Att känna på gatans hårda verklighet…

Mina försök att utveckla mig som gatufotograf under den senaste tiden har bitvis varit som att få en rejäl uppsträckning. Visserligen får jag skylla mig själv eftersom jag medvetet har valt att gå den hårda vägen. Ja, så hård som den nu blir när man bara använder en analog och helmekanisk mätsökare från 70-talet. 

För en person som har varit van vid automatik, snabb seriebildstagning och autofokus de senaste 15-20 åren är det en utmaning som heter duga. Att kontinuerligt behöva göra manuella exponeringsmätningar, att jaga fram varje filmruta för hand, att tänka på hyperfokalavståndet och ha skärpan inställd i rätt läge ger en massa variabler att tänka på som man helt enkelt inte är van vid.

De senaste veckorna har jag därför så ofta jag hunnit traskat gata upp och gata ner i det piniga och isande vårvädret. Jag har övat mig på gatufotokonsten på väg till jobbet, under lunchen och på väg hem igen. Och såklart under helgerna. Jag har sökt, försökt, inväntat, chansat, fegat ur och försökt igen.

Resultaten av dessa gatufotoövningar kan kokas ner till ungefär följande: Missad skärpa med flera meter, skaknings- och rörelseoskärpa, kraftigt felexponerade bilder, ingen filmruta framdragen (blindavfyrning), feltajmade höftskott, bilder på människor som precis vänder bort ansiktet, ställer sig upp eller går ut ur bild. 

Men jag ger inte upp gatufotandet. I mina drömmar ser jag nämligen en utställning framför mig med gatufoto från min hemstad Karlskrona. Den första någonsin i så fall, såvitt jag vet. Men just nu känns den drömmen rätt så avlägsen. Hursomhelst. I det här bogginlägget kan ni spana in fyra av de minst dåliga bilderna från den senaste rullen.

Jag såg först den här äldre kvinnan på håll. Det som fångade mitt intresse var att det ömsom såg ut som hunden släpade henne efter sig och ömsom tvärtom. Jag ställde mig en bit bort och väntade, men både hon och hunden avslöjade mig på direkten. Dessutom missade jag att sätta skärpan riktigt bra.

Även denna kvinna såg jag på håll först. Hon stod och väntade i porten och kikade fram med jämna mellanrum. Jag tyckte det såg humoristiskt ut. Men på bilden blev det inte lika kul som jag visualiserade det framför mig. Och så missade jag återigen skärpan.

Det här är ett gatufotoporträtt. Jag såg snubben och frågade om jag fick klämma några bilder. Tyckte han hade en skön stil.

I ärlighetens namn har krånglet fått mig att tveka lite. Ska jag istället börja använda någon av mina digitalkameror? Kanske min Ricoh GX200 eller min 5D med 35/2-gluggen.  Hade jag använt den hade jag helt klart satt fler bilder. Fler bra bilder! Eller försvinner spänningen då, utmaningen i det hela. Jag måste nog fundera på saken.

Nåväl, detta var bistert på många sätt. Men eftersom jag gillar lyckliga slut bjuder jag också på dessa arty farty-bilder som en extra liten bonus. Jag varnar känsliga tittare, det kan uppfattas som försök till konstfoto! ;-)

Slutligen. Filmen den här gången var en minst fem år gammal Kodak Gold 200 som jag hittade i en låda. Den blev av någon anledning underexponerad eller underframkallad. Jag vet inte vilket. Eller också tog bara åldern ut sin rätt.

Min Canon funkade kanon i bunkerns mörker

På en liten ö utanför Karlskrona ligger en märklig befästning med en spännande historia. Den ser inte mycket ut på håll, men när man kommer innanför murarna vecklar ett överraskande stort system med tunnlar och rum ut sig.

I somras åkte jag dit med ett gäng urban explorers och guiden Olle Melin som själv har jobbat på anläggningen under sin tid som officer i Kustartilleriet. Och det blev ett kallt, mörkt, fuktigt – men intressant äventyr.

Ön heter Västra Hästholmen och har använts ända från 1700-talet och fram till 1990-talet för militär verksamhet. Numera är dock fortet övergivet och i kraftigt förfall. Vad som kommer att hända med anläggningen i framtiden är det ingen som vet.

När jag tog de här bilderna hade jag ganska nyligen köpt min Canon 5D Mk II. Och eftersom den har så bra ISO-egenskaper bestämde jag mig för att inte använda blixt över huvud taget, trots att vi skulle vara mycket inomhus och till och med i helt mörka utrymmen.

Jag tänkte mycket på det klassiska reportageupplägget med hel-, halv- och närbild när jag fotade. Mitt mål var också att ha människorna i fokus och genom dom visa upp miljön. Förhoppningsvis har jag lyckats förmedla lite av upplevelsen och känslan med urban utforskning. 

Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.

Chicago - värt en resa med eller utan kamera

Utsikt från Hancock Tower i Chicago. Canon 40D, ISO 3200 och frihand.

Varje gång jag är ute och reser blir jag förälskad och förförd av platserna och människorna. Det slutar alltid med att jag säger samma sak till mig själv: hit vill jag åka igen! Men så reser jag vidare till en annan plats och blir förälskad på nytt. Så håller det på. Förmodligen är det resandets charm och dilemma.

När jag läste Mats Alfredssons intressanta blogginlägg om Chicago blev jag påmind om min egen resa dit för snart två och ett halvt år sedan. Och jag kan inte annat än erkänna att det är en av mina absoluta favoritstäder. Lätt att överskåda, vacker på sitt speciella amerikanska storstadsvis och med en skön puls och atmosfär.

Om man dessutom gillar Art Deco är Chicago staden man ska besöka. Världens första höghus byggdes i Chicago och idag är det den stad i USA som har flest höghus bevarade från 1920- och 1930-talen. Dessutom är Chicago en gammal svenskstad av stora mått. Ett tag i början av 1900-talet bodde det runt 60 000 svenskar i the Windy City som är stadens smeknamn.

Om du reser dit ska du åka upp i Hancock Tower, ta en tur med högbanan, äta Chicago deep dish pizza och besöka Museum of Sience and Industry som bland annat har en tysk ubåt från andra världskriget. Många stora amerikanska filmer har också haft Chicago som kuliss, bland annat är staden förlaga till Batmans Gotham City, så man känner igen mycket av det man ser.

Utöver det är Chicago en stad som gjord för gatufoto. Något inte minst Vivian Mailers  fantastiska bilder bevisar. Tyvärr var jag inne i en rejäl fotografisk svacka när jag var i Chicago. Därför blev det inte så många bilder.  Och kanske är det därför jag så gärna vill åka dit igen! :-)

När vi kom till Chicago hade efterdyningarna av orkanen Katrina nått upp över inlandet. Det var varmt, fuktigt, regningt och väldigt blåsigt i ett par dagar.

Lokaltidningarna rapporterade om översvämningar i orkanens spår.

Paraply behövdes tyvärr de första dagarna.

Staden har en unik blandning mellan nya skyskrapor och några av världens äldsta höghus.

Uppgång till den berömda högbanan.

En av pendeltågslinjena i Chicago heter Metra Electric. Det namnet är bara helt underbart. Skulle kunna vara namnet på ett punkband.

Självporträtt ombord på ett dubbeldäckat Metra Electric-tåg

Museum of Sience and Industry. Ett ställe som man helst inte ska missa.

En viktig man i Chicago. Vem kommer jag tyvärr inte ihåg.

Pentax MX och krigiska träfigurer från 1700-talet

Häromkvällen åkte min Pentax MX ner från bokhyllan i vardagsrummet. Där har den stått och samlat damm i flera år nu. Det är en skam på en så fin kamera, men nu ska jag faktiskt börja använda den igen hade jag tänkt. 

För ett tag sedan sparkade jag även igång min slitna och välanvända Pentax Z1-P. Jag köpte nytt batteri och brände av en rulle. Men det var inte alls kul. Med all sin automatik var den helt enkelt för lik min Canon 5D när man fotade. Så den får fortsätta vara en hyllvärmare.

Det som har fått mig att återigen gilla det analoga är just det långsamma hantverket. Att behöva tänka till mer innan man trycker på avtryckaren. Fundera över zonsystemet. Jaga fram filmrutorna manuellt. Det är grejen som gör mig glad just nu.

Nåväl. Jag var i alla fall tvungen att kolla ifall min MX fortfarande funkade som den skulle, så jag gick ner i Marinmuseums Galjonshall på lunchen och rev av en rulle. Jag jobbar ju på Marinmuseum som några av er känner till.

De är imponerande de där flera meter höga träfigurerna från 1700-talet. Nästan alla har varit med om våldsamma sjöslag mot ryska armador en gång i tiden. Och när jag stod där och fotade tyckte jag mig nästan höra röster - någon som viskade till mig. Eller också var det bara vattnet utanför museet som lät…

Pentax MX räknades till proffssegmentet när den kom ut på 70-talet. Idag kan man få tag på hus och glugg för en femhundring på blocket. Väl värt att kolla upp för den som vill ha en robust och kul analog kamera för en spottstyver.

Själv har jag ett 28/3,5 och ett 50/2 som jag har använt till bilderna här ovan. Jag funderar på att försöka få tag i en 35mm-glugg och en 100mm-glugg också. Jag har sett sådana för bara ett par hundralappar.

För övrigt så är det Fomapan 400 soppad 11 minuter i D 76 1+1.

Och så slutligen - kameran funkade perfekt. Så nu är det bara att köra på! :-)