Ett besök hos Corbijn på Fotografiska

I söndags var jag en repa på fotografiska för att kolla in Corbijn och de Lange. Det var löjligt mycket folk och för första gången fick jag stå i kö ända ut på planen för att komma in - vilket förmodligen var den långe holländarens förtjänst.

Det var kul att se Anton Corbijns porträtt igen. Han har alltid varit en av mina stora favoriter och förebilder. På sätt och vis har han inspirerat mig mycket i mitt eget fotograferande och då menar jag inte bara när det kommer till just porträtt, utan även andra slags bilder.

Tyvärr var de här porträtten inte lika lätta att fastna för som hans äldre kändisbilder. Det som slog mig var att när porträtt visar upp ganska okända människor måste fotografierna vara så mycket starkare i sig själva. Ett känt ansikte lyfter nästan alltid en bild.

Men, som vanligt när det gäller Corbijn är det omöjligt att inte bli imponerad. Några av porträtten var riktigt bra i mitt tycke. Jag blev dessutom sjukt sugen på att ta kvadratiska porträtt. 

Margaret M. de Lange har jag inte tittat på så mycket tidigare men jag gillar hennes stil. Det där ocensurerade, råa, utlämnande och ganska svarta tilltalar mig. Jag skulle vilja ta liknande bilder själv och kommer kanske att ge mig på ett sådant projekt förr eller senare. 

Däremot får jag nog hålla med en kvinnlig besökare som lite syrligt konstaterade ”att fotografera nakna kvinnor verkar vara hennes grej”. Jodå, det kan man lugnt säga. Personligen tyckte jag till och med att det blev lite för mycket av den varan.

I vissa bilder kändes det nakna inte helt befogat heller. Det blev mest som ett effektsökeri. De starkaste och bästa bilderna fanns heller inte bland hennes nakenbilder enligt min mening. 

Hursomhelst så var båda utställningarna riktigt bra och väl värda ett besök. 

P.S. Mina egna bilder i den här boggposten är tagna med min LX5 - återigen på gränsen av den klarar av. Därav de något ”spruckna” bilderna. 

Min guide har gjort mig till lokalkändis

Ibland händer saker som man inte riktigt förväntar sig. Som när Blekinge Läns Tidning ringde till mig i början av veckan. Någon på redaktionen hade nämligen sett min guide om gatufoto i en småstad här på fotosidan och tyckt att det var värt en artikel.

Att bli intervjuad är en konstig grej. Trots att jag själv i grunden är journalist och även i mitt nuvarande jobb intervjuar människor ibland känns det alltid lika konstigt när man själv hamnar på den "andra sidan" . Men förmodligt är det bara en nyttig erfarenhet för en sådan som mig.

Nåväl, artikeln blev riktigt bra och jag tycker att reportern fick fram essensen av vad jag håller på med. Och nu är jag ju en lokalkändis här i Karlskrona. Ja, det är i alla fall vad mina arbetskollegor skämtar om. Personligen har inte märkt någon skillnad. Ingen har velat ha min autograf – ännu.

P.S. Bilderna är tagna i mycket svagt ljus med min LX5. Det var mer eller mindre på gränsen av vad den klarade av. Så bildkvalitén är därefter.  

Att hitta sin kreativa kärna

Häromdagen skrev jag en text där jag raljerade lite kring hur vi människor så gärna gör vissa saker väldigt viktiga. Efteråt gjorde bland annat Magnus Fröderberg ett inlägg där han varnade mig för att sluta fotografera bara för att det är kul. Det blev en slags varningsklocka.

För i ärlighetens namn har jag nog på sätt och vis hamnat där. Självklart tycker jag det är kul att fotografera, men jag tar ogärna bilder om jag inte har ett syfte. Bilderna ska helst gå att använda på något betydelsefullt sätt - i ett projekt eller så. Att bara ta bilder för att det är roligt har jag inte gjort på ett bra tag.

Därför har jag gett mig ut med kameran i ett par dagar enbart för att helt kravlöst knäppa allt det där som jag bara känner för. Det var ganska befriande får jag nog erkänna. Även om bilderna knappast kommer att gå till fotohistorien.

En sak som jag också märkte var hur jag ständigt återkommer till den här sortens motiv som ni kan se i den här bloggposten. Det är som om detta är min kreativa kärna på något sätt. Alltså urmotiven som jag sedan bygger allt det andra på. Om någon nu förstår vad jag snackar om.

En annan sak. När jag var ute och promenerade idag såg jag killen här under. Han satt länge, länge och snurrade på den där gungan djupt insjunken i sina egna tankar med hörlurar i öronen. Jag knäppte ganska många bilder innan han tillslut stannade upp och tittade förundrat på mig (högra bilden).

När jag började snacka med honom verkade han lite deppig på något sätt. Eller i alla fall inåtvänd. Jag förklarade vad jag höll på med, gav honom mitt visitkort och sa att han kunde ringa eller mejla om han undrade något. Han sa att det var okej om jag ville lägga ut bilderna på nätet.

Efteråt funderade jag på det där med hur vi som gatufotograferar har ett ansvar att behandla människor schyst. Jag tror inte riktigt på den där stilen som så många propagerar för. Det vill säga att bara ta bilder och sticka, aldrig prata med människor, skita i om någon undrar vad vi håller på med. Jag tycker faktiskt sämre och sämre om den inställningen.

Ni har väl förresten inte missat min PDF-guide om gatufoto i en småstad. Det är 16 sidor med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad.

NU ÄR DEN KLAR: Gatufoto i en småstad – en slags guide

För ett år sedan ungefär bestämde jag mig för att börja gatufotografera på allvar i min hemstad Karlskrona. Full av entusiasm plöjde jag igenom mängder med bloggar och YouTube-klipp för att bli inspirerad. Det var då jag upptäckte en intressant sak. Nästan ingen talar om gatufoto ur ett småstadsperspektiv.

Nu, ett år senare har jag gjort en egen guide om hur det är att vandra på småstadsgatorna med sin kamera. På 16 A4-sidor har jag samlat mina tankar, erfarenheter och bilder från det gångna året och sammanställt det till en slags guide med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad. 

Jag hoppas att alla som är intresserade av gatufoto i en småstad kan hitta något inspirerande och användbart. Guiden är gratis att ladda ner, skriva ut och använda för privat bruk. Om ni tycker att jag har gjort ett bra jobb får ni gärna sprida den vidare.

Gatufoto i en småstad – en slags guide (PDF)

Tack till er som har ingått i ”testpanelen” och kommit med värdefull återkoppling. 

2012-10-12: Ny version publicerad med delvis andra bilder. 

Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.