Ibland är det bäst att inte ta några bilder

Just nu när jag skriver det här blogginlägget så värker det lagom skönt i benen. Fötterna känns lite ömma också. Alltså har gatufotosäsongen kommit igång på allvar nu. Ja, i alla fall för mig här i Karlskrona.

Den senaste veckan har vädret varit oroväckande bra och igår på eftermiddagen visade termometern hela 20 grader i skuggan! Det lockar tveklöst ut en på gatorna och eftersom klockan ställdes fram i helgen kan man äntligen fotografera några timmar efter jobbet också.

När jag nötte gatorna i solskenet grubblade jag på en sak som kan verka som en motsägelse i sammanhanget, nämligen hur viktigt det ibland är att INTE fotografera. Detta för att komma bort från upprepningsträsket som det är så lätt att falla ner i. Alltså att man tar liknande bilder om och om igen.

Men det kan vara en förvånansvärt svår konst i vissa stunder att låta bli avtryckaren och hindra sig själv från att ta ännu en dussinbild. Samtidigt tror jag det är en viktig del i en fotografs utveckling att tvinga sig själv att bryta invanda mönster, anstränga sig lite mer, hitta nya motiv och så vidare. Det handlar i grunden om att ständigt öka svårighetsgraden.

En annan sak som slog mig är hur ringrostig man känner sig så här på vårkanten. Det blir nästan som att börja om från början till vissa delar. Så just nu är jag inne i en slags uppvärmningsfas - men förhoppningsvis ska jag ha hitta tillbaka till den riktiga skärpan snart igen.

Målet med mitt gatufotoplåtande framöver är i alla fall att jobba vidare med närheten och komplexiteten i mina bilder. I september i år ska jag vara klar. Då gäller det att jag har tillräckligt många bra och varierande bilder för en utställning och en bok.

Bilderna i det här inlägget har jag för övrigt tagit med Tri-X 400 och inte med min favoritfilm T-MAX 400. Tri-X har helt klart sin brutala charm, men jag håller mig nog till det jag är van vid i fortsättningen – alltså T-MAX.

En sista grej; snart är det ju som jag tidigare nämnt dags för min första lilla miniutställning på ett kafé här i stan. I maj blir den av. Jag tänkte därför beställa ett bra papper till min skrivare. Har ni några schysta tips så tar jag gärna emot dom. 

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Hur fördjupar man sig som gatufotograf?

Trots en retfull förkylning i kroppen gick jag en vända på stan idag. Med på promenaden hade jag min Yashica T3. Det är en kul kamera att plåta med men en sak som jag har märkt är att 35mm inte är min bästa brännvidd. Jag hamnar allt för ofta på ett för stort avstånd när jag gatufotar.

En annan sak som jag funderade på är hur man fördjupar sig som gatufotograf. Går det? Gatufoto handlar ju främst om ytliga observationer och så kallade snapshots. Det är väldigt svårt att komma ner bland människors lager på något sätt, om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är det nog innerst inne vad jag skulle vilja göra. Kanske borde jag sluta betrakta mitt fotograferande här i Karlskrona som ett gatufotoprojekt och istället försöka ta kontakt med människor på ett djupare plan. Ja, liksom gräva mig ner bland människorna och stadens miljöer.

Nackdelen är att jag i så fall går ifrån ursprungsidén efter ett helt års fotograferande och förmodligen blir tvungen att starta från noll igen. Om jag inte gör det parallellt och alltså ägnar mig åt två projekt samtidigt. Fast jag vet inte om det är hållbart egentligen. Det blir nog för mycket.

Det här är ganska typiskt mig – att alltid vilja mer. Ibland är det en nackdel eftersom jag ofta känner en stor lust att gå vidare innan jag är klar med det jag håller på med. Och då blir det ju knappast några böcker och utställningar i slutändan…

Tack ni som efter mitt förra inlägg tipsade om hur man undviker torkfläckar på negativen. Jag körde några droppar diskmedel i det sista sköljvattnet och lät sedan filmen hänga rakt uppochner. Det funkade. Begriper inte varför jag hållit på med skrapor och annat för om åren. Det är ju helt onödigt. 

Klassiska bilder eller klassiska motiv?

Flera som har sett mina gatufotobilder har tyckt att de är väldigt tidlösa till sin karaktär. Ja, att de rent av påminner om vad som producerades i gatufotosvängen under 50- och 60-talet. En del har till och med använt uttrycket ”klassiska bilder”.

En förklaring till detta kan ju helt klart vara mitt val av utrustning och teknik. Jag kör med analoga mätsökarkameror, gamla gluggar som tecknar på ett speciellt sätt och svartvit film. Självklart påverkar det uttrycket i bilderna och hur de upplevs.

Jag fotograferar också nästan alltid rakt på och utan krusiduller. Enligt min egen åsikt bygger mina bilder ofta på enkelhet och en tydlig komposition. Det där "moderna" stuket med djup svärta, hårda kontraster, avsaknad av tydlig komposition, med mera, är helt enkelt inte min stil.

Att jag plåtar i en småstad kan förmodligen också göra sitt till. För även om det låter lite löjligt så kan nog småstäder påminna om hur det var i betydligt större städer för en 50- till 60-år sedan. Folk är mer traditionellt klädda, extrema ungdomskulturer är inte lika synliga, tempot är lugnare.

Men det finns en förklaring till som jag själv har tänkt på, och det är att det faktiskt inte är mina bilder som är tidlösa eller klassiska – det är livet på gatan som är tidlöst och klassiskt. För tänk själva; det vi gör på gatan idag är i grunden vad man gjorde för både 50 och 100 år sedan.

Vi sitter helt enkelt fortfarande på kafé och läser en tidning, vi har picknick i parken, vi går ut med våra hundar, barnen leker, någon står och röker, en annan cyklar, och så vidare och så vidare. Inget har med andra ord förändrats särskilt radikalt. Människor är människor och gör vad människor alltid har gjort. 

Kanske är det också därför det verkar vara så svårt att förnya gatufotografin på ett avgörande plan. Eller vad tror ni?

Min guide har gjort mig till lokalkändis

Ibland händer saker som man inte riktigt förväntar sig. Som när Blekinge Läns Tidning ringde till mig i början av veckan. Någon på redaktionen hade nämligen sett min guide om gatufoto i en småstad här på fotosidan och tyckt att det var värt en artikel.

Att bli intervjuad är en konstig grej. Trots att jag själv i grunden är journalist och även i mitt nuvarande jobb intervjuar människor ibland känns det alltid lika konstigt när man själv hamnar på den "andra sidan" . Men förmodligt är det bara en nyttig erfarenhet för en sådan som mig.

Nåväl, artikeln blev riktigt bra och jag tycker att reportern fick fram essensen av vad jag håller på med. Och nu är jag ju en lokalkändis här i Karlskrona. Ja, det är i alla fall vad mina arbetskollegor skämtar om. Personligen har inte märkt någon skillnad. Ingen har velat ha min autograf – ännu.

P.S. Bilderna är tagna i mycket svagt ljus med min LX5. Det var mer eller mindre på gränsen av vad den klarade av. Så bildkvalitén är därefter.