Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad. 

Benvenuto a l'ltalia

Tack för inspirationen Alf Jagnell. Fotosidans meste fotobloggare.

Finns det proffsfirmor som skannar negativ?

Tänkte använda bloggen för att ställa en fråga till alla fotokunniga. Ni som följer mig vet att jag håller på med mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Tanken är som sagt att göra en utställning och en bok. Tyvärr håller inte min kontorsskanner från typ 1998 riktigt måttet (inte så konstigt kanske).

Jag har därför börjat fundera på om jag ska skicka in negativen till en professionell firma som kan skanna in bilderna åt mig i riktigt hög kvalitet. Men när jag googlade i ämnet hittade jag ingen som verkade hålla en bra nivå. Så min fråga till er fotovänner är: känner ni till något sådant företag?

Här kommer förresten ett litet tips om mitt senaste fynd:

Den funkar även på betydligt nyare kameror:

http://viewitem.eim.ebay.se/Brown-Leather-Camera-Hand-Strap-Nikon-D90-D7000-D3100-D700-D3000-D5000-D80-D300/330644013711/item

P.S. Förresten så har jag funderat ut ett nytt namn på mitt projekt. "Människorna i min stad - livet på gatan i Karlskona". Vad tror ni om det?

Hur blir man en modern och nyskapande fotograf?

Vi som kallar oss fotografer hamnar ofta i upprepningarnas ekorrhjul. Vi upprepar oss själva och vi upprepar det andra har gjort. Likt härmapor tar vi samma bilder om och om igen. Inget är egentligen särskilt märkligt med det. Det allra mesta som görs inom kreativa och konstärliga områden är trots allt upprepningar. Även stor konst.

Men – om något ska utvecklas och bli bättre måste ändå någon tillslut bryta ny mark, utmana det invanda och visa nya vägar. Ja, så säger vi ofta. Problemet är väl bara att komma på hur det ska gå till. För lätt är det sannerligen inte.

Jag har funderat en del på detta den senaste tiden efter att ha stött på några diskussioner här på fotosidan som främst har handlat om gatufoto. Det är för mycket nostalgi och HCB-komplex, menar några. Är det inte dags att bli lite moderna och komma med något nytt snart, undrar de? Jo, kanske det!

Ur ett sådant perspektiv är jag själv traditionalist och mina bilder kan nog betraktas som ganska klassiska till sin karaktär. Jag använder inte bara analoga mätsökarkameror från 60- och 70-talet, jag kör med svartvit film också. Som sagt. Mer traditionellt än så kan det knappast bli.

Den något delikata frågan som uppstår blir då; hur tar jag moderna och nyskapande bilder? Som ni själva förstår är den inte helt enkel att svara på. Men jag tänker försöka och för att göra det har jag satt tre rubriker på vad som påverkar hur vi uppfattar en bild. Den första rubriken är tekniken, den andra innehållet och den tredje gestaltandet. 

Tekniken handlar främst om vilka kameror vi använder, men också allt det där andra runtikring. Tekniken påverkar i allra högsta grad slutresultatet. När det gäller gatufoto så kan man till och med säga att den moderna varianten uppkom ur ett tekniksprång när filmen blev snabbare och kamerorna mindre. Något som gjorde att det helt plötsligt gick att ta snapshot av människor på gatan.

Innehållet är en viktig faktor för oss fotografer. Genom att vända kameran mot moderna företeelser kan vi ju helt klart signalera att vi själva är moderna. Men det räcker inte. För en bild på exempelvis en katt kan se både modern och gammal ut, även om innehållet är detsamma. 

Då kommer vi till det kanske mest spännande, nämligen gestaltandet. För det är här fotografens fantasi och kreativa ådra gör sitt största avtryck. Gestaltandet är en kombination av vilken teknik och vilket innehåll som väljs, tillsammans med hur man rent bildmässigt väljer att tolka och komponera motivet.

Som detta nu inte var krångligt nog finns ytterligare en viktig faktor att beakta. Och det är att bilder är ett slags språk. En kommunikation som precis som all annan mänsklig interaktion lyder under vissa regler för att vi ska kunna förstå och ta till oss budskapet. Därför går det inte att ignorera saker som exempelvis geometri och mönster, för då kommer ingen att kunna läsa våra bilder.

Men, hur ska man då kombinera dessa variabler för att bli en modern och nyskapande fotograf? Ja, det är här det börjar bli svårt på riktigt. Men förmodligen handlar det om kombinationen. Det vill säga hur du som fotograf kombinerar teknik, innehåll och gestaltning.  Det gäller helt enkelt att lyckas sätta en unik och egen prägel på sina bilder. Alltså likt en kock som uppfinner en ny maträtt mixa ingredienserna på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Det är en enkel sak att skriva, men långt ifrån en enkel sak att lyckas med. Slutligen kan man också göra följande reflektioner: Är det per automatik något bra att vara modern och nyskapande? Leder det alltid till bättre resultat? Och måste alla vara nyskapande, eller räcker det med att förvalta och utveckla en god bildtradition?

P.S. Jag kom nyss på en fjärde rubrik som också påverkar hur vi uppfattar en bild. Det är presenterandet, hur bilden visas upp.

En gång i tiden var jag elitfotograf

Vintermörkret har kommit och jag sitter och plöjer igenom bildarkivet. Plötsligt får jag se mig själv som 21-åring. Iklädd flottans arbetsuniform står jag och gör mig till belamrad med en massa kameror. På axeln håller jag en bladare med ett 500-mm teleobjektiv. Det ser mer ut som en granatkastare än en kamera. Vilket såklart var meningen.

Detta är i begynnelsen, inser jag. Jag hade visserligen fotat ganska flitigt i flera år redan då. Men det var som fotograf på marinens fotodetalj i Karlskrona jag för första gången var tvungen att ta mitt fotograferande på allvar. Det var här jag fick min grundläggande fotografiska skolning i början av 1990-talet.

När vi värnpliktiga fotografer snackade med de hårdkokta röjdykarna och basförsvararna brukade vi skoja till det och säga att vi var elitfotografer. Men i själva verket tillhörde vi ett malajkompani med vaktmästare, postutdelare och sopgubbar. Fast jag klagade inte. Medan de förstnämnda exercerade i timmar oavsett väder satt jag inne på kontoret, drack kaffe och fingrade på en bladare. Det gjorde inte ont. 

Hursomhelst. Här kommer några bilder från min tid som elitfotograf. 

Mitt kompani hette 12:4. Bilden är tagen med en 500 C efter att vi hade slagit elitförbanden i en fotbollsturnering. De blev rätt snopna.  

Min fotokollega Jörgen Harre sitter och printar ut ID-bilder. Vi var bland de första som började köra med digitalkameror. Det var Kodak som tillverkade dessa platta och lite udda apparater. Du ser kameran sticka fram till höger om monitorn som i sin tur står på skrivaren. Kvalitén var ganska usel men det gick i alla fall "snabbt". 

Som värnpliktig fotograf blev det mycket plåtande av nyinryckta, muckarfoton och gruppbilder på nyexaminerade kadetter. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder på mina lumparpolare och livet på luckan. Något jag ångrar så här i efterhand. 

Men jag hittade i alla fall de här bilderna i en pärm. Visserligen var det förbjudet att ha fest på logementet. Det var dock något som mina lumparpolare alltid sket i. De både rökte och söp så mycket de ville. Typiska friheter malajer brukade ta sig. 

Tyvärr var negativen i riktigt dåligt skick.  

Året var 1994.