SE BILDEN: Vad vill vi gatufotografer berätta egentligen?

När jag var medlem i en fotoklubb under några år på 90-talet var det en fråga som alltid dök upp vid bildvisningarna. "Vad vill du berätta med den bilden, egentligen?". Frågan retade upp en del så mycket att de nästan blev arga. Måste en bild alltid berätta något, undrade de.

Ja, så är det nog tyvärr. I alla fall om målet är att skapa något som på allvar väcker intresse hos betraktarna. Bilder som stannar kvar. Då måste det finnas ett innehåll som säger något, även om effektfulla eller formmässigt starka fotografier också kan vara tilltalande. 

Det är ungefär som en text. Om den bara består av spektakulärt formulerade meningar kan den säkert fascinera en stund, men sedan då? Nej, i längden vinner såklart en text som också har ett genomtänkt budskap, något att säga. Ja, ni fattar galoppen.

När det gäller gatufotografins ädla konst kan jag tycka att det är för lätt att fastna i en jakt på ögonblick som sticker ut på olika sätt. Men sedan då? Vad mer vill vi berätta med våra gatufoton? Vad är det vi vill tala om för den som ser våra alster egentligen?

Sedan jag flyttade hit till Stockholm så vet jag själv inte vad det är jag vill berätta med mina gatufoton. Vad är det med den här staden och människorna som intresserar mig? Vad finns här som berättar något om livet och tillståndet just nu? Vad kan jag rikta in mig på?

Detta är frågor som jag ställer mig. För jag tror att det är först när vi har en berättelse och en röd tråd som det på riktigt går att producera något som blir intressant för omgivningen. Annars riskerar det bara att bli fragment utan större mening.

SE BILDEN: Att stanna på den förbannade bussen

Kanske har du hört talas om "The Helsinki Bus Station Theory". Om inte så går den i stort ut på att hålla fast vid det man gör och inte hoppa av eller byta riktning för snabbt. Även om du till en början mest gör sådant som liknar vad andra gör kommer du i längden att hitta din egen unika väg. Så "stanna på den förbannade bussen", uppmanar teorin.

Detta var något som slog mig väldigt tydligt när jag fick äran att träffa ett gäng gatufotografer här i Stockholm för lite samkväm och bildkritik nu i fredags kväll. Medan vi satt där och tittade på varandras bilder gick diskussionerna höga på ett både kul och konstruktivt sätt.

Själv visade jag upp några bilder som jag har tagit den senaste tiden med min X100s. Jag förklarade att jag har ändrat arbetssätt och gått från 50 mm, analogt och svartvitt till 35 mm, digitalt och färg. Något som resulterade i en plågsamt rak fråga från en av de andra:

Varför?

Mitt svar var att jag vill utvecklas och bli bättre, liksom att det är kul att prova något nytt. Fullt giltiga argument, såklart.  Men när jag sedan på vägen hem grubblade vidare på saken så ekade The Helsinki Bus Theory i mitt huvud. 

På något sätt handlar det om att det djupt mänskliga behovet av utveckling kolliderar med vinsten av att vara uthållig. Frågan är alltså hur man kan variera och utveckla sig samtidigt som man stannar kvar på den förbannade bussen.

Uppdatering: Här har Magnus Fröderberg skrivet ett inlägg om ungefär samma sak.

SE BILDEN: Stockholm har gjort mig till en sökare

Så var man Stockholmare igen då. I måndags satte jag mig nämligen bakom ratten och gav mig av mot huvudstaden. Efter 50 mil, ett matstopp och drygt fem timmars bilkörning nåddes slutdestinationen. I bilen var enbart det absolut nödvändigaste nerpackat – vilket inte minst betyder mina kameror.

Det känns både ovant och vant att vara här nu. Jag har ju trots allt jobbat i Stockholm regelbundet de senaste åren och så bodde jag här under knappt ett år i början av 2000-talet. Alltså är staden ganska bekant för mig. Men samtidigt är den också en främmande plats på många sätt.

Detta är något som inte minst märks när det gäller mitt gatufotograferande. Jag vet ännu inte hur jag ska angripa staden med min kamera (har försökt tidigare). Det blir därför ett sökande och experimenterande som handlar om att lista ut vad Stockholm är för ett väsen och hur jag ska kunna skildra miljöer och människor på mitt sätt.

En sak har jag dock bestämt mig för, och det är att jobba digitalt och framförallt i färg framöver. Det känns rätt och inte minst som att fotografiskt ta ett steg bort från det svartvita och analoga som har präglat projektet i Karlskrona de senaste tre och ett halvt åren.

I den här bloggposten kan ni se några nytagna bilder. Tiden får utvisa hur alltsammans utvecklar sig och om det kan bli ett projekt av detta också så småningom.

SE BILDEN: Nu har jag (nästan) gjort mitt på Karlskronas gator

Slutet är nära. But it ain’t over till the fat lady sings! Så går det att sammanfatta min situation just nu. Den första september ska jag nämligen vattenkammad och munter inställa mig på mitt nya jobb i Stockholm. Då inträffar också den definitiva deadlinen för mitt mer än tre och ett halvt år långa gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Ni som har följt mig sedan starten vet hur alltsammans började. Jag köpte en gammal mätsökarkamera från en lirare i Dallas. Förutom att kameran väckte mitt insomnade analogfotograferande till liv tände den också gnistan till en idé om att göra en utställning och en bok med gatufoton från Karlskrona.

Så växte projektet ”Människorna i min stad” fram och nu går det alltså in på sista refrängen. Men den feta damen står fortfarande tyst kvar i hörnet ett kort tag till. I helgen är det nämligen något som kallas för Marindagen här i Karlskrona, ett evenemang som brukar dra mycket folk till stan. Min plan är att köra det avslutande rejset då. Leican ska helt enkelt få jobba lite till.

Men sedan är det definitivt slut och dags för mig att lägga allt mitt fokus på flyttbestyr och att ta mig till huvudstaden. Under hösten ska sedan ungefär 150 stycken utvalda bilder kokas ner till runt 60. Därefter ska boken formges och sedan är nästa stora grej att få den i tryck. Så det återstår en hel del att göra.

Men, som sagt. Några rullar till ska gå åt innan kameran packas ner i väskan för den här gången. Därefter har jag nött färdigt på gatorna i Karlskrona. I alla fall för ett tag framöver. 

SE BILDEN: Kaffe, gatufoto och att jobba med teman

Ibland kan en lunch leda till en kopp kaffe som i sin tur leder till flera timmars gatufotograferande i Stockholm. Så blev det i måndags när jag träffade mannen på bilden här ovanför. Alltså Fotosidans Magnus Fröderberg som själv har skrivit om saken i sin blogg. 

Ett par dagar tidigare hade vi båda ställt ut på Gnestaplanket och där blivit intervjuade av Göran Segeholm från Bildradion. Göran kommenterade då bland annat att det var många som bar på något i mina utställda bilder. En grej som jag och Magnus kom att diskutera under vår gatufotopromenad i ett ganska varmt Stockholm där vi tog flera kaffepauser.

Visserligen var inte mina "bärbilder" ett medvetet grepp från min sida. Men kanske är det helt enkelt inte så fel med teman som håller ihop ett material, när man tänker efter. Och kanske borde man tänka så oftare som gatufotograf. Alltså att leta teman som sedan går att sätta ihop i serier. Här kommer i alla fall några bilder på temat "att bära saker".

Fast man måste såklart vara öppen för annat också och inte bara låsa fast sig vid en grej. Det är förmodligen en balansgång där det blir upp till en själv att hitta en bra nivå.