Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten. 

Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)

Är vi som gatufotar idioter?

Jag går ner för gatan med min Canonet QL17 skjutklar i handen. Filmen är framdragen, skärpan är på hyperfokalavstånd och kameran är inställd på 1/250-dels sekund och bländare 11. Solen skiner, det är människor på gatorna - jag känner mig redo och taggad.

Det kommer några unga officerare från marinen emot mig. Det är en fin och varm vårdag och de har köpt glasstrutar som de äter på. Jag ser en bild framför mig. Därför höjer jag snabbt kameran och klämmer av en exponering, och så en till.

– Vad gjorde du? Vad är detta? Frågar plötsligt en av officerarna förvånat men inte otrevligt. Jag ler glatt men säger inget utan går oberört vidare som man bör göra enligt gatufotokonstens oskrivna regler.

– Nähä! Hör jag honom säga medan jag lunkar iväg. Jag fortsätter gatan fram utan att svara.

Efteråt börjar jag fundera. Det finns människor som går in för grejer så hårt att de förlorar omvärldsperspektivet. Har jag blivit en sådan? Har allt surfande på diverse fotosajter där vi fotografer snöar in oss på vår skit gjort mig till en nörd? Ja, helt ärligt! Vad fan håller jag på med egentligen?

Jag inser att jag inte har något riktigt bra svar på min egen fråga. Visserligen kan jag dra till med påståendet att jag dokumenterar min samtid och att bilderna som jag tar förmodligen kan bli väldigt intressanta redan om några årtionden.

Men förutom det agerar jag av ren egoism. Är det rätt av mig? Jag hoppas det, men helt säker är jag inte. För det är ett slags utnyttjande av andra människor och jag förstår om det jag sysslar med kan verka både obegripligt, idiotiskt och rent av provocerande för de människor som är utanför den lilla, lilla bubbla som vi fotografer befinner oss i.

Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder från den senaste rullen. Det är en Ilford Delta 100, framkallad elva minuter i D 76 1+1.  

Förresten. Jag vet det så väl, ändå gör jag misstaget. Det vill säga att jag kör med för långsamma slutartider ibland. För även om man bara fotograferar människor på stan så bör slutartiden vara minst 1/500-dels sekund. Annars riskerar det att bli suddigt.

Därför bjuder jag på två bilder som kunde varit lite småkul. Om skärpan hade suttit, vill säga.

Slutligen, två konstiga bonusbilder! ;-)

Gatufoto i en småstad – några reflektioner

Solen sken, vinden ven, och jag gick och gick tills jag fick myror i mina ben. Så kan man summera dagens gatufotoövningar här i Karlskrona. Fast idag hände något. Det kändes som jag passerade en tröskel.  Jag gav mig f*n på att jag med självklar pondus skulle härska på gatorna. Och det funkade!  

Det tog två och en halv timme att riva av en rulle Fomapan. Under tiden gjorde jag några reflektioner som jag tänker dela med mig av här. Några tankar kring hur det är att gatufotografera i en småstad. Framförallt vad det är som begränsar och vilka hinder man helt enkelt måste besegra.

- En småstad är en småstad är en småstad . Riktigt folkliv kan du därför bara uppleva på ett par gator i stans allra innersta centrum. Och när du nött samma trottoarer fram och tillbaka i ett par timmar blir det tillslut svårt att variera sig.

- Att dyka upp i folkhavet, ta en bild och sedan försvinna igen, kan du glömma. Avståndet mellan människorna och de öppna ytorna innebär istället att många förstår exakt vad du har i görningen långt i förväg. Du tvingas därför se många potentiella bilder försvinna framför näsan. 

- Människor som du plåtade och sedan bara gick förbi (klassisk gatufotostrategi) kan du mycket väl stå näsa mot näsa med bara några minuter senare. Då gäller det att fortsätta se helt oberörd ut.

- Efter några timmar i centrum inser du att du börjar bli igenkänd. Folk har sett vad du håller på med och det blir svårare att obemärkt knäppa bilder.

- Fem minuter över tre på en lördag är du plötsligt mer eller mindre helt ensam i centrum. Dörrar stängs, gardiner dras för, ökenbuskar rullar över torget och Morricones musik hörs mellan husen. Nej, nu ljuger jag. Lite.

Hursomhelst. Bilderna som jag tog idag kommer förvisso inte att gå till gatufotografins historia. De är inte på HCB:s nivå - jag erkänner. Men jag lyckades hitta ett flow som kändes bra, och framförallt så tror jag att det var en mental spärr som släppte.

