SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

GATUFOTOPODDEN: Analogt eller digitalt på gatan

Två veckor har gått sedan senast, här kommer ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången tacklar Magnus Fröderberg och jag ett ämne som i alla fall tidigare kunde få känslorna att svalla hos fotoentusiasterna, nämligen analogt kontra digitalt.

Vilka är fördelarna och vilka nackdelarna? Spelar kamerans känsla någon roll och går det att få till bilder med ett analogt uttryck med en digitalkamera?

Fotografer som vi nämner i podden är:

Siegfried Hansen

Ola Billmont

Martin Bogren

Simon Johansson

LYSSNA PÅ AVNSITTET HÄR: https://bit.ly/2K9FTPE

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

Låt 1:
Like it Hot, Boogie Belgique

Låt 2:
Jazz Manouche For U, MagikStudio

GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WzDQe8

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio

SE BILDEN: Seriösa porträtt på dom du känner kan vara svårt

I många år har jag försökt ta vars ett enskilt porträtt på mina föräldrar. Men jag kommer aldrig till skott. Varje gång jag i tanken ska planera upp ett sådant tillfälle känns det mest jobbigt. Jag ids inte ens fråga. Därför är en ren dokumentär bild som den ovan det närmsta jag har kommit något slags porträtt (farsan som löser korsord efter middagen). 

Jag vet inte om ni håller med, men jag tycker helt enkelt att något av det allra svåraste som finns är att ta uppställda och seriösa porträtt på människor som är familjära. Att i deras närvaro kliva in i rollen som porträttfotograf, få dom att ställa upp, dirigera, ge instruktioner och så vidare. Det tar emot för mig. 

Kanske beror det just på det faktum att man då tar på sig en roll. En som är svår att spela för människor som känner en på djupet. Att det upplevs som tillgjort, inte jag, och så vidare. Det är i alla fall där någon stans jag har hittat min egen förklaring. 

Hursomhelst, här under kan ni se ett par porträtt på personer som jag känner. Två trevliga vänner men som trots allt inte står mig så nära som min egen familj. Kanske är det därför som jag enligt mitt eget tycke lyckades väldigt bra med de här porträtten.

Jag har för övrigt långt efter alla andra upptäckt tjusningen med Silver efex pro. Ett kul program som kan ge digitala bilder den där sköna analoga svartvita känslan. Det är lite lätt vanebildande men jag tycker att det funkar bra på den här sortens motiv. 

Henrik Johansson.

Knut Koivisto.

SE BILDEN: Gatufoton ska vara lite knasiga, eller?

Kanske har det alltid varit så, men det känns som om gatufotot just nu befinner sig i en extra knasig fas. För att en bild ska få ordentligt med uppskattning bör den helst vara ganska konstig, för att inte säga mer eller mindre obegriplig. Konstiga människor, konstiga situationer, konstiga kompositioner och konstigt ljus verkar vara receptet.

Visserligen gillar jag själv den där sortens bilder och har väl dessutom tagit min beskärda del av knasiga och konstiga gatufoton. För det är ju trots allt så att bilder som inte är helt enkla att förstå utmanar fantasin och blir mera spännande att titta på. Riktigt bra bilder ska ha ett frågetecken efter sig, som en del säger. 

Samtidigt kan jag ibland känna att de rent dokumentära och redovisande bilderna riskerar att hamna i skymundan. De som rakt upp och ner visar hur det ser ut, vad människor gör och allt det där. Helt utan krusiduller. Den sortens bilder gör inte lika mycket väsen av sig men har en ackumelerande effekt. 

Med det menar jag att de inte sällan vinner i längden. Visserligen fotar nog de flesta av oss för vår egen tid och för glädjen som skapandet ger. Men den dagen våra bilder möter framtidens ögon, vad är förmodligen mest intressant då? Bilder som visar hur vi levde våra liv, eller bilder som mest är knasiga och mer eller mindre obegripliga?