SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

När magin försvinner - vad gör man då?

Det jag nu tänker ta upp är inte helt lätt att beskriva. Man skulle kunna påstå att det nästan är en övernaturlig grej. Jag talar om flyt – eller flow som det också kallas för.

Så här beskrivs fenomenet på Wikipedia: ”Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.”

Personligen hade jag väldigt mycket flow förra året när jag höll på med mitt gatufotograferande. Jag kände mig lätt i stegen, sinnet var alert och jag tyckte mig se bilder överallt. Men inte bara det – jag satte bilderna också.

I år har detta flow helt och hållet uteblivit till mitt stora förtret. Jag maler gata upp och gata ner timmar i sträck utan att varken se eller sätta särskilt många bilder. Ja, i alla fall är det så det känns.

Man kan fundera över hur viktigt det är att hamna i flow för att lyckas med en kreativ grej som foto och vad som krävs för att nå detta speciella tillstånd? Uppstår det bara under de rätta omständigheterna eller kan sinnesstämningen frammanas på något sätt?

En annan grej är hur klimatet i Sverige påverkar oss gatufotografer. I år har exempelvis våren varit kall och ganska bedrövlig här i sydöstra hörnet. Inte bara förblir växtligheten död, livet på gatan blomstrar knappast heller i det läget.

Och när fingrarna kroknar runt den kalla kamerakroppen och en pinig vind får nyllet att stelna i en plågad grimas vill man bara in i värmen och stänga ute hela skiten. Inte direkt något som triggar motivationen, om man säger så.

Jag tror faktiskt det kan vara en förklaring till varför gatufoto på något sätt känns vitalare och mera levande från sydligare städer. Inte bara är det behagligare för fotografen själv, gatulivet frodas också mycket mera i varmare väder.

Tja, vad ska man säga. Sverige är ogästvänligt cirka tio månader om året och acceptabelt två månader. Inte ens somrarna är varma. Och även att jag är född här kommer jag aldrig i hela mitt liv att vänja mig vid det.

Postat 2012-05-06 00:04 | Läst 5110 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Det finns ett fenomen som de flesta av oss förmodligen har upplevt på ett eller annat sätt. Ett tillstånd som uppstår när man under en längre tid upprepar en procedur tillräckligt ofta. Tillslut blir rutinen så stark att kroppen tycks gå före medvetandet och det uppstår ett makalöst flow - en del kallar det för zentillstånd.

När det kommer till foto upplevde jag själv detta som tydligast för några år sedan när jag jobbade heltid som fotograf. På den tiden fotograferade jag nästan varje dag. Tillslut gick så mycket på automatik att jag efteråt kunde få en stark känsla av att jag hade missat viktiga inställningar eller något annat avgörande. Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort.

När jag slutade som heltidsfotograf och fick mitt nuvarande jobb rörde jag inte en kamera på flera månader, men så fick jag en dag ett fotoknäck som skulle göras. Den frustration som jag upplevde under plåtandet var inte att leka med. Det där reflexmässiga flytet hade nästan helt försvunnit och jag fick verkligen kämpa mig igenom alltsamman.

Kontrasten var plågsam och jag häpnade över att behöva stå och traggla sådant som bara några månader tidigare hade flutit på som ett rinnande vatten. Snabbare än vad jag hade trott hade jag helt enkelt fallit ur mitt zentillstånd.

Lite åt det hållet känner jag just nu när jag sakta försöker komma igång med mitt gatufotograferande igen. Förra året plåtade jag flera timmar nästan varje dag från mars till oktober ungefär. Men i vinter har jag legat lågt och bara gett mig ut med kameran en handfull gånger.

Jag märker att jag på sätt och vis får starta om på nytt igen. Det handlar om att jobba upp flowet, förmågan att reagera på rätt saker, att se bilden. Jag gör också liknande misstag som när jag började gatufota förra året. Står för långt ifrån, tar bilder på folk bakifrån, och så vidare. Det är märkligt hur snabbt rutinen försvinner.

Förmodligen är detta en avgörande skillnad mellan alla som fotograferar heltid och vi som har foto som extraknäck och fritidssysselsättning. En yrkesfotograf kan stanna i sitt zentillstånd och bibehålla flowet. Kanske är det till och med så att detta är en avgörande faktor när det kommer till att bli en riktigt duktig fotograf.

För övrigt är bilderna plåtade med min nyinförskaffade Yashica T3. Jag har upptäckt en fördel och en nackdel med kameran ur ett gatufotoperspektiv. Fördelen är att man så här års utan problem kan köra med tjocka vantar eftersom inget är manuellt. Det är bara att trycka på knappen.

Nackdelen är att kameran låter ganska mycket. Så fort du har knäppt en bild är du avslöjad. Men trots det är kameran väldigt kul att gatufotografera med. Inte minst på grund av snabbheten. Och så är gluggen ljuvligt skarp. Här under kan ni förresten höra ett litet ljudprov.

Postat 2012-01-29 23:09 | Läst 5503 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bloggar

SE BILDEN

När magin försvinner - vad gör man då?

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Joakim K E Johansson

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Länklista

Bloggar

SE BILDEN

När magin försvinner - vad gör man då?

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Joakim K E Johansson

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier

Länklista