Två unga kvinnor som precis har köpt glass. Men telefonerna är uppenbarligen intressantare. Jag ångrar att jag inte tog ett steg till snett höger/framåt. Jag tror bilden hade blivit bättre då.

De här två satt på en bänk och hånglade loss ordentligt. Jag försökte gå fram så diskret jag kunde, men killen hann se vad jag höll på med.

Jag tyckte den här mannen och pojken såg lite gulliga ut, båda med svarta glasögon.

Den här pojken såg ut att ha det riktigt kul.

Ett gatufotoporträtt på ett ungt par, och en kvinna som sitter försjunken i en bok. 

En halv sekund senare tittade han rakt in i kameran.

The Änd!

Kamera: Canon Canonet QL17 G-III
Skor: Björn Borg
Film: Fomapan 400 exponerad efter ISO 200
Framkallare: D 76 1+1
Tid: 8 minuter

Att känna på gatans hårda verklighet…

Mina försök att utveckla mig som gatufotograf under den senaste tiden har bitvis varit som att få en rejäl uppsträckning. Visserligen får jag skylla mig själv eftersom jag medvetet har valt att gå den hårda vägen. Ja, så hård som den nu blir när man bara använder en analog och helmekanisk mätsökare från 70-talet. 

För en person som har varit van vid automatik, snabb seriebildstagning och autofokus de senaste 15-20 åren är det en utmaning som heter duga. Att kontinuerligt behöva göra manuella exponeringsmätningar, att jaga fram varje filmruta för hand, att tänka på hyperfokalavståndet och ha skärpan inställd i rätt läge ger en massa variabler att tänka på som man helt enkelt inte är van vid.

De senaste veckorna har jag därför så ofta jag hunnit traskat gata upp och gata ner i det piniga och isande vårvädret. Jag har övat mig på gatufotokonsten på väg till jobbet, under lunchen och på väg hem igen. Och såklart under helgerna. Jag har sökt, försökt, inväntat, chansat, fegat ur och försökt igen.

Resultaten av dessa gatufotoövningar kan kokas ner till ungefär följande: Missad skärpa med flera meter, skaknings- och rörelseoskärpa, kraftigt felexponerade bilder, ingen filmruta framdragen (blindavfyrning), feltajmade höftskott, bilder på människor som precis vänder bort ansiktet, ställer sig upp eller går ut ur bild. 

Men jag ger inte upp gatufotandet. I mina drömmar ser jag nämligen en utställning framför mig med gatufoto från min hemstad Karlskrona. Den första någonsin i så fall, såvitt jag vet. Men just nu känns den drömmen rätt så avlägsen. Hursomhelst. I det här bogginlägget kan ni spana in fyra av de minst dåliga bilderna från den senaste rullen.

Jag såg först den här äldre kvinnan på håll. Det som fångade mitt intresse var att det ömsom såg ut som hunden släpade henne efter sig och ömsom tvärtom. Jag ställde mig en bit bort och väntade, men både hon och hunden avslöjade mig på direkten. Dessutom missade jag att sätta skärpan riktigt bra.

Även denna kvinna såg jag på håll först. Hon stod och väntade i porten och kikade fram med jämna mellanrum. Jag tyckte det såg humoristiskt ut. Men på bilden blev det inte lika kul som jag visualiserade det framför mig. Och så missade jag återigen skärpan.

Det här är ett gatufotoporträtt. Jag såg snubben och frågade om jag fick klämma några bilder. Tyckte han hade en skön stil.

I ärlighetens namn har krånglet fått mig att tveka lite. Ska jag istället börja använda någon av mina digitalkameror? Kanske min Ricoh GX200 eller min 5D med 35/2-gluggen.  Hade jag använt den hade jag helt klart satt fler bilder. Fler bra bilder! Eller försvinner spänningen då, utmaningen i det hela. Jag måste nog fundera på saken.

Nåväl, detta var bistert på många sätt. Men eftersom jag gillar lyckliga slut bjuder jag också på dessa arty farty-bilder som en extra liten bonus. Jag varnar känsliga tittare, det kan uppfattas som försök till konstfoto! ;-)

Slutligen. Filmen den här gången var en minst fem år gammal Kodak Gold 200 som jag hittade i en låda. Den blev av någon anledning underexponerad eller underframkallad. Jag vet inte vilket. Eller också tog bara åldern ut sin rätt.