Har du friheten att fotografera det du vill?

Jag läser i Micke Bergs blogg och hamnar i en diskussion om frihet. Friheten att kunna fotografera vad man vill när man vill. Men att uppnå den där friheten är långt ifrån enkelt. Oavsett vilka val man gör i livet så är det alltid något djävulskap som håller en tillbaka. 

Oräkneliga gånger har jag själv suttit på kneget och stirrat in i datorskärmen, knagglat på något menlöst dokument och längtat ut. Ut till friheten, ut i världen. Men samtidigt är det ju jobbet som gör att jag klarar mig. Utan det hade jag fått sova under en tidning i parken.

Därför är det lätt att bli avundsjuk när man läser om fotografer som har möjligheterna att ägna sig åt sitt fotograferande på sina egna villkor. Fotografer som av olika skäl har lyckats skaffa sig den ekonomiska plattformen som behövs för att vara fria i sitt skapande – fria på riktigt.

För övrigt har jag ju återupptagit mitt gatufotoplåtande mera regelbundet den senaste tiden. Tyvärr är jag inte alls särskilt nöjd med vad jag presterar just nu. Allt blir halvdant och sketet som fan, vilket irriterar mig helt kopiöst.

Det jag har märkt är att jag ibland har en förmåga att komponera sönder mina bilder. De blir helt enkelt för tillrättalagda och därmed ganska trista. Jag måste på något sätt försöka ta mig ur detta för att komma vidare.   

Nåväl, jag har i alla fall fått hem tio rullar film och lite soppa från Photax i Nybro, så jag har alla möjligheter i världen att plåta på.

Bilderna i det här inlägget har jag förresten tagit med en rulle T-MAX 400 exponerad efter ISO 200. Resultatet blev ovanligt kontrastrika negativ, kan jag tycka. Är inte helt säker på att jag gillar hur det blev.   

Ibland är det bäst att inte ta några bilder

Just nu när jag skriver det här blogginlägget så värker det lagom skönt i benen. Fötterna känns lite ömma också. Alltså har gatufotosäsongen kommit igång på allvar nu. Ja, i alla fall för mig här i Karlskrona.

Den senaste veckan har vädret varit oroväckande bra och igår på eftermiddagen visade termometern hela 20 grader i skuggan! Det lockar tveklöst ut en på gatorna och eftersom klockan ställdes fram i helgen kan man äntligen fotografera några timmar efter jobbet också.

När jag nötte gatorna i solskenet grubblade jag på en sak som kan verka som en motsägelse i sammanhanget, nämligen hur viktigt det ibland är att INTE fotografera. Detta för att komma bort från upprepningsträsket som det är så lätt att falla ner i. Alltså att man tar liknande bilder om och om igen.

Men det kan vara en förvånansvärt svår konst i vissa stunder att låta bli avtryckaren och hindra sig själv från att ta ännu en dussinbild. Samtidigt tror jag det är en viktig del i en fotografs utveckling att tvinga sig själv att bryta invanda mönster, anstränga sig lite mer, hitta nya motiv och så vidare. Det handlar i grunden om att ständigt öka svårighetsgraden.

En annan sak som slog mig är hur ringrostig man känner sig så här på vårkanten. Det blir nästan som att börja om från början till vissa delar. Så just nu är jag inne i en slags uppvärmningsfas - men förhoppningsvis ska jag ha hitta tillbaka till den riktiga skärpan snart igen.

Målet med mitt gatufotoplåtande framöver är i alla fall att jobba vidare med närheten och komplexiteten i mina bilder. I september i år ska jag vara klar. Då gäller det att jag har tillräckligt många bra och varierande bilder för en utställning och en bok.

Bilderna i det här inlägget har jag för övrigt tagit med Tri-X 400 och inte med min favoritfilm T-MAX 400. Tri-X har helt klart sin brutala charm, men jag håller mig nog till det jag är van vid i fortsättningen – alltså T-MAX.

En sista grej; snart är det ju som jag tidigare nämnt dags för min första lilla miniutställning på ett kafé här i stan. I maj blir den av. Jag tänkte därför beställa ett bra papper till min skrivare. Har ni några schysta tips så tar jag gärna emot dom. 

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Att vara trött på sina egna bilder

Just nu känner jag mig ganska trött på mina egna bilder. De ger mig ingen inspiration och jag skulle vilja hitta andra uttryck som fotograf. Känslan gör mig frustrerad eftersom jag inte vet hur dessa ”andra uttryck” skulle kunna se ut. 

Jag har exempelvis funderat på om jag ska börja plåta mer med mina digitala grunkor och gå över till färg. Ja, i alla fall delvis. Men också om jag ska fördjupa mig på olika sätt, välja en annan story, en annan berättarmetod och så vidare. 

Förmodligen är jag långt ifrån ensam om att känna så här ibland. Det är väl en naturlig del av att vara fotograf och något som ingår i all utveckling. Man tvivlar på sin egen förmåga och undrar om man gör rätt saker, helt enkelt. 

Men innerst inne inser jag att det jag måste göra är att köra på i samma spår och hålla fast vid målbilden. I alla fall tills jag är klar med min planerade utställning och bok, annars blir det förmodligen inget av den saken. Nåväl, vem ha sagt att det ska vara enkelt.

Den översta bilden är förresten tagen i Stockholm. Ni som bor där kan säkert hur lätt som helst lista ut var :-) Och bilden under är också från vår huvudstad. Den byggnaden är väldigt mycket Stockholm för mig. 

Här kommer förresten ett par arty farty-bilder också. Det var länge sedan nu. 

Slutligen - här kan ni se några riktigt fina färgdiabilder från 1940-talet. De känns nästan overkliga med sina briljanta färger och fina detaljåtergivning.  Bilderna är tagna med kultfilmen Kodachrome.

From back home - en recension

I torsdags eftermiddags plingade det till i telefonen  - jag hade en bok att hämta i jourbutiken på hörnet. Rättare sagt From back home av Anders Petersen och JH Engstöm. En bok som har fått mycket uppmärksamhet och vunnit pris. 

Sedan jag fick boken har jag bläddrat igenom den från pärm till pärm säker fem – sex gånger. Det är på många sätt en fantastisk bok och båda fotograferna imponerar. Men det är trots allt Anders Petersens bilder som är den största behållningen. Hans svartmuskiga och direkta stil har en tyngd som får JH Engströms prestation att blekna något. Men det är väl helt enkelt så att gammal är äldst. 

Anders Petersen.

Man skulle kunna säga att boken bygger på ett slags kaosartat insamlande av bildfragment. I alla fall är det så det känns. Det är människor, platser och detaljer utan något egentligt sammanhang mer än att de är tagna i Värmland. Anders Petersens bilder är helt och hållet svartvita medan JH Engström växlar mellan svartvitt och färg. 

Även om jag gillar boken så känner jag mig samtidigt lite kluven. Styrkan ligger inte så mycket i de enskilda fotografierna som i helheten. En del bilder hade förmodligen känts ganska ointressanta utanför sitt sammanhang. Men det är väl samtidigt både Anders Petersens och JH Engströms signum. Det vill säga helheten - även om det finns många enskilda bilder i boken som är helt fantastiska.   

Oavsett vad så ångrar jag verkligen inte mitt köp. Boken är redan ett slags referensverk i fotosammanhang och jag är glad att den nu står i min bokhylla. 

JH Engström.