SE BILDEN: På lördag far jag till självaste Gnesta

Jag är en av dom fotografer som har blivit inbjuden av Bengt Björkbom att ställa ut på Gnestaplanket nu i helgen. Det känns både hedrande och kul. För två år sedan var jag också inbjuden och då visade jag upp ett gäng bilder från mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Jag tänkte göra samma sak i år och idag kom mina förstoringar från Crimson. Tio utvalda analoga bilder som jag har digitaliserat. Och föga överraskande levererar Crimson som vanligt superfina printar.

Att ställa ut sina foton är alltid väldigt roligt och stimulerande, men minst lika roligt är det såklart att träffa andra fotografer vilket jag verkligen ser fram emot att få göra nu på lördag. Det är viktigt att socialisera och utbyta erfarenheter. Annars är det lätt att man liksom tappar framåtdrivet.

För övrigt så flyttar jag till Stockholm den 1 september för att börja jobba med marknadsföringen av Vasamuseet. Det betyder att mitt gatufotograferande i Karlskrona nu har en definitiv deadline. Nu ska jag bara få ihop en bok av alltsammans, liksom hitta något kul fotoprojekt i huvudstaden. Men det ordnar sig alldeles säkert.

Slutligen, om du har vägarna förbi Gnestaplanket så hoppas jag att vi ses där.

SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.

SE BILDEN: Att fånga livets små ögonblick

Att gatufota i en småstad kan vara lite speciellt. Det är inte alltid som det händer särskilt mycket för att uttrycka sig lindrigt. Då får man helt enkelt nöja sig med det lilla – det vill säga att fånga livets små ögonblick som passerar förbi i maklig takt.

Även om det inte är lika spektakulärt och ballt som att ränna runt i en myllrande storstad så kan det på sitt sätt ändå vara ganska kul. För i ärlighetens namn är det ju ingen brist på gatufoton från världens metropoler. Däremot ser du sällan gatufoton från olika småstäder, förutom Karlskrona då ;-)

Personligen gillar jag det här något banala och nedtonade bildberättandet, även när jag tittar på andras bilder. Jag inspireras därför oftast mycket mera av det enkla som har en subtil känsla av ett slags mänskligt tillstånd, än av det övertydliga och ”högljudda” inom fotografin. 

Just nu håller jag för övrigt på att testa Fujifilms nya 50 mm-konverter till X100s. Det har varit en kul bekantskap som jag ska skriva mer om snart. Inte minst för mig som har brottats en hel del med trettiofemman, en brännvidd som kan vara lite knepig på småstadens glesa gator.

Bilderna i den här bloggposten är tagna med 50 mm-konvertern påskruvad.

Så allra sist. Lördagen den 26 juli kommer jag att ställa ut på Planket i Gnesta. Det blir min andra gång och det ska bli väldigt kul att få komma dit. Just nu sitter jag och funderar på vilka bilder jag ska visa upp. Digitalt eller analogt? Det återstår att bestämma.

SE BILDEN: Den arrangerade känslan som förstör

Som gatufotograf sätter man ibland dom där skotten som är lite svåra att förhålla sig till. Bilder som ser uppställda och arrangerade ut, fast dom inte är det. Personligen har jag svårt för dessa alster. Vet inte riktigt vad jag ska ha dom till. Det är bilder som skaver på något sätt.

Ta exempelvis fotot här ovanför som jag knäppte i London för ett tag sedan. Jag klev helt enkelt emellan när snubbarna blev fotograferade framför The Dominion Theatre som just då körde We Will Rock You - en musikal om rockbandet Queen. Därav fejkmustascherna, såklart.

Även om jag tycker att bilden är lite smårolig så känns den ändå inte som ett riktigt gatufoto. Samma sak känner jag för motivet här under. Tre kinesiska ungdomar som uppträdde på gatan hemma i Karlskrona under Pridefestivalen förra helgen. Också det ett foto som känns allt för tillrättalagt, fast det är taget i farten.

Och förmodligen är det exakt vad saken handlar om. Det funkar inte eftersom det ser för ordnat och planerat ut, och då blir det i regel ointressant. Gatufoto behöver helt enkelt en spänning och en genuin känsla av tillfällighet över sig för att fungera fullt ut.

SE BILDEN: Min kamp med gatans färger

Få saker kan väl ställa till det så mycket för en gatufotograf som just färger. Det handlar om färgglada skyltar, ballonger, kläder, skor, peruker, plastkassar och Gud vet allt! En färgklick på fel ställe kan helt enkelt fullständigt och totalt förstöra en i övrigt hygglig bild.

Samtidigt kan det också bli precis hur bra som helst om fotografen har övat upp förmågan att dra nytta av de extra dimensionerna som öppnas upp. Själv håller jag just nu på att försöka lära mig just det. Alltså att använda färgerna bättre i mina gatufoton.

Men det är lite klurigt eftersom jag nästan enbart har plåtat i svartvitt de senaste åren. För nu måste jag se världen i färg. Ja, det låter kanske lite konstigt men det är inte så säkert att man gör det. Fast man såklart gör det, om ni förstår. Det handlar om att ”se”, alltså om att på riktigt se. Inte bara registrera.

I den här bloggposten kan ni beskåda några av mina trevande försök. Personligen tycker jag att bilderna är lite för uppenbara. Jag skulle vilja bli smartare på att använda färgerna. Så jag får öva på. Men tillslut ska det nog sitta det också.