Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.

Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

Bressons smygteknik på gatan – så gjorde han

Det är väl känt att Henri Cartier-Bresson använde olika tekniker när han gatufotograferade. Han hade helt enkelt ett gäng utarbetade metoder för att komma nära människor utan att dra onödig uppmärksamhet till sig, men också för att diskret kunna göra sorti. 

Det är sällan man stöter på dessa tekniker beskrivna på ett tydligt sätt, men för ett tag sedan hittade jag en kort minidokumentär på tuben om Henri Cartier-Bressons besök i Bukarest 1975. I filmen finns en superkort liten sekvens där den rumänske fotografen Andrei Pandele beskriver en av Bressons speciella smygtekniker. 

Det handlar bara om några få sekunder, men när jag såg sekvensen kom jag att tänka på att jag hade sett något liknade beskrivet i en bok som jag har (bilden ovan). Fast i boken är det nästan omöjligt att förstå hur han egentligen gjorde. Förmodligen är det inte ens samma teknik. 

Jag har i alla fall testat metoden från dokumentären hemma framför spegeln och den känns förvånansvärt bra. Det är inget jag tror HCB använde hela tiden utan förmodligen bara i speciella situationer när han ville komma riktigt nära människor. Själv tänker jag testa tekniken i verkligheten så fort jag får chansen för att praktiskt försöka lista ut när den fungerar som bäst. 

Här under kan ni se en kort filmsnutt där jag visar hur det ser ut. Om ni vill se dokumentären som jag hittade om Bressons besök i Bukarest så klickar ni här. Tekniken beskrivs 3.20 minuter in i filmen. 

En sista grej. Man kan fundera över hur mycket HCB:s olika knep och tekniker bidrog till att hans bilder blev så bra som de är. För om man tittar på bilden överst så verkar det ha varit väldigt genomtänkt och inövat. Alltså förmodligen något han använde någorlunda regelbundet.  

Slutligen - jag testade några nya inställningar på YouTube när jag la upp klippet. Jag är inte helt säker på att det blev så bra. Med andra ord; jag beklagar att bildkvalitén är sisådär :-)

Hur ska en gatufotograf möta vintern?

Häromdagen damp äntligen min Leica M6 ner från det germanska riket. Nyreparerad och tillfixad är den nästan som i nyskick och jag är nöjd, mycket nöjd. Så pass nöjd att jag i ett barnsligt lyckorus var ute under lunchen idag och gatufotograferade för första gången på ett par månader. Kanske kan jag rent av visa upp några nytagna rutor till helgen. 

Hursomhelst, när jag glad i hågen lodade omkring med min tyska järnspis började jag grubbla över mitt pågående gatufotoprojekt. Hur kan jag dra nytta av vintern som är i antågande? Årstiden då livet på gatan i princip upphör i en småstad och när det mer eller mindre blir en slags självtortyr att ränna omkring på stan och fota. 

Jag tänkte då på de stora gossarna som Bresson, Koudelka, Brassai, med flera. Hur de också skildrade miljöerna och tog urbana landskapsbilder emellanåt. Något som går att planera, dessutom. Kanske är det vad jag ska ägna mig åt när det ändå är mer eller mindre händelselöst på gatorna. Då kan vintern rent av vara en fördel med skiftande väderlek, regn, dimma och snö. Det blir ganska fotomässigt, faktiskt. 

Nåväl. Bilderna i det här inlägget är tyvärr inte från Karlskrona, vilket ni förhoppningsvis redan har konstaterat. Jag behövde helt enkelt värma upp mig med ett par motiv från Venedig. En stad jag verkligen kan längta tillbaka till.

P.S. Oavsett väder ska det förhoppningsvis bli lite mera fart på mitt gatuplåtande framöver. Jag känner mig nämligen ganska inspirerad just nu.