SE BILDEN: Mera kameratjat - jag har gjort en Fröderbergare

I början av veckan gjorde jag ett hastigt köp. En trettiofemma inhandlades av en annan medlem här på Fotosidan. Gluggen damp ner igår och idag har jag testat den ordentligt. Bland annat under en liten dagsresa till Kristianstad där jag spenderade några timmar i ömsom skyfall och ömsom tryckande åskvärme.

Jag skulle kunna skylla denna plötsliga affär på Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg. Det är nämligen han som har inspirerat mig till att vilja försöka använda min Canon 5D Mk II som ständig följeslagare och allroundkamera istället för att grubbla på en massa andra alternativ.

Å självklart fungerar kombinationen mycket bra. Kameran är som bekant väldigt kompetent och lättarbetad. Utan batterigreppet och med en normalglugg på är både storleken och vikten klart hanterbar. Det känns inte särskilt besvärligt att bära omkring på grejerna.

Däremot kan jag väl tyvärr inte säga att upplevelsen är lika smidig och spontan som med exempelvis Leican. 5D:n är en bulkigare kamera och man behöver en väska att kunna stoppa undan den i emellanåt vilket jag personligen sällan känner något behov av med Leican.

Framöver kommer jag nog främst att använda utrustningen när jag under mera planerade former ger mig iväg med målet att just gatufotografera. Alltså fortsätter jakten efter den där smidiga vardagskameran som känns behändig att ha med överallt och nästan hela tiden.

Kanske finns den trots allt närmre än jag tror. Jag har nämligen fått kontakt med en man här i Karlskrona som har ett femtiotal gamla analoga kameror som han tänker sälja. Allt från Hasselbladare och Leicor till proffskompakter. På måndag ska jag göra ett besök hemma hos honom. Det kommer att bli riktigt spännande. 

Jakten på den hattbeprydda ynglingen

Kolla på den unge mannen här ovanför. Honom har jag letat efter i flera veckor. Första gången jag såg killen var under en lunchpromenad och direkt kände jag att jag ville fånga honom på bild. Men tillfället slank mig retfullt nog ur händerna och sedan dess har jag hållit utkik efter denna hattbeprydda yngling. 

Så, när jag skulle med tåget i fredags stod han plötsligt där på perrongen och rökte. I samma ögonblick som jag fick syn på honom hivade jag upp kameran och började fota. Men precis som om någon högre makt ville sätta käppar i hjulen hann jag inte ta mer än fyra hastiga exponeringar innan tågdörrarna började stängas och både han och jag fick rusa ombord. 

Det var lite synd för jag hade gärna tagit fler bilder och jobbat vidare på det här med gatuporträtt. Något jag känner att jag vill utveckla och bli bättre på. Fast det kommer alldeles säkert fler chanser. För övrigt har jag faktiskt använd min Canon 5D Mk II den här gången och sedan fuskat till bilden i Silver Efex Pro. Det blir riktigt bra, men jag föredrar utan tvekan svartvit film. 

Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt. 

Att känna på gatans hårda verklighet…

Mina försök att utveckla mig som gatufotograf under den senaste tiden har bitvis varit som att få en rejäl uppsträckning. Visserligen får jag skylla mig själv eftersom jag medvetet har valt att gå den hårda vägen. Ja, så hård som den nu blir när man bara använder en analog och helmekanisk mätsökare från 70-talet. 

För en person som har varit van vid automatik, snabb seriebildstagning och autofokus de senaste 15-20 åren är det en utmaning som heter duga. Att kontinuerligt behöva göra manuella exponeringsmätningar, att jaga fram varje filmruta för hand, att tänka på hyperfokalavståndet och ha skärpan inställd i rätt läge ger en massa variabler att tänka på som man helt enkelt inte är van vid.

De senaste veckorna har jag därför så ofta jag hunnit traskat gata upp och gata ner i det piniga och isande vårvädret. Jag har övat mig på gatufotokonsten på väg till jobbet, under lunchen och på väg hem igen. Och såklart under helgerna. Jag har sökt, försökt, inväntat, chansat, fegat ur och försökt igen.

Resultaten av dessa gatufotoövningar kan kokas ner till ungefär följande: Missad skärpa med flera meter, skaknings- och rörelseoskärpa, kraftigt felexponerade bilder, ingen filmruta framdragen (blindavfyrning), feltajmade höftskott, bilder på människor som precis vänder bort ansiktet, ställer sig upp eller går ut ur bild. 

Men jag ger inte upp gatufotandet. I mina drömmar ser jag nämligen en utställning framför mig med gatufoto från min hemstad Karlskrona. Den första någonsin i så fall, såvitt jag vet. Men just nu känns den drömmen rätt så avlägsen. Hursomhelst. I det här bogginlägget kan ni spana in fyra av de minst dåliga bilderna från den senaste rullen.

Jag såg först den här äldre kvinnan på håll. Det som fångade mitt intresse var att det ömsom såg ut som hunden släpade henne efter sig och ömsom tvärtom. Jag ställde mig en bit bort och väntade, men både hon och hunden avslöjade mig på direkten. Dessutom missade jag att sätta skärpan riktigt bra.

Även denna kvinna såg jag på håll först. Hon stod och väntade i porten och kikade fram med jämna mellanrum. Jag tyckte det såg humoristiskt ut. Men på bilden blev det inte lika kul som jag visualiserade det framför mig. Och så missade jag återigen skärpan.

Det här är ett gatufotoporträtt. Jag såg snubben och frågade om jag fick klämma några bilder. Tyckte han hade en skön stil.

I ärlighetens namn har krånglet fått mig att tveka lite. Ska jag istället börja använda någon av mina digitalkameror? Kanske min Ricoh GX200 eller min 5D med 35/2-gluggen.  Hade jag använt den hade jag helt klart satt fler bilder. Fler bra bilder! Eller försvinner spänningen då, utmaningen i det hela. Jag måste nog fundera på saken.

Nåväl, detta var bistert på många sätt. Men eftersom jag gillar lyckliga slut bjuder jag också på dessa arty farty-bilder som en extra liten bonus. Jag varnar känsliga tittare, det kan uppfattas som försök till konstfoto! ;-)

Slutligen. Filmen den här gången var en minst fem år gammal Kodak Gold 200 som jag hittade i en låda. Den blev av någon anledning underexponerad eller underframkallad. Jag vet inte vilket. Eller också tog bara åldern ut sin rätt.

Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...