Nu är det slut på gatufotandet - nästan!

För några veckor sedan fick jag ett råd av min kusin Dan Crona som också är fotograf.
– Ta det lugnt med ditt gatufotoprojekt Joakim! Även om det känns helt ointressant just nu så måste du ta andra slags bilder också. Annars riskerar du att köra slut på dig själv, sa han varnande.

Jag förstod direkt vad han menade. Den senaste tiden har jag nämligen känt en trötthet över mitt gatufotograferande här i Karlskrona. Efter flera månaders intensivt plåtande har det helt enkelt blivit läge för återhämtning och reflektion ett tag nu. Även om jag såklart inte kommer att lägga av. 

På sätt och vis är det ändå naturligt med tanke på årstiden. Det blir kallare och kallare och mörkare och mörkare. Livet på gatan upphör sakta. Händerna börjar stelna runt kamerakroppen när man är ute och tankarna snurrar mer kring att ta sig in i värmen än att ta bra bilder.

Samtidigt finns det så mycket annat som är roligt att fotografera. Inte minst porträtt som är min andra stora fotopassion. Alltså något att sätta tänderna i nu under hösten och vintern. Sedan har jag faktiskt en annan liten idé som jag klurar på. Inte omöjligt att den dyker upp i bloggen.   

För övrigt så har ni kanske märkt att jag har ändrat bloggens underrubrik till ”-inte bara gatufoto!”. Nu förstår ni varför. 

Vem bestämmer vad som är bra och intressant?

Med jämna mellanrum stöter man på den lite småsura missnöjesdebatten. Den dyker regelbundet upp både här på fotosidan och andra ställen. Oftast börjar den med att någon skriver en härsken kommentar riktad mot ”klubben för inbördes beundran”. Sedan är bollen i rullning.

Missnöjet handlar i regel om att någon eller några har tagit makten över att formulera ramarna för vad som är bra och intressant. En till synes utvald skara fotografer och bilder får mängder med beröm, medan andra inte får någon uppmärksamhet alls - fast dom verkligen ”borde det”, enligt det kritiska lägret.

Själv slog mig samma tanke när jag häromdagen hittade en relativt ny portal för fotobloggar som männen bakom Fotografiska har startat. Först trodde jag att vilken fotograf som helst var välkommen. Sedan insåg jag att portalen bestod av 15 stycken speciellt utvalda individer.

Varför just dessa fotografer, tänkte jag omedelbart. Vem och vilka har beslutat att dessa personer ska lyftas fram och representera den svenska fotografin indirekt av en institution som just nu har en ganska stor makt när det kommer till att göra det.

Min egen reaktion fick mig att börja fundera. Vem är det som bestämmer sådana här saker? Vem har ordet och makten när fotografer får stämpeln ”bra och intressanta” och därmed ges utrymme och möjligheter som andra bara kan drömma om?

Jag insåg ganska snabbt att vi alla kan göra det. Om vi vill. Det handlar i grunden om en makt som man tar – inte får. Det handlar om att göra sin röst hörd, tycka, tänka, komma med synpunkter. Opinionsbilda, om ni så vill. Så istället för att vara missnöjd – erbjud ett annat alternativ! 

Slutligen vill jag förtydliga att detta över huvud taget inte är någon kritik mot fotografibloggen eller de personer som bloggar där. Jag har börjat läsa flera av dem med stor behållning.  

Gatufoto i en småstad – hårdast av allt

I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.

Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!

Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick.  Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?

Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare. 

Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.

Missa inte det! :-)

Varför tog jag de här bilderna egentligen?

Sitter här på fredagskvällen framför datorn och går igenom de senaste månadernas bildskörd. Extra intressant är det att titta på de där skotten som sorterades bort någonstans i processen. Varför tog jag bilderna från början? Vad var det jag såg egentligen? Ja, det funderar jag över just nu.

Kolla på bilden här ovanför tillexempel. När jag tog den kände jag instinktivt att där fanns ”något”. Kanske var det gungställningens tre trianglar ihop med gymnastikställningens tre rektanglar som jag uppfattade - alltså någon slags geometri. Kanske var det tjejernas lek.

Eller också fanns där inget.

Samma sak med bilden här under. Varför tog jag den? Berodde det på kostymerna? Berodde det på att det står ”Outlet” på skylten? Eller såg jag något i männens koncentration, att de inväntade en viktig händelse. Ett bröllop kanske? 

Eller var allt sammans bara inbillning? 

Är det egentligen inte ganska ofta så här? Man tycker sig ”se” något och tar en bild. Fast efteråt vet man inte riktigt vad det var man reagerade på egentligen och om det över huvud taget var värt en exponering. 

Vad säger ni? Stämmer det?

P.S. Sista bilden har jag inte orkat rensa från damm och annat elände. 

Det avgörande ögonblicket kom jag på själv

När jag i tonåren på allvar började intressera mig för foto gjorde jag en intressant upptäckt. Jag kom på att om jag ställde mig på ett bra ställe där det fanns en användbar komposition så behövde jag bara vänta på att något skulle hända framför kameran. Sedan räckte det med att trycka av vid rätt tillfälle för att få en schyst bild.

Något år senare läste jag om Henri Cartier-Bresson i en fototidning och insåg att han långt innan mig hade uppfunnit ”det avgörande ögonblicket”. Det vill säga det flyktiga tillfälle då bildens byggstenar finns på exakt rätt plats för att skapa något intressant.

Vart vill jag nu komma med denna lilla berättelse? Jo, jag tror nämligen att många av dessa metoder och begrepp som olika fotografer har tagit "patent" på egentligen inte har uppstått i hjärnan på något enskilt geni. Det mesta är helt enkelt ganska självklara saker som vi alla kan upptäcka om vi börjar använda en kamera.

Personligen är jag ganska intresserad av sådant här eftersom jag till vardags jobbar med kommunikation och varumärkesbyggnad. Det som slår mig är nämligen hur duktiga och framgångsrika fotografer inte bara är skickliga på att ta bilder utan också ganska ofta på att formulera sina tankar och bygga sina varumärken. Även om det såklart finns undantag.

Samtidigt finns det inte sällan en önskan hos omgivningen att kända fotografer ska sitta inne med värdefulla sanningar om fotografins ädla konst. Något som ibland kan resultera i ett visst motstånd hos fotografer när de blir intervjuade. Som exempelvis Eliott Erwitt som i flera intervjuer har sagt följande:

”Photography is not brain surgery. It’s not that complicated. It’s easier now than it was before, but before it wasn’t that hard.”

Ja, så är det faktiskt. För övrigt har bilderna i den här bloggposten inget med texten att göra. De är tagna under min Italienresa nyligen. 

Slutligen en fråga till er som soppar film: Hur gör ni för att slippa torkfläckar? Och hur gör ni för att få bort befintliga? Själv kör jag med Agfa Agepon på slutet, men ibland får jag ändå torkfläckar.