SE BILDEN: Resefoto - en materialsport

Så här års är det lätt att längta bort från mörker och kyla. Till semestern, värmen, eller en spännande plats. Just därför har jag under helgen suttit och läst ett gäng resebloggar och kollat filmer på tuben om resefotografi. Inte minst för att ladda upp med skön inspiration inför egna resor under året.

Det finns tveklöst många riktigt duktiga resefotografer där ute som tar fantastiska bilder (exempelvis Bruno Ehrs), liksom rätt många som tycker att extremvidvinkel och HDR är det enda receptet för en bra bild. Men oavsett vad verkar mer eller mindre alla resefotografer lida av någon slags prylsjuka.

Man får till och med känslan att en del fotografer behöver ett separat Herculesplan enbart för att frakta alla sina grejer dit de ska. De har högvis med kamerahus, objektiv, stativ, blixtar, datorer, surfplattor, och så vidare. Personligen fattar jag inte hur de pallar. Att släpa omkring all denna utrustning måste ju vara en plåga.

Det skulle därför vara kul att hitta en skicklig resefotograf som kör med minimal utrustning. Ett hus och en glugg – typ (möjligen två). För på något sätt känner jag att det måste gå att göra enklare. Mycket enklare. 

Som ni ser har jag kört en annan slags "gatufoto" den här gången. Kände ett behov av att göra något helt annat än vad jag brukar. Så det blev systemkameran och 24-70 zoomen. Ibland är det kul att bara fota på utan större tanke och mening. Nästan som terapi, på något sätt...

Mina Parisbilder blev en bok

I mitt förra blogginlägg beklagade jag mig över att jag är ganska dålig på att förvalta mina bilder. Bara för det bestämde jag mig för att göra en fotobok av bilderna som jag tog i Paris när jag var där förra helgen. 

Det är visserligen inte en bok som jag tänker sälja utan den är främst gjord för att ha som ett minne från resan. Det kan ju vara vettgt eftersom man varken tar fram papperskopior eller fotoalbum längre. Ja, inte jag i alla fall. 

Nåväl. Boken gjorde jag på Blurb och det är första gången jag testar att göra en bok på det här sättet. Det var lite meck med att ställa in rätt storlekar på bilderna och att justera färgerna. Jag drog ner deras färgprofil och softproofade bilderna. Förhoppningsvis blir det bra.

Boken kostade nästan 50 dollar och ska skeppas hela vägen från USA. Jag funderar redan på vad som finns närmre. Men många fotografer använder Blurb och det verkar bra. Om ett par veckor får jag se boken i verkligheten och då får jag avgöra om det var värt pengarna. Så länge kan jag ju alltid bläddra i den på Blurb.

För övrigt så åker jag på jobbresa till självaste Hufvudstaden i morgon. Tänkte desutom stanna över helgen, träffa gamla polare och förhoppningsvis se några fotoutställningar. Det ska bli kul!

Ja, och så ska vi dricka öl också...

Chicago - värt en resa med eller utan kamera

Utsikt från Hancock Tower i Chicago. Canon 40D, ISO 3200 och frihand.

Varje gång jag är ute och reser blir jag förälskad och förförd av platserna och människorna. Det slutar alltid med att jag säger samma sak till mig själv: hit vill jag åka igen! Men så reser jag vidare till en annan plats och blir förälskad på nytt. Så håller det på. Förmodligen är det resandets charm och dilemma.

När jag läste Mats Alfredssons intressanta blogginlägg om Chicago blev jag påmind om min egen resa dit för snart två och ett halvt år sedan. Och jag kan inte annat än erkänna att det är en av mina absoluta favoritstäder. Lätt att överskåda, vacker på sitt speciella amerikanska storstadsvis och med en skön puls och atmosfär.

Om man dessutom gillar Art Deco är Chicago staden man ska besöka. Världens första höghus byggdes i Chicago och idag är det den stad i USA som har flest höghus bevarade från 1920- och 1930-talen. Dessutom är Chicago en gammal svenskstad av stora mått. Ett tag i början av 1900-talet bodde det runt 60 000 svenskar i the Windy City som är stadens smeknamn.

Om du reser dit ska du åka upp i Hancock Tower, ta en tur med högbanan, äta Chicago deep dish pizza och besöka Museum of Sience and Industry som bland annat har en tysk ubåt från andra världskriget. Många stora amerikanska filmer har också haft Chicago som kuliss, bland annat är staden förlaga till Batmans Gotham City, så man känner igen mycket av det man ser.

Utöver det är Chicago en stad som gjord för gatufoto. Något inte minst Vivian Mailers  fantastiska bilder bevisar. Tyvärr var jag inne i en rejäl fotografisk svacka när jag var i Chicago. Därför blev det inte så många bilder.  Och kanske är det därför jag så gärna vill åka dit igen! :-)

När vi kom till Chicago hade efterdyningarna av orkanen Katrina nått upp över inlandet. Det var varmt, fuktigt, regningt och väldigt blåsigt i ett par dagar.

Lokaltidningarna rapporterade om översvämningar i orkanens spår.

Paraply behövdes tyvärr de första dagarna.

Staden har en unik blandning mellan nya skyskrapor och några av världens äldsta höghus.

Uppgång till den berömda högbanan.

En av pendeltågslinjena i Chicago heter Metra Electric. Det namnet är bara helt underbart. Skulle kunna vara namnet på ett punkband.

Självporträtt ombord på ett dubbeldäckat Metra Electric-tåg

Museum of Sience and Industry. Ett ställe som man helst inte ska missa.

En viktig man i Chicago. Vem kommer jag tyvärr inte ihåg.

Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.