SE BILDEN: Karlskrona - mitt eget Paris

Den varma kvällssolen släpar sig längsmed stenhusens putsade fasader. Människor strosar på trottoarerna och från en uteservering blandas slamret från tallrikar och bestick med småprat och sporadiska skratt. En svag doft av mat och cigarettrök ligger i luften.

Jag har gått omkring i flera timmar. Pannan är småsvettig och benen börjar kännas sega. Leican vilar vant i min hand och jag tänker att det nog var ungefär så här fotografen Henri Cartier-Bresson kände sig när han på sin tid flanerade omkring i Paris.

För så har det på sätt och vis utvecklat sig. Karlskrona har blivit mitt eget lilla Paris. Med den klassiska gatufotografin som förebild har jag utforskat staden och människorna tillsammans med min kamera. Det har varit en jakt på livets små ögonblick som hastigt fladdrat förbi. Ögonblick som bara sker en gång - för alltid.

Samtidigt har det nog också handlat om en slags verklighetsflykt. Ett sätt att komma bort från vardagen och platsen i sig. Kanske låter det lite märkligt att det då sker genom att dokumentera just vardagen och platsen, men så har det funkat.

De registrerade ögonblicken har helt enkelt blivit som länkar till något större. Till andra städer, andra tider - ett vidare sammanhang. Karlskrona har växt och med kameran i hand har känslan funnits att jag likaväl hade kunnat vara i - ja, Paris! Men också nostalgin har funnits med. Önskan att hitta det tidlösa, att fånga livet på gatan som fotografer gjort i mer än ett sekel.

Jag promenerar en sista gång längs trottoaren med målet att ta några avslutande bilder. Varje meter är bekant och väl intrampad. Men nu är det dags för mig att lämna mitt lilla Paris och det känns helt rätt. Om några få dagar går flyttlasset till Stockholm som helt enkelt bara får vara just Stockholm. Där väntar nya miljöer, nya människor och nya sammanhang.

Test av konvertrar till Fujifilm X100(s)

Sedan ett par år tillbaka har det funnits en vidvinkelkonverter till Fujifilm X100(s) som motsvarar 28 mm omräknat till fullformat. Samtidigt har många suktat efter mer tele till kameran. Ett önskemål Fujifilm förverkligade när de i våras släppte en konverter som motsvarar 50 mm.

Med sin tillbakablickande stil och en målgrupp som förmodligen främst är dokumentärfotografer och entusiaster av olika slag är det inte konstigt att Fujifilm nu även har tagit fram en konverter som motsvarar 50 mm i fullformat. Det gör att den som använder X100(s) nu har tillgång till de klassiska brännvidderna från förr.

Med 28 mm-konvertern på kameran har fotografen ytterligare lite mera vidvinkel att utnyttja för trånga miljöer, översiktsbilder och liknande. Och med 50 mm-konvertern går det att komma något närmre. Praktiskt för exempelvis gatufoto, halvporträtt och detaljbilder. Tillsammans med kamerans fasta 35 mm-objektiv ger det en bra spännvidd för mängder med fotografiska situationer.

28 mm (19 mm)

35 mm (23 mm)

50 mm (33 mm)

Eftersom X100(s) har ett fast objektiv skruvas konvertrarna på plats i objektivets filtergänga. Något som på sätt och vis påminner om hur det fungerade på de gamla mätsökarkamerorna innan bajonettfattningen slog igenom. Visserligen tar det aningen länge tid att byta objektiv, men skillnaden är marginell. Det går i regel lätt och smärtfritt.

I grunden är X100(s) en förhållandevis liten och smidig kamera som till och med går att trycka ner i en jackficka om det behövs. Men med någon av de båda konvertrarna påskruvade blir kameran klart klumpigare och tyngre. Inte minst med 50 mm-konvertern som gör kameran aningen framtung och som också skymmer allra mest i den optiska sökaren (ungefär en fjärdedel går bort). Trots det känns kameran ändå balanserad och bra i handen. Den är fortfarande liten och lätt jämfört med många andra kameror. Att gå omkring med en konverterförsedd X100(s) upplevs därför inte som särskilt besvärande eller tungt.

När du använder 28 mm-konvertern på Fujifilm X100(s) går du in i kamerans menyer och väljer "Konverteringslins/Bred". Då får du upp en större gulfärgad ram i den optiska sökaren. Ramen är till skillnad från den vanliga fast och korrigerar inte för parallaxfel.

Även när du ska använda 50 mm-konvertern går du in i menyerna och ändrar, men då till "Konverteringslins/Tele". Den mindre gråvita teleramen korrigerar däremot för parallaxfel.

