SE BILDEN: Att gatufota gatutelefonerandet

Jag kommer ihåg första gången jag mötte en person som pratade i telefon på stan. Det var i mitten av 1990-talet under en promenad genom parken. Plötslig noterade jag en man som ljudligt och vilt gestikulerande tycktes konversera med sig själv. Min första reaktion var att det handlade om en mentalpatient på flykt från någon sluten anstalt.

Ja, det kändes allt lite konstigt i början när folk började telefonera på gator och torg men snart hade jag en egen ”nalle”. Minns inte modellen men det var en ganska klumpig Nokia av något slag. Det kändes i alla fall speciellt att ha telefonen med sig och jag kollade ständigt om någon hade ringt eller skickat  sms.

Därifrån har utvecklingen gått framåt ordentligt, eller utför beroende på vem man frågar. Idag är mobiltelefonerna multimediamaskiner i fickformat och det minsta man använder dom till är förmodligen att ringa. Istället har de på många sätt tagit datorernas plats - och kamerornas.

Personligen tycker jag att det är en helt fantastisk grej med smått otroliga användningsområden. Jag har därför svårt att föreställa mig en tillvaro utan en modern smart telefon. Samtidigt kan det tveklöst bli för mycket av det goda. Ibland blir vi så inne i tekniken att vi förlorar kontakten med nuet och de människor som finns runt oss.

Som gatufotograf tycker jag att det är ett hyggligt kul fenomen att fotografera. Människor kan bli stående lite överallt stirrandes i sina telefoner och helt förlora sig själva. De blir som levande statyer nästan, eller åtminstone som de vore i en annan värld. Vem vet, kanske något som är värt ett litet fotografiskt miniprojekt framöver...

SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna - är det smart?

I skiftet september-oktober sker ett viktigt avslut för min del. Då har jag nämligen hållit på med mitt gatufotoprojekt i två år och åtta månader och det är helt enkelt dags att ta nästa steg i processen. Alltså är det slutfotograferat och istället tänker jag lägga fokus på andra viktiga bitar.

En sådan sak är att digitalisera mina negativ på bästa möjliga sätt så det går att få fram högupplösta bildfiler till boken och utställningsprintarna så småningom. Tyvärr håller inte min gamla kontorsskanner från 1998 riktigt måttet, även om den är förvånansvärt bra med tanke på ålder och utförande.

En idé om hur detta ska kunna gå till har jag diskuterat med Magnus Fröderberg – och det är helt enkelt att fotografera av negativen. Något som trots allt flera fotofirmor gör när man skickar in sina negativ för ”inskanning”. Priset varierar såklart, från femtiolappen och uppåt per bild.

Det är egentligen inga jättestora pengar ifall man som jag planerar att skanna in max 90 stycken negativ. Däremot tar det faktiskt emot att skicka iväg hela min fotografiska produktion från de senaste tre åren till en fotofirma. Det känns också bökigt att behöva sortera ut alla enskilda negativ, märka upp vilka som ska skannas, och så vidare.

Därför har jag börjat grubbla på att köpa ett bra macroobjektiv till min Canon 5D Mk II för att göra jobbet själv. Ett schyst macro går att få tag på för ett par tusenlappar om man nöjer sig med ett begagnat. Men det finns två små problem att komma runt. Dels hur negativen ska hållas plana på ett bra sätt, och dels hur de ska belysas. 

Ett förslag som jag har hört/läst (vet inte var) är att använda en vanlig surfplatta som belysning, eller en blixt. Liksom en gammal filmhållare från en förstoringsapparat för att få negativen plana. Den metoden kan funka. Fast någon därute kanske har ett smartare förslag?

SE BILDEN: Roliga gatubilder är sällan kul

Det finns en ganska vanlig inställning om att gatufotobilder helst ska vara lite roliga. Alltså gärna innehålla putslustiga situationer och människor som ser smått komiska ut på olika sätt. Bilderna bör ha en slags punchline, skulle man kunna säga.

Själv är jag infernaliskt trött på den sortens motiv. De tråkar i regel ut mig alldeles för mycket. Samtidigt är det lätt att hamna i fällan att man mest riktar kameran mot uppenbart småroliga situationerna. Det går av bara farten, men jag har börjat hindra mig själv mer och mer.

För egentligen blir nog gatufoto betydligt intressantare ifall fotografen kan nå bortom det uppenbart skämtsamma och hitta en annan dimension. Vissa pratar om att de bästa bilderna snarare genererar ett frågetecken än ett utropstecken, eller en punchline.

Detta var något som jag och Magnus Fröderberg diskuterade när vi var i Polen och gatufotade i torsdags. Ett äventyr som började i onsdags kväll med nattfärja från Karlskrona till Gdynia/Gdansk för en heldag på plats under torsdagen och sedan hemresa igen samma kväll.

Gdansk är förmodligen en rätt så okänd stad för många svenskar men den är väl värd ett besök. Storleksmässigt är staden ungefär som Malmö med skillnaden att Gdansk mera är som Gamla stan i Stockholm i sin bebyggelse med helt fantastiskt vackra byggnader och miljöer.

