Gatufoto i en småstad – några reflektioner

Solen sken, vinden ven, och jag gick och gick tills jag fick myror i mina ben. Så kan man summera dagens gatufotoövningar här i Karlskrona. Fast idag hände något. Det kändes som jag passerade en tröskel.  Jag gav mig f*n på att jag med självklar pondus skulle härska på gatorna. Och det funkade!  

Det tog två och en halv timme att riva av en rulle Fomapan. Under tiden gjorde jag några reflektioner som jag tänker dela med mig av här. Några tankar kring hur det är att gatufotografera i en småstad. Framförallt vad det är som begränsar och vilka hinder man helt enkelt måste besegra.

- En småstad är en småstad är en småstad . Riktigt folkliv kan du därför bara uppleva på ett par gator i stans allra innersta centrum. Och när du nött samma trottoarer fram och tillbaka i ett par timmar blir det tillslut svårt att variera sig.

- Att dyka upp i folkhavet, ta en bild och sedan försvinna igen, kan du glömma. Avståndet mellan människorna och de öppna ytorna innebär istället att många förstår exakt vad du har i görningen långt i förväg. Du tvingas därför se många potentiella bilder försvinna framför näsan. 

- Människor som du plåtade och sedan bara gick förbi (klassisk gatufotostrategi) kan du mycket väl stå näsa mot näsa med bara några minuter senare. Då gäller det att fortsätta se helt oberörd ut.

- Efter några timmar i centrum inser du att du börjar bli igenkänd. Folk har sett vad du håller på med och det blir svårare att obemärkt knäppa bilder.

- Fem minuter över tre på en lördag är du plötsligt mer eller mindre helt ensam i centrum. Dörrar stängs, gardiner dras för, ökenbuskar rullar över torget och Morricones musik hörs mellan husen. Nej, nu ljuger jag. Lite.

Hursomhelst. Bilderna som jag tog idag kommer förvisso inte att gå till gatufotografins historia. De är inte på HCB:s nivå - jag erkänner. Men jag lyckades hitta ett flow som kändes bra, och framförallt så tror jag att det var en mental spärr som släppte.

Två unga kvinnor som precis har köpt glass. Men telefonerna är uppenbarligen intressantare. Jag ångrar att jag inte tog ett steg till snett höger/framåt. Jag tror bilden hade blivit bättre då.

De här två satt på en bänk och hånglade loss ordentligt. Jag försökte gå fram så diskret jag kunde, men killen hann se vad jag höll på med.

Jag tyckte den här mannen och pojken såg lite gulliga ut, båda med svarta glasögon.

Den här pojken såg ut att ha det riktigt kul.

Ett gatufotoporträtt på ett ungt par, och en kvinna som sitter försjunken i en bok. 

En halv sekund senare tittade han rakt in i kameran.

The Änd!

Kamera: Canon Canonet QL17 G-III
Skor: Björn Borg
Film: Fomapan 400 exponerad efter ISO 200
Framkallare: D 76 1+1
Tid: 8 minuter

Att känna på gatans hårda verklighet…

Mina försök att utveckla mig som gatufotograf under den senaste tiden har bitvis varit som att få en rejäl uppsträckning. Visserligen får jag skylla mig själv eftersom jag medvetet har valt att gå den hårda vägen. Ja, så hård som den nu blir när man bara använder en analog och helmekanisk mätsökare från 70-talet. 

För en person som har varit van vid automatik, snabb seriebildstagning och autofokus de senaste 15-20 åren är det en utmaning som heter duga. Att kontinuerligt behöva göra manuella exponeringsmätningar, att jaga fram varje filmruta för hand, att tänka på hyperfokalavståndet och ha skärpan inställd i rätt läge ger en massa variabler att tänka på som man helt enkelt inte är van vid.

De senaste veckorna har jag därför så ofta jag hunnit traskat gata upp och gata ner i det piniga och isande vårvädret. Jag har övat mig på gatufotokonsten på väg till jobbet, under lunchen och på väg hem igen. Och såklart under helgerna. Jag har sökt, försökt, inväntat, chansat, fegat ur och försökt igen.

Resultaten av dessa gatufotoövningar kan kokas ner till ungefär följande: Missad skärpa med flera meter, skaknings- och rörelseoskärpa, kraftigt felexponerade bilder, ingen filmruta framdragen (blindavfyrning), feltajmade höftskott, bilder på människor som precis vänder bort ansiktet, ställer sig upp eller går ut ur bild. 