Det är viktigt att inte glömma bort att ändra inställningarna. Bilderna ovan är tagna med telekonvertern. På bilden till vänster är kameran av misstag inställd på 28 mm. Som ni ser påverkar det distorsionen påtagligt. Alltså justerar kamerans programvara bilden efter den valda optiken.  

Många har imponerats av den fenomenala bildkvalitén hos Fujifilm X100(s) och glädjande nog gäller det även med någon av konvertrarna påskruvade. Det är helt klart så att Fujifilm har tillverkat två högklassiga optiska konvertrar. Knallskärpan, den fina färgåtergivningen och allt annat som X100(s) skämt bort oss med är i praktiken oförändrat. Den som är orolig för att konvertrarna ska ge kraftigt sämre bildfiler kan helt enkelt sluta bekymra sig. 

Mindre imponerande har däremot kamerans autofokus varit. Fast i ärlighetens namn har Fujifilm förbättrat den rejält efterhand. Både genom uppdaterad firmware till den ursprungliga X100, liksom flera tekniska förbättringar i efterföljaren X100s. Med konvertrarna blir autofokusen tyvärr återigen långsammare och mindre träffsäker. Något som tack och lov inte är fullt så märkbart när det är gott om ljus, men så fort kontrasten sjunker blir det tydligt. Framförallt när det gäller 50 mm-konvertern som också har en tendens att lägga skärpan på bakgrunden, precis som X100 hade förmågan att göra i början.

Genom att använda den elektroniska sökaren blir det aningen bättre och skärpan sitter då oftare där den ska. Kameran har också en väldigt bra manuell fokus som är guld värd i situationer med svagt ljus. Men den som är van vid spegelreflexkameror med snabb och träffsäker autofokus kan nog uppleva detta som frustrerande. Fotografer som däremot är vana vid att jobba mera traditionellt lär förmodligen ha större tålamod och inte se detta som något avgörande problem.

Den vackra gamla stenväggen ovanför är fotograferad med 28 mm-konvertern på kameran. Här under kan ni se vad konvertern presterar skärpemässigt. Förutom vitbalans och en aning kontrast är bilderna helt obehandlade.

Den här något ovanliga tegelväggen är avfotograferad med telekonvertern. Nedan ser ni vad den går för. Och precis som med vidvinkeln är bilderna helt obehandlade förutom vitbalans och aningen kontrast.

Sammanfattningsvis är det samlade intrycket imponerande. De båda konvertrarna känns gedigna och välbyggda och den höga bildkvalitén som X100(s) är känd för påverkas mycket lite, eller till och med inte alls. Vare sig när det gäller skärpa, färgåtergivning eller exponering. Visserligen blir kameran något tyngre och klumpigare med konvertrarna på, men inte på ett sätt som egentligen stör. Möjligheten att kunna använda 28- och 50 mm gör också X100(s) till en ännu mera kompetent och intressant kamera.

Den enda egentliga förlusten är att kamerans autofokus blir märkbart sämre. Rappheten och träffsäkerheten minskar tydligt, framförallt med 50 mm-konvertern. Samtidigt går det att delvis jobba sig runt detta genom att använda den elektroniska sökaren eller manuell fokus.

SE BILDEN: Mina sju fotosanningar

Alla har vi sanningar och riktmärken här i livet som vi tror på. En del är kanske inte fullt så bra som vi inbillar oss, medan andra är väl värda att hålla fast vid. Själv har jag sju fotosanningar som väldigt tydligt har utkristalliserat sig genom åren.

De baserar sig på mina egna erfarenheter, på sådant som jag har upplevt, läst, sett, hört och inte minst på sådant som jag har snappat upp från andra fotografer – men också från livet i stort.  Jag använder mina "sanningarna" för att påminna mig själv om vad som är viktigt när det gäller mitt fotograferande.

Här under kan du läsa mina sju fotosanningar. Vem vet, kanske kan dom funka för dig också.

1. Utrustningen är alltid underordnad din kreativitet
Det spelar ingen roll hur mycket pengar du än plöjer ner på dina fotoprylar om du inte övar upp din kreativitet. Försök därför så mycket som möjligt att ge näring åt din kreativa ådra. Kolla i fotoböcker, läs och skriv bloggar, träffa andra konstnärer, gå på museum, utställningar, res, diskutera och var nyfiken på livet i största allmänhet.

2. Öva, öva, öva
Ingen blir dock riktigt bra på något enbart genom att studera hur andra gör. För att växa måste du också använda kunskaperna på riktigt, liksom upptäcka egna vägar och lösningar. Något du enbart kan göra genom att öva upp dina färdigheter. Så använd kameran så ofta som möjligt. 

