan variera och utveckla sig samtidigt som man stannar kvar på den förbannade bussen.

Uppdatering: Här har Magnus Fröderberg skrivet ett inlägg om ungefär samma sak.

En upprepning om utveckling

Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va? 

Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det. 

Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”. 

Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet. 

I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.

Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:

Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.

Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...

Istället för dyr workshop - gör det själv

Att gå på fotografisk workshop har tydligen blivit populärt. I Stockholm har fotoveckan nyligen varit med ett antal workshops och i diverse bloggar talas det om workshops både i Sverige och utomlands. 

Jag kan tveklöst förstå grejen och det verkar väldigt kul, men samtidigt tror jag att många skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Det gäller helt enkelt att våga lita på sin personliga förmåga och inse att svaren man söker nästan alltid finns inombords.   

Så tänk ut ett lagom utmanande uppdrag, avgränsa dig noga, sätt tydliga mål, jobba på hårt och se sedan till att få feedback från olika håll. Något som inte är jättesvårt i dessa internettider och som fotografer förut klarade av både utan webben och workshops. 

En alternativ väg är att starta projekt ihop med några fotointresserade polare. Diskutera foto tillsammans, titta på varandras bilder, titta på andras bilder och våga vara kritiska på riktigt. Det funkar också. 

Kom bara ihåg att hur man än vrider och vänder på saken så är det DU som måste göra jobbet för att utvecklas. Det är inom dig själv något måste ske och det kräver en rejäl insats. Glädjande nog är det en process som du faktiskt kan starta helt och hållet på egen hand och utan att det kostar dig en krona.