En upprepning om utveckling
Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va?
Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det.
Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”.
Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet.
I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.
Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:
Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.
Håller också med om det där med att inte visa upp för många bilder. Det är alldeles för lätt hänt i dagens digitala tidevarv. Kanske borde man minska sitt digitala ”fotavtryck” :-)
Vag gäller texten. Vi är nog alla olika. En del föredrar att tålmodigt fortsätta på den inslagna vägen, när de väl hittat en som funkar. Som André Kertész t ex. I hans fall handlade det nog inte om lathet och fantasilöshet, utan mer om kärlek till det han gjorde. Jag tycker inte att det ena är mer rätt eller fel än det andra.