Men jag ger inte upp gatufotandet. I mina drömmar ser jag nämligen en utställning framför mig med gatufoto från min hemstad Karlskrona. Den första någonsin i så fall, såvitt jag vet. Men just nu känns den drömmen rätt så avlägsen. Hursomhelst. I det här bogginlägget kan ni spana in fyra av de minst dåliga bilderna från den senaste rullen.

Jag såg först den här äldre kvinnan på håll. Det som fångade mitt intresse var att det ömsom såg ut som hunden släpade henne efter sig och ömsom tvärtom. Jag ställde mig en bit bort och väntade, men både hon och hunden avslöjade mig på direkten. Dessutom missade jag att sätta skärpan riktigt bra.

Även denna kvinna såg jag på håll först. Hon stod och väntade i porten och kikade fram med jämna mellanrum. Jag tyckte det såg humoristiskt ut. Men på bilden blev det inte lika kul som jag visualiserade det framför mig. Och så missade jag återigen skärpan.

Det här är ett gatufotoporträtt. Jag såg snubben och frågade om jag fick klämma några bilder. Tyckte han hade en skön stil.

I ärlighetens namn har krånglet fått mig att tveka lite. Ska jag istället börja använda någon av mina digitalkameror? Kanske min Ricoh GX200 eller min 5D med 35/2-gluggen.  Hade jag använt den hade jag helt klart satt fler bilder. Fler bra bilder! Eller försvinner spänningen då, utmaningen i det hela. Jag måste nog fundera på saken.

Nåväl, detta var bistert på många sätt. Men eftersom jag gillar lyckliga slut bjuder jag också på dessa arty farty-bilder som en extra liten bonus. Jag varnar känsliga tittare, det kan uppfattas som försök till konstfoto! ;-)

Slutligen. Filmen den här gången var en minst fem år gammal Kodak Gold 200 som jag hittade i en låda. Den blev av någon anledning underexponerad eller underframkallad. Jag vet inte vilket. Eller också tog bara åldern ut sin rätt.

Pentax MX och krigiska träfigurer från 1700-talet

Häromkvällen åkte min Pentax MX ner från bokhyllan i vardagsrummet. Där har den stått och samlat damm i flera år nu. Det är en skam på en så fin kamera, men nu ska jag faktiskt börja använda den igen hade jag tänkt. 

För ett tag sedan sparkade jag även igång min slitna och välanvända Pentax Z1-P. Jag köpte nytt batteri och brände av en rulle. Men det var inte alls kul. Med all sin automatik var den helt enkelt för lik min Canon 5D när man fotade. Så den får fortsätta vara en hyllvärmare.

Det som har fått mig att återigen gilla det analoga är just det långsamma hantverket. Att behöva tänka till mer innan man trycker på avtryckaren. Fundera över zonsystemet. Jaga fram filmrutorna manuellt. Det är grejen som gör mig glad just nu.

Nåväl. Jag var i alla fall tvungen att kolla ifall min MX fortfarande funkade som den skulle, så jag gick ner i Marinmuseums Galjonshall på lunchen och rev av en rulle. Jag jobbar ju på Marinmuseum som några av er känner till.

De är imponerande de där flera meter höga träfigurerna från 1700-talet. Nästan alla har varit med om våldsamma sjöslag mot ryska armador en gång i tiden. Och när jag stod där och fotade tyckte jag mig nästan höra röster - någon som viskade till mig. Eller också var det bara vattnet utanför museet som lät…

Pentax MX räknades till proffssegmentet när den kom ut på 70-talet. Idag kan man få tag på hus och glugg för en femhundring på blocket. Väl värt att kolla upp för den som vill ha en robust och kul analog kamera för en spottstyver.

Själv har jag ett 28/3,5 och ett 50/2 som jag har använt till bilderna här ovan. Jag funderar på att försöka få tag i en 35mm-glugg och en 100mm-glugg också. Jag har sett sådana för bara ett par hundralappar.

För övrigt så är det Fomapan 400 soppad 11 minuter i D 76 1+1.

Och så slutligen - kameran funkade perfekt. Så nu är det bara att köra på! :-)

Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.