Polen är för övrigt löjligt billigt för oss svenskar. En schyst måltid går att hitta för femtiolappen och en halv liter starköl går loss på 20 spänn. Att åka taxi är också riktigt prisvärt. Magnus och jag åkte de tre milen från färjeterminalen in till Gdansk centrum och det kostade lite drygt 200 kronor med dricksen inräknad.  

Vi pratade en del analogt och digitalt också. Magnus har ju en gatufotostil som skiljer sig från min. Han kör digitalt och använder även sitt 24-70mm på gatan. Jag hade egentligen tänkt köra gatufoto à la Magnus och hade därför med mig min 5D Mk II med två fasta glas.

Men det gick verkligen inget vidare. Det var först när jag efter ett par timmar plockade fram Leican med 50-gluggen som min mojo kom tillbaka och bilderna började sitta som jag ville. Det ena är inte mera rätt eller fel än det andra, men det visar tydligt hur viktigt det är att hitta sin egen väg. 

SE BILDEN: Vad kan filosofin lära en fotograf?

Den senaste tiden har jag läst en del filosofi. Skämtsamt har jag sagt till mina vänner att det förmodligen är ett tecken på att jag befinner mig i en fyrtioårskris. Men eftersom jag inte har råd att köpa en sportbil får jag läsa böcker om filosofi istället. 

Samtidigt finns ett allvar i botten. Det är svårt att vifta bort dessa tänkares slutsatser och om man backar bandet till antikens filosofer så har dessa på många sätt påverkat våra moderna religioner. Något som sedan förts in i nuvarande värdesystem och hur vi tänker kring livet. 

En tragikomisk sak i sammanhanget är att de flesta riktigt stora filosofer levde sina liv i olycka och själslig misär i ett slags utanförskap. Många av dem dog också under tragiska omständigheter. Antingen genom beordrade självmord eller på grund av djupa depressioner och mentalsjukdom.

Den naturliga frågan som uppstår är därför om dessa personer egentligen har något att säga oss vanliga människor. Personligen tror jag det. För kanske är det trots allt så att de som står bredvid oss övriga är de som allra bäst kan urskilja livets mekanismer. De har skäl att på djupet begrunda tillvaron, så att säga. 

Kan då filosofin lära oss något om fotografins ädla konst? Tveklöst är det så. Ta till exempel Friedrich Nietzsche. En av hans grundfilosofier var att inget av värde i livet kommer utan rejäla ansträngningar och rent av ett visst lidande. För att må bra eller för att nå ett livsmål måste du helt enkelt kämpa och stå ut med djupa svackor. 

Detta är något som vi i vår tid nog på många sätt har glömt bort. Vi vill gärna ha allt det goda utan att behöva anstränga oss särskilt mycket. Livet ska vara ett flow av ständig lycka och framgång. Vi tror att det finns genvägar och snabba lösningar. Varför inte en app som fixar livet? 

För att koppla resonemanget ännu tydligare till den fotografiska sfären så kan man säga att om du verkligen vill utvecklas som fotograf eller prestera något riktigt bra – ja, då måste du förstå att det krävs en uppoffring. Du lär få slita, gå genom ångest, tvekan och även motgångar. 

De största fotograferna känner till detta. Christer Strömholm talade exempelvis om att ”utsätta sig”. Jag tror han menade ungefär samma sak som Nietzsche. Du måste stångas med livet och fotografin. Ibland gör det ont. Ibland spottar du blod. Men utan ansträngningen kommer du aldrig att nå bergets topp och där få njuta av utsikten för att använda en liknelse i Nietzsches anda. 

SE BILDEN: Småstaden - gatufotografens blinda fläck?

När man surfar omkring på nätet och läser om gatufoto är det nästan bara storstäderna som gäller. Det är London, Barcelona, New York, Paris, Tokyo och så vidare. Alla som gatuplåtar söker sig till samma stora städer – typ. 

Jag är väl på sätt och vis likadan själv. När jag planerar att åka iväg för att gatufota styr jag gärna kosan mot de större städerna, både i Sverige och utomlands. Men egentligen är ju dessa metropoler ganska sönderfotograferade och till och med uttjatade. 

Därför har jag slagits av tanken att man emellanåt även borde sikta in sig på mindre städer, eller åtminstone mindre kända städer. Alltså de där platserna som aldrig lockar horderna av något som numera nästan skulle kunna beskrivas som gatufototurister.

Jag har därför funderat på att till en början göra småstäderna i södra Sverige som en slags förlängning av mitt projekt här i Karlskrona. Städerna jag skulle kunna tänka mig är bland annat följande:

 Kalmar
Växjö
Jönköping
Halmstad
Helsingborg
Lund
Landskrona
Ystad
Kristianstad
Karlshamn

Fast egentligen låter det som ett rätt långvarigt projekt. Ja, rent av något man håller på med av och till under en tioårsperiod eller så. Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i lördags när jag besökte Kristianstad för att testa min nyinköpta 35-glugg. En riktigt regnig och kvalmig dag som ändå bjöd på folkmyller och aktiviteter. 

För övrigt åker jag nog en vända till Köpenhamn på nationaldagen för att spendera en heldag i den danska huvudstaden. Och Köpenhamn är som bekant en "by" så det går med andra ord alldeles utmärkt. Det ska bli roligt och då ska jag ännu en gång testa 5D:n som gatufotokamera. Sedan blir det nog en öl också och en fika på Café Norden.