SE BILDEN: Sälj dina kameror och bli en bättre fotograf

Det finns en slags levnadsfilosofi som jag sympatiserar väldigt starkt med. Den är långt ifrån ny och ni lär säkert känna igen resonemanget som går ut på att allt för många ägodelar tar bort fokus från det som verkligen är viktigt i tillvaron. Ägodelar tynger helt enkelt ner våra liv, gör oss ofria och inte sällan skuldsatta.

Istället för att odla våra relationer, lära oss nya saker och samla på oss spännande upplevelser upptas vi istället av våra prylar, eller av att införskaffa ännu flera. Det tragiska i kråksången är att detta varken är något som gör oss särskilt lyckliga eller mera tillfredställda med våra liv. I alla fall inte om vi redan har täckt in våra grundläggande behov, vilket de flesta av oss trots allt har gjort.

Om man översätter tankegångarna till den fotografiska sfären så blir jakten på kameraprylar något som tar fokus från det som faktiskt kan göra verklig skillnad – alltså att utveckla sig och bli en duktig fotograf. Prylfixeringen gör oss istället missnöjda med det vi har och tid och energi läggs på att hitta och köpa de där nya grejerna som ska hjälpa oss att ta bättre bilder.

Problemet är att tankemodellen är fullständigt korrupt. Därför är min fasta övertygelse att mer eller mindre alla fotografer skulle tjäna på att skala ner sin utrustning kraftigt till exakt de saker som de verkligen behöver och sedan göra sig av med resten. Inte minst amatörer och entusiaster som knappast behöver sitta på proffsutrustningar men som förvånansvärt ofta gör det.

I grunden handlar det om att programmera om sig själv mentalt för att se de möjligheter som redan existerar istället för de ”hinder” och "behov" som man tror finns. Detta tillsammans med att frigöra värdefull tid, möjligheter och ekonomiska förutsättningar för att utvecklas på olika fronter.  Exempelvis genom att resa, förkovra sig eller ro iland egna fotoprojekt.

Jag har därför gjort en sammanställning av den här filosofin vilken jag själv delvis har försökt följa i några år nu och som jag tänker hålla mig till ännu striktare framöver. Den innehåller följande sju punkter:

- Fundera djupt och riktigt noga på vilken utrustning du verkligen använder och har nytta av – sälj resten. Var stenhård mot dig själv. Att gå halva vägen är meningslöst. Frigör dig från dina onödiga kameraprylar och njut sedan av lättnadskänslan. Du kommer att inse hur få grejer du verkligen behöver, på riktigt. 

- Köp bara nytt om det du har går sönder eller om förhållandena plötsligt ändras så radikalt att du verkligen måste. Återigen, var rejält tuff mot dig själv. Ju mer energi du lägger på att skaffa nya prylar, ju mindre tid och kraft har du att fokusera på ditt fotograferande. Varje onödigt inköp innebär inget annat än att du motarbetar din egen utveckling.

- Istället för att lägga pengar på nya kameragrejer lägg dina pengar på fotoböcker, workshops, projekt, resor eller annat som ger dig bildning, utmaningar och berikande upplevelser. För priset av ett nytt objektiv kan du få en weekend i Paris eller Berlin. För priset av en ny kamera kan du delta i en givande workshop.

- Sluta slösa din tid med att surfa runt på frestande bloggar och säljsidor som har som enda syfte att du ska göra av med dina pengar. Det gör dig bara missnöjd med det du har och suger energi från sådant som verkligen är betydelsefullt. Rikta om din mentala kapacitet och spendera den tiden på ditt fotograferande istället. Låt dig inte luras av marknadsförarna.

- Lyssna aldrig på dina fotovänner som hela tiden pratar om prylar och som gör dig osäker på dina egna grejer. Att bara snacka utrustning är ett svaghetstecken och inget att eftersträva. Pixel peeping, ältande av kameratester och ständig ångest för att man inte har senaste modellen leder ingen vart. Det är en återvändsgränd. Din skicklighet mäts heller inte i hur dyr eller omfattande din utrustning är.

- Kom ihåg att för många valmöjligheter i form av kameror och annat rent av kan göra dig till en betydligt sämre fotograf. Du blir splittrad och ständigt osäker på om du tagit rätt beslut. Det i sin tur riskerar att göra dig bildmässigt svajig. Att hålla sig till en begränsad utrustning gör dig däremot säker och konsekvent. Det klassiska påståendet "en kamera, ett objektiv, en film" har inte kommit till av en slump.

- Tänk story istället för utrustning. Vad vill du berätta? Vad är det du vill visa omgivningen med dina bilder? För sanningen är denna: det spelar ingen roll hur fina, nya och dyra kameror du har om du inte har något att berätta.  Det är inte din utrustning som gör dina bilder bra och intressanta – det är din förmåga att förmedla ett talande innehåll.

Slutligen, om du tvekar och tycker att det känns jobbigt, fundera då på vad du kommer att ångra den dagen du ligger på din dödsbädd. Var det att du inte köpte den där senaste kameramodellen 2013? Eller att du inte utvecklade din fulla potential och gjorde det du drömde om?

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad. 

Motion gör dig till en bättre fotograf

Blir man en bättre fotograf om man motionerar och är hälsomedveten? Jag tror faktiskt det. En frisk kropp och ett piggt psyke ger fysisk kraft och mental styrka oavsett vad du gör. Allt hänger samman.

Själv har jag alltid varit intresserad av träning och hälsa. Även om jag också periodvis har slarvat en del och lagt på mig några trivselkilon för mycket har jag trots allt lyckats hålla mig i ganska bra form totalt sett.

Men för ett par år sedan hade jag släppt på fördämningarna alldeles för mycket. Insikten slog mig med brutal kraft när jag skulle fota ett inredningsjobb. Lönnfet och stinn krälade jag omkring på golvet hemma hos en stackars människa. Högröd i fejset, svettig, pustandes och stånkandes. Det var garanterat ingen vacker syn.

Så otränad och blobbig som jag var då har jag aldrig varit varken förr eller senare och jag insåg att det var dags för en rejäl förändring. Inte bara hade jag blivit klumpig och orkeslös, jag märkte också att jag inte klarade av att ta vissa bilder som jag lyckats med tidigare. Min fysik satte hinder.  

Därför började jag käka så kallad lågkolhydratskost. Det vill säga bort med nästan alla värdelösa och fettbildande kolhydrater och in med mera grönsaker och riktigt fett. Det gjorde susen och jag har gått från närmre 100 kilo i vikt till nuvarande 87 kilo.

Just nu känner jag mig i riktigt fin form, faktisk. Jag tar långa promenader nästan varje dag och tränar en till två gånger i veckan. Det räcker mer än väl och målet är att upprätthålla de här ambitionerna i framtiden. För jag vill fortsätta känna mig smal, frisk och stark och så vill jag ju såklart bli en bättre fotograf också :-)

Mark's Daily Apple är förresten en av mina favoritbloggar när det kommer till motion, kost och hälsa. Jag följer bland annat hans träningspyramid så gott det går.

P.S. Titta gärna på bilderna av Mark Sisson och notera att mannen är 59 år gammal :-)

En upprepning om utveckling

Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va? 

Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det. 

Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”. 

Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet. 

I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.

Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:

Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.

Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...