SE BILDEN: Akalla - mitt nya fotoprojekt

Ett par dagar innan nyårsafton för nu drygt ett år sedan satte jag mig tidigt på morgonen i en hyrd VW Passat med påkopplat flyttsläp. Efter att ha lastat släpet och bilen till bristningsgränsen med ägodelar och bohag lämnade jag Karlskrona och styrde mot Akalla och min nyinköpta bostad i Trädgårdsstaden.

Jag kan väl inte säga att det var med någon upprymdhet eller glädje. Snarare en avvaktande känsla och en slags bister pragmatism. Drygt ett år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och i det beslutet låg inbakat att jag förr eller senare skulle behöva köpa mig en bostad. Att fortsätta hyra ett möblerat krypin i andra hand för ockerpris var såklart inget alternativ i det långa loppet. 

Bostaden som jag hade råd att köpa låg i Akalla. En plats som jag över huvud taget inte hade någon tidigare relation till. Och jag kan ärligt erkänna att för någon som är uppväxt på en skärgårdsö och som därefter har bott i en lugn småstad är det tveklöst en kulturkrock att hamna i en Stockholmsförort. Det tar ett tag att vänja sig. 

Men nu har jag bott i Akalla i över ett år och trivs fantastisk bra i mitt lilla radhus. Under tiden har tanken växt fram om att göra ett fotoprojekt om min nya bostadsort. Exakt hur det ska gestalta sig vet jag inte riktigt ännu. Men som vanligt är det bästa att bara sätta igång. Och kanske kan de här bilderna som jag tog häromkvällen bli startskottet på alltsammans.  

SE BILDEN: Vilka bilder betyder något i slutändan?

Året är slut och nu börjar ett nytt. Det är då man funderar. Över livet i stort eller delar av det. Själv har jag plöjt igenom årets bildskörd under några lata lediga mellandagar. Kollat upp vilka bilder som jag är nöjd med och om jag har missat några guldkorn som ligger gömda bland alla filer från 2016.

Jodå, där finns en del gatufoton som jag tycker mig ha fått till riktigt bra. Men inte så många som jag hade önskat. Förbättringsmöjligheter finns alltså inför det kommande året för att se det hela från den positiva sidan.

Samtidigt inser jag att jag har ett antal fotografier på familj och vänner. Mer personliga bilder som berör något djupare inom mig. Det väcker tankar om vilka bilder som jag någonstans i slutändan värderar högst. Är det alla dessa okända ansikten i gatumiljöerna - eller de mer personliga bilderna?

Självklart är det så att mina gatufoton kan vara intressanta för andra på ett sätt som inte är lika säkert när det kommer till mina bilder på familj och vänner. Men det finns fotografer som menar att det personliga berättandet faktiskt är allmängiltigt i ett bredare perspektiv.

En som beskriver bland annat detta är fotografen Bert Stephani från Belgien. I ett så kallat X-Photographer's talk (som är reklam för Fujifilm) berättar han på ett intressant och inspirerande sätt om hur han gått mot det mer personliga berättandet och landat i en djupare insikt om vad som är viktigt för honom som fotograf. 

För övrigt så önskar jag alla som läser min blogg ett riktigt gott nytt år! 

SE BILDEN: Blixtporträtt är kul (filmtips)!

För några år sedan var blixtfoto något av det absolut roligaste jag visste. Framförallt tog jag en hel del porträtt och helst i olika miljöer. Men även inomhus i fotostudio när jag fick chansen. 

Numera blixtfotograferar jag nästan inte alls på det här sättet. Det har mest blivit dokumentärfoto och inte minst gatufoto de senaste åren. På gott och ont får jag väl erkänna. För jag kan sakna det kreativa med att jobba med ljus så här.  

Därför satte jag mig ner och letade lite inspiration på YouTube i julhelgen. Jag hittade en föreläsning som jag kan rekommendera till dig som är intresserad av den här sortens blixtljussatta bilder. Den är inspelad av B&H i New York som har många bra föreläsningar på sin kanal.

SE BILDEN: Nu lägger jag ner mina sociala medier

Det här blogginlägget kommer jag inte att kunna dela på Facebook som jag ofta gör. Mitt konto är nämligen inaktiverat sedan igår. Samma sak med Instagram och Flickr. Det förstnämnda har jag tagit bort och det sistnämnda har jag gjort så osynligt som det bara går. Dessutom har jag avinstallerat apparna från min telefon. 

Det hela är ett experiment. Jag vill se hur det känns att stänga av det ständiga flödet av information som strömmar emot mig via sociala medier. De eviga notifieringarna, plingandet, vibrerandet. Allt det där som stjäl så mycket fokus och som tar sådan tid i anspråk. Samtidigt som jag inte riktigt kan se nyttan med att ständigt bli påmind om omvärldens förehavanden. 

Men det finns också ett annat skäl. Jag tvivlar nämligen starkt på att sociala medier har någon positiv inverkan på mitt fotograferande. Tvärtom så tror jag att de gör mig sämre. Det blir en hets och en stress som är dålig för mitt eget skapande. För mycket jämförande och för många bilder som slängs upp utan att egentligen hålla måttet.

Tanken är att detta nu ska frigöra tid och göra det lättare för mig att fokusera på rätt saker. Resultatet hoppas jag ska bli mer fotograferande, att jag inte påverkas lika mycket av andra och att jag blir mer restriktiv med vad jag visar upp. Vi får se om det blir så och hur länge jag klarar av att hålla mig borta. För jag är väl medveten om att det kommer att bli tufft. Därför tänker jag i alla fall vara kvar här på Fotosidan för säkerhets skull. 

SE BILDEN: Raggare i Västerås och att undvika det uppenbara

Att jobba sig ner under ytan tycker jag är något av det viktigaste för en fotograf. Alltså att åtminstone försöka se bortom det mest uppenbara och anstränga sig för att visa det som finns lite vid sidan av. Det som inte är fullt så tydligt men som ändå är intressant och bildmässigt. 

Detta var mitt ingångsvärde när jag besökte Power Big Meet i Västerås förra året och jag försökte ha med mig samma inställning även i år. Men precis som då kunde jag även den här gången konstatera att det är svårt att under en eftermiddag och kväll lyckas med det jag siktat på. Den här metoden kräver nämligen tid och närvaro. 

Dessutom är ett resultat av det här arbetssättet betydligt färre bilder att visa upp i efterhand. För det du väljer bort är dom där lättplockade skotten. Glada människor, höjda ölflaskor, det spektakulära, showen som pågår hela tiden. I stället väntar du ut, går åt sidan, tittar bredvid händelsernas centrum, vilar på hanen. 

Har jag lyckats då? Själv tycker jag att jag fick till det hyggligt bra. Men det kan bli betydligt bättre. Nu börjar jag i alla fall lära mig hur det funkar på Power Big Meet och vad som gäller. Insikter jag ska ta med mig till nästa år för att förbättra mina möjligheter att ta bilderna som jag är ute efter. 

Jag besökte för övrigt träffen tillsammans med min kompis Magnus Fröderberg. Läs hans blogginlägg här.