Klassiska bilder eller klassiska motiv?

Flera som har sett mina gatufotobilder har tyckt att de är väldigt tidlösa till sin karaktär. Ja, att de rent av påminner om vad som producerades i gatufotosvängen under 50- och 60-talet. En del har till och med använt uttrycket ”klassiska bilder”.

En förklaring till detta kan ju helt klart vara mitt val av utrustning och teknik. Jag kör med analoga mätsökarkameror, gamla gluggar som tecknar på ett speciellt sätt och svartvit film. Självklart påverkar det uttrycket i bilderna och hur de upplevs.

Jag fotograferar också nästan alltid rakt på och utan krusiduller. Enligt min egen åsikt bygger mina bilder ofta på enkelhet och en tydlig komposition. Det där "moderna" stuket med djup svärta, hårda kontraster, avsaknad av tydlig komposition, med mera, är helt enkelt inte min stil.

Att jag plåtar i en småstad kan förmodligen också göra sitt till. För även om det låter lite löjligt så kan nog småstäder påminna om hur det var i betydligt större städer för en 50- till 60-år sedan. Folk är mer traditionellt klädda, extrema ungdomskulturer är inte lika synliga, tempot är lugnare.

Men det finns en förklaring till som jag själv har tänkt på, och det är att det faktiskt inte är mina bilder som är tidlösa eller klassiska – det är livet på gatan som är tidlöst och klassiskt. För tänk själva; det vi gör på gatan idag är i grunden vad man gjorde för både 50 och 100 år sedan.

Vi sitter helt enkelt fortfarande på kafé och läser en tidning, vi har picknick i parken, vi går ut med våra hundar, barnen leker, någon står och röker, en annan cyklar, och så vidare och så vidare. Inget har med andra ord förändrats särskilt radikalt. Människor är människor och gör vad människor alltid har gjort. 

Kanske är det också därför det verkar vara så svårt att förnya gatufotografin på ett avgörande plan. Eller vad tror ni?

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Det finns ett fenomen som de flesta av oss förmodligen har upplevt på ett eller annat sätt. Ett tillstånd som uppstår när man under en längre tid upprepar en procedur tillräckligt ofta. Tillslut blir rutinen så stark att kroppen tycks gå före medvetandet och det uppstår ett makalöst flow - en del kallar det för zentillstånd.

När det kommer till foto upplevde jag själv detta som tydligast för några år sedan när jag jobbade heltid som fotograf. På den tiden fotograferade jag nästan varje dag. Tillslut gick så mycket på automatik att jag efteråt kunde få en stark känsla av att jag hade missat viktiga inställningar eller något annat avgörande. Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort. 

När jag slutade som heltidsfotograf och fick mitt nuvarande jobb rörde jag inte en kamera på flera månader, men så fick jag en dag ett fotoknäck som skulle göras. Den frustration som jag upplevde under plåtandet var inte att leka med. Det där reflexmässiga flytet hade nästan helt försvunnit och jag fick verkligen kämpa mig igenom alltsamman.

Kontrasten var plågsam och jag häpnade över att behöva stå och traggla sådant som bara några månader tidigare hade flutit på som ett rinnande vatten. Snabbare än vad jag hade trott hade jag helt enkelt fallit ur mitt zentillstånd.  

Lite åt det hållet känner jag just nu när jag sakta försöker komma igång med mitt gatufotograferande igen. Förra året plåtade jag flera timmar nästan varje dag från mars till oktober ungefär. Men i vinter har jag legat lågt och bara gett mig ut med kameran en handfull gånger.

Jag märker att jag på sätt och vis får starta om på nytt igen. Det handlar om att jobba upp flowet, förmågan att reagera på rätt saker, att se bilden. Jag gör också liknande misstag som när jag började gatufota förra året. Står för långt ifrån, tar bilder på folk bakifrån, och så vidare. Det är märkligt hur snabbt rutinen försvinner.

Förmodligen är detta en avgörande skillnad mellan alla som fotograferar heltid och vi som har foto som extraknäck och fritidssysselsättning. En yrkesfotograf kan stanna i sitt zentillstånd och bibehålla flowet. Kanske är det till och med så att detta är en avgörande faktor när det kommer till att bli en riktigt duktig fotograf.  

För övrigt är bilderna plåtade med min nyinförskaffade Yashica T3. Jag har upptäckt en fördel och en nackdel med kameran ur ett gatufotoperspektiv. Fördelen är att man så här års utan problem kan köra med tjocka vantar eftersom inget är manuellt. Det är bara att trycka på knappen. 

Nackdelen är att kameran låter ganska mycket. Så fort du har knäppt en bild är du avslöjad. Men trots det är kameran väldigt kul att gatufotografera med. Inte minst på grund av snabbheten. Och så är gluggen ljuvligt skarp. Här under kan ni förresten höra ett litet ljudprov.

Min guide har gjort mig till lokalkändis

Ibland händer saker som man inte riktigt förväntar sig. Som när Blekinge Läns Tidning ringde till mig i början av veckan. Någon på redaktionen hade nämligen sett min guide om gatufoto i en småstad här på fotosidan och tyckt att det var värt en artikel.

Att bli intervjuad är en konstig grej. Trots att jag själv i grunden är journalist och även i mitt nuvarande jobb intervjuar människor ibland känns det alltid lika konstigt när man själv hamnar på den "andra sidan" . Men förmodligt är det bara en nyttig erfarenhet för en sådan som mig.

Nåväl, artikeln blev riktigt bra och jag tycker att reportern fick fram essensen av vad jag håller på med. Och nu är jag ju en lokalkändis här i Karlskrona. Ja, det är i alla fall vad mina arbetskollegor skämtar om. Personligen har inte märkt någon skillnad. Ingen har velat ha min autograf – ännu.

P.S. Bilderna är tagna i mycket svagt ljus med min LX5. Det var mer eller mindre på gränsen av vad den klarade av. Så bildkvalitén är därefter.  

NU ÄR DEN KLAR: Gatufoto i en småstad – en slags guide

För ett år sedan ungefär bestämde jag mig för att börja gatufotografera på allvar i min hemstad Karlskrona. Full av entusiasm plöjde jag igenom mängder med bloggar och YouTube-klipp för att bli inspirerad. Det var då jag upptäckte en intressant sak. Nästan ingen talar om gatufoto ur ett småstadsperspektiv.

Nu, ett år senare har jag gjort en egen guide om hur det är att vandra på småstadsgatorna med sin kamera. På 16 A4-sidor har jag samlat mina tankar, erfarenheter och bilder från det gångna året och sammanställt det till en slags guide med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad. 

Jag hoppas att alla som är intresserade av gatufoto i en småstad kan hitta något inspirerande och användbart. Guiden är gratis att ladda ner, skriva ut och använda för privat bruk. Om ni tycker att jag har gjort ett bra jobb får ni gärna sprida den vidare.

Gatufoto i en småstad – en slags guide (PDF)

Tack till er som har ingått i ”testpanelen” och kommit med värdefull återkoppling. 

2012-10-12: Ny version publicerad med delvis andra bilder. 

Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.