Jag utmanade mig själv i Martin Parrs anda

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är med utmaningar för att vi ska utvecklas. Det handlar inte minst om att tvinga sig själv ut ur sin bekväma ”comfortzone” där det är så skönt och myssit. Något som kan vara rätt så krävande, faktiskt. 

Inspirerad av mitt eget inlägg bestämde jag mig därför att ge mig ut i verkligheten med spelreglerna ordentligt förändrade. Planen var att fotografera digitalt, i färg, med blixt och att jag inte alls skulle vara diskret. Så fram åkte min Canon 5D Mk II med batterigreppet, 24-70/2.8-gluggen och blixten uppe på det. 

Detta är som ni vet en rekorderlig kamerapjäs som kan skrämma slag på både barn och små löjliga hundar. Och för mig som i vanliga fall stryker omkring på stan med en analog mätsökare laddad med svartvit film innebar förändringen en helt annan upplevelse. Nästan på direkten frågade exempelvis en man vilken tidning jag jobbade för.   

Hursomhelst så tog det inte många minuter innan jag lärde mig den första viktiga läxan; det går inte att agera på samma sätt med denna svarta klump framför anletet som när man hystar upp en liten mätsökare och nästan ljudlöst kniper av en exponering. Utrustningen kräver såklart ett helt annat angreppssätt vilket i sin tur leder till andra typer av bilder. 

Eftersom jag är ett fan av Martin Parr bestämde jag mig därför att jag skulle försöka köra i hans anda. Det som gällde var kameran på bröstet och en kontaktsökande stil där jag pratade med människor och till och med bad dem göra saker framför kameran. Självklart inget annat än vad de gjorde innan jag tog kontakt, men ändå. 

Faktum är att det var länge sedan jag hade så här kul när jag plåtade på stan. Tidigare har jag till och med dömt ut min Canon 5D Mk II helt och hållet som gatufotokamera (speciellt med 24-70-gluggen), men nu måste jag nog omvärdera den åsikten. Mina gamla misslyckanden berodde antagligen på att jag försökte köra den klassiska mätsökarstilen med en stor och modern spegelreflexkamera - och det funkar som sagt inte. 

Så ett sista litet tips. Kolla gärna Magnumfotografernas blogg "Postcards From America" som handlar om ett pågående fotoprojekt. Där kan ni spana in bilder av Parr, Gilden, Webb, Sanguinetti, med flera. Mycket bra grejer att kolla på. 

Länge leve det befintliga ljuset!

För några år sedan hittade jag en spännande blogg på nätet som snabbt blev en favorit. Det var den amerikanske fotojournalisten David Hobby som skrev om hur man med hjälp av sina vanliga kamerablixtar kunde få till snygga ljussättningar i olika miljöer.

Bloggen hette Strobist och är numera välkänd bland de flesta fotointresserade. Själv blev jag snabbt ett stort fan av David Hobby och plöjde vetgirigt igenom allt han hade skrivit. Flera gånger till och med. Tillslut var jag totalt fast i strobistträsket och det där med blixtljussatta bilder. 

Ett tag var jag helt fanatisk. Jag kunde inte ta en bild utan att släpa med mig stativ, radiosändare, paraplyer, snootar och allt annat som krävdes. Det var kilovis med utrustning som skulle riggas inför varje fotografering. Visserligen blev bilderna väldigt bra. Men tillslut tröttnade jag ordentligt.

Idag har jag hittat tillbaka till det befintliga ljuset igen vilket känns riktigt skönt. Inte bara betyder det avsevärt mindre kånkande och riggande. Att bemästra det tillgängliga ljuset har dessutom blivit en utmaning som jag finner utvecklande och kul. Enligt min uppfattning blir det ofta vackrare också.

Jag kommer självklart fortsätta ta blixtbilder ibland. De har trots allt sina klara fördelar i en del situationer. Men det naturliga och befintliga ljuset är nog det som tilltalar mig personligen allra mest när jag tänker efter - och så uppskattar jag på något sätt det svåra i det enkla.

Bilderna i detta blogginlägg kommer från ett bröllop som jag fotade i höstas. Det var då jag på allvar släppte taget om blixtarna och bara använde befintligt ljus. Det var en skön frihetskänsla! ;-)