3. Less i better
Att begränsa sig är en framgångsväg. Ju mer oväsentligheter du kan skala bort, ju bättre blir du. För många prylar, för många valmöjligheter, för många projekt och för många spår gör dig splittrad, ofokuserad och konturlös. Bestäm dig för en grej och kör sedan på allt vad du kan i den riktningen.

4. Gör det du älskar, älska det du gör
Fundera på vad du gillar och håll dig till det. Det är ingen idé att vara opportunist eller att ständigt försöka tillfredställa andras behov och förväntningar. Det kan fungera på kort sikt men i slutändan blir du bara tvingad att göra sådant som du själv inte trivs med. Var ärlig mot dig själv, det är det enda som håller i längden.

5. Den gudomliga inspirationen handlar om hårt arbete
Det är lönlöst att vänta på den gudomliga inspirationen. Den där känslan av driv, hög motivation och lustfylld skaparglädje uppstår när du sätter igång och jobbar hårt mot ett medvetet mål. När du hittar mening med ditt arbete, när du ser resultatet av dina ansträngningar – då kommer den gudomliga inspirationen. Var proaktiv, med andra ord.

6. Utveckla dig tillsammans med andra
Ensam är aldrig stark. Vi utvecklas alltid som mest tillsammans med andra. Så lär av föregångarna. Hitta vänner som får dig att växa och se samtidigt till att få dina vänner att växa. På så sätt skapas en uppåtgående spiral som gynnar alla inblandade. Att tänka ”jag kan” är stort, att tänka ”vi kan” är större.

7. Skit i allt som har med foto att göra
Detta är kanske den mest kontroversiella av alla mina sju fotosanningar, men så är det. Ibland måste man helt enkelt bara släppa allt det där som har med foto att göra och tänka på annat. Livet är stort och fullt av spännande saker. Missa inte allt det andra bara för att du är en fotonörd. 

SE BILDEN: Nu har jag (nästan) gjort mitt på Karlskronas gator

Slutet är nära. But it ain’t over till the fat lady sings! Så går det att sammanfatta min situation just nu. Den första september ska jag nämligen vattenkammad och munter inställa mig på mitt nya jobb i Stockholm. Då inträffar också den definitiva deadlinen för mitt mer än tre och ett halvt år långa gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Ni som har följt mig sedan starten vet hur alltsammans började. Jag köpte en gammal mätsökarkamera från en lirare i Dallas. Förutom att kameran väckte mitt insomnade analogfotograferande till liv tände den också gnistan till en idé om att göra en utställning och en bok med gatufoton från Karlskrona.

Så växte projektet ”Människorna i min stad” fram och nu går det alltså in på sista refrängen. Men den feta damen står fortfarande tyst kvar i hörnet ett kort tag till. I helgen är det nämligen något som kallas för Marindagen här i Karlskrona, ett evenemang som brukar dra mycket folk till stan. Min plan är att köra det avslutande rejset då. Leican ska helt enkelt få jobba lite till.

Men sedan är det definitivt slut och dags för mig att lägga allt mitt fokus på flyttbestyr och att ta mig till huvudstaden. Under hösten ska sedan ungefär 150 stycken utvalda bilder kokas ner till runt 60. Därefter ska boken formges och sedan är nästa stora grej att få den i tryck. Så det återstår en hel del att göra.

Men, som sagt. Några rullar till ska gå åt innan kameran packas ner i väskan för den här gången. Därefter har jag nött färdigt på gatorna i Karlskrona. I alla fall för ett tag framöver. 

SE BILDEN: Kaffe, gatufoto och att jobba med teman

Ibland kan en lunch leda till en kopp kaffe som i sin tur leder till flera timmars gatufotograferande i Stockholm. Så blev det i måndags när jag träffade mannen på bilden här ovanför. Alltså Fotosidans Magnus Fröderberg som själv har skrivit om saken i sin blogg. 

Ett par dagar tidigare hade vi båda ställt ut på Gnestaplanket och där blivit intervjuade av Göran Segeholm från Bildradion. Göran kommenterade då bland annat att det var många som bar på något i mina utställda bilder. En grej som jag och Magnus kom att diskutera under vår gatufotopromenad i ett ganska varmt Stockholm där vi tog flera kaffepauser.

Visserligen var inte mina "bärbilder" ett medvetet grepp från min sida. Men kanske är det helt enkelt inte så fel med teman som håller ihop ett material, när man tänker efter. Och kanske borde man tänka så oftare som gatufotograf. Alltså att leta teman som sedan går att sätta ihop i serier. Här kommer i alla fall några bilder på temat "att bära saker".

Fast man måste såklart vara öppen för annat också och inte bara låsa fast sig vid en grej. Det är förmodligen en balansgång där det blir upp till en själv att hitta en bra nivå.