SE BILDEN: Gatufoton kvällstid - kan det vara något?

Nästan alla gatufoton som jag tar fotograferas under dagtid. Det slog mig extra tydligt när jag och Magnus Fröderberg var i Istanbul nyligen. För då fotograferade nog både jag och Magnus betydligt mer på kvällen än vad vi gör i vanliga fall. Inte minst eftersom det var så häftigt att gå omkring i denna livfulla och exotiska stad.

På sätt och vis är det ganska naturligt att gatuplåtandet sker dagtid eftersom det är mest folk i rörelse då. Samtidigt vill man gärna ha hyggligt snabba slutartider och bra skärpedjup för just gatufoto. Något som kräver ganska mycket ljus. Men med dagens kameror går det trots allt bra att fotografera även i svagt ljus tack vare fantastiska ISO-egenskaper.

Jag har därför börjat grubbla på en grej. Något som jag inser att jag på sätt och vis har släppt sedan jag började med gatufoto. Och det är att utnyttja exempelvis skymningsljus eller gryningsljus för att få till bilder med mera känsla. Bilder som inte upplevs som så platta, helt enkelt. 

Förut när jag plåtade mycket miljöer, landskap och liknande tänkte jag på detta hela tiden. Då fotograferade jag bara i undantagsfall under dagtid. Jag har därför en liten idé i skallen om att nu i sommar försöka utnyttja kvällsljuset mycket mera. De borde kunna ge bilder med en annan känsla, men faktiskt även med helt andra typer av motiv eftersom det händer andra saker tidigt på dagen och sent på kvällen.

Över huvud taget är min plan att bli mycket mera medveten om ljuset när jag gatufotograferar. Hursomhelst - i det här inlägget bjuder jag dock på några typiska dagljusbilder som jag har tagit den senaste tiden. 

SE BILDEN: Istanbul - stök, rök och charm

Det är lätt att gå i fällan när man är ute och reser som gatufotograf. Alltså att falla för sina egna förutfattade meningar och bara ta de där bilderna som redan finns i huvudet från början. Bilder som mest blir en bekräftelse på hur det "ska" vara.

Fotot här ovanför är på sätt och vis ett exempel på detta. För är det inte ungefär åt det där hållet vi förväntar oss att Istanbul ska se ut? Gärna kompletterat med bilder från stökiga basarer, liksom på män och kvinnor i muslimska klädedräkter och närbilder på koppar med turkiskt kaffe eller te.

Det är visserligen inget fel med att ta sådana bilder, men som gatufotograf vill jag försöka komma bortom detta och hitta något annat. Det är inte så lätt alla gånger men det är i alla fall värt att försöka, tycker jag. Här under kommer därför min syn på Istanbul efter tre intensiva dagar i denna intressanta och livfulla stad.

Istanbul ligger vid Medelhavet och har såklart därför många båtar. På vissa av passagerarefärjorna är det knappast något miljöbränsle i tankarna. Istanbul är över huvud taget en ganska luftförorenad stad. Det är rök från förbränningsmotorer, sopeldar, cigaretter, rökelser, kolgrillar och allt annat eldfängt som du kan tänka dig. 

Överallt i staden ser man skolösa och smutsiga barn som tigger - även sent på kvällarna och nätterna. När en femåring sträcker fram en skitig liten kupad hand tycker i alla fall jag att det känns väldigt jobbigt.  Det är också vanligt med kvinnor som sitter på trottoarerna med mycket små sovande barn i famnen. De bor helt enkelt på gatorna. 

Det verkar finnas ett hetsigt temperament som lätt blossar upp. Under våra tre dagar kom vi nära flera högljudda bråk. Inkastarna till stadens restauranger kan också vara förvånansvärt argsinta ifall du inte stannar. På bilden ovan pågår ett slagsmål mellan den orangeklädda renhållningsarbetaren och mannen med ryggen mot kameran. Både knytnävar och tillhyggen användes i bataljen.  

Istanbul är en väldigt stökig och risig stad. Mitt inne bland de flashigaste centrumkvarteren med butiker, restauranger och nattklubbar finns helt uppgrävda gator och överallt ser du fallfärdiga hus och rivningstomter. Bilar står parkerade hur som helst och trottoarerna är i vissa kvarter överbelamrade med sopberg som butikerna lämnat efter sig.

I Istanbul bor runt 15 miljoner innevånare vilket gör staden till den största i mellanöstern. Varje år kommer dessutom runt 11 miljoner turister på besök vilket präglar atmosfären hårt. Inte minst i den gamla staden där inhemska och internationella turister dominerar gatumiljöerna. 

Om du gillar katter (vilket jag gör) kan du glädja dig åt att få se dessa små varelser stryka omkring lite överallt. Katterna är väldigt orädda och verkar också vara omtyckta av folk som bor i stan. 

Istanbul är också en handelsstad av stora mått med mycket kommers. Även bortom turistgatorna myllrar affärslivet och lite varstans finns genuina "spontanbasarer" där innevånarna spänt tygtak mellan husen och sedan satt upp sina försäljningsstånd. I dessa områden säljs precis allt och priserna är relativt låga. 

Avslutningsvis kan jag säga att Istanbul är en fascinerande stad och ett spännande resmål. Det är visserligen högljutt, stökigt och rökigt. Men det är också charmigt och vackert. Människorna är vänliga och miljöerna är pulserande och levande på ett sätt som är svårt att uppleva här hemma.

Det är för övrigt en plats som är ovanligt lätt för oss gatufotografer. Det finns ett myller av motiv att rikta kameran mot och människor tycks inte heller ha något emot att bli fotograferade, snarare tvärtom. Så om du har möjligheten - åk dit!

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: Direktrapport från Istanbul

Just nu befinner sig Magnus Fröderberg och jag på gatufotoresa i Istanbul. På något sätt känns det som att Magnus (som ni kan se på bilden ovan) har hamnat helt rätt. För detta är nämligen staden där man kånkar och bär in absurdum. Aldrig har jag varit på en plats där jag har sett så många bära omkring på saker, släpa på saker, skjuta på saker, och så vidare. 

Hursomhelst, detta blir en snabb och kort direktrapport från denna myllrande och vibrerande metropol. Fler bilder och en längre text kommer om några dagar när jag är tillbaka i Stockholm. Nu ska vi nämligen ge oss ut på stan igen för att gatufotografera, äta något och möjligen dricka oss en liten öl.

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

SE BILDEN: Gatufotot begränsar mig

Jag har inställningen att begränsningar kan vara väldigt bra för oss fotografer. Att de kan gynna kreativiteten, liksom hjälpa oss att hitta en riktning och ett tydligt uttryck i vårt bildskapande. Men i det här blogginlägget kommer jag på sätt och vis att säga emot mig själv.

För när det gäller detta med gatufoto så känner jag mig ibland begränsad på ett dåligt sätt. Att jag helt enkelt utesluter delar av mitt personliga uttryckssätt när jag går in i gatufototänket. Men också att jag väljer bort hela motivområden som inte riktigt passar in i genren. 

Ibland går därför tankarna om att istället börja köra mer dokumentärfoto. Eller typ reportagefoto. Möjligen skulle det kunna leda till bilder på en annan nivå. Jag vet såklart inte helt säkert, men det borde rimligen bli så.

Enda oron är väl att det intressanta skulle försvinna då. För det dräller ju av dokumentärfoto där ute. Det utmanande vore därför förmodligen att kombinera gatufotografins ögonblickssökande med dokumentärfotografins berättarskap - då kanske det skulle kunna bli riktigt bra.