Har svenska gatufotografer en speciell stil?

Häromkvällen hittade jag en föreläsning på tuben som handlade om gatufoto. Egentligen var den riktad mot nybörjare som vill veta mer om ämnet, men trots det blev den en bit in ganska intressant även för mig som hållit på ett tag. För det som togs upp var hur gatufotostilar skiljer sig åt mellan olika delar av världen.

Exempelvis berättade föreläsaren att europeisk stil skiljer sig från japansk, men också att gatufotouttrycken varierar tydligt inom Europa. Franskt gatufoto ser alltså annorlunda ut jämfört med italienskt. Visserligen är detta ganska självklara saker som beror på kulturella betingelser och i grunden hur vi definierar skönhet, men det var ändå intressant att höra vad som skiljer. 

Hursomhelst, rimligtvis borde det då också finnas en typisk svensk gatufotostil, eller i alla fall en skandinavisk. Men hur ser den ut i så fall? Kan man hitta något i allt från Christer Strömholm och Ralph Nykvist till Lars Tunbjörk och Thomas H Johnsson som känns typiskt svenskt?

Är det kanske den lite avskalade stilen? Den underliggande känslan av ensamhet? Vemodet? Eller vad? När jag tittar på mina egna gatufotobilder kan jag i alla fall notera lite av detta. Är det i så fall ett utslag av mina kulturella referensramar och det nordiska kynnet? Ja, hur ser den svenska gatufotostilen ut egentligen? Finns den över huvud taget?

Här under kan ni se föreläsningen av Vendula Ralkova. Pratet om olika stilar börjar nästan exakt 30 minuter in i filmen för den som är intresserad.

När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet

Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus. 

Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt. 

I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.

Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här. 

När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick. 

På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris. 

Att bilda fotogrupp och hylla varandra – en framgångsmetod

På fejjan gillar jag som många andra en hög med sidor som handlar om foto. Bland annat bildgruppen Magnum som nog de flesta känner till. Det är kul att se hur proffsigt de lyfter fram sina fotografer och projekt. Magnum har mycket spännande att titta på.

Fast en sak som jag har tänkt på emellanåt är att mycket av det som produceras inom Magnum egentligen inte är så himla exceptionellt vid en närmre granskning. Det jag menar är att det finns mängder med duktiga fotografer utanför Magnum som gör lika bra och ibland till och med betydligt bättre ifrån sig. Ändå hyllas i mångt och mycket det mesta Magnums fotografer gör reservationslöst.

Jag vet varför det funkar så här. Dels handlar det såklart om varumärket Magnum som är uppbyggt av storheter likt Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, med flera. Dels är Magnum så inflytelserika att de faktiskt kan definiera vad som är bra och vad som är dåligt.

Men en förklaring är också att genom att bilda en grupp och hylla sig själva talar Magnum om att de är bättre än alla andra. De drar varandra framåt och uppåt, skulle man kunna säga. Med en bra organisation runtikring blir det ännu effektivare.

Man kan faktiskt se detta i betydligt mindre skala på andra håll. Även här på fotosidan. Det är små sammanslutningar med fotografer som delar intresse och som boostar varandra på olika sätt. Signalerna till omvärlden blir att ”vi är lite bättre än er andra”. Även om det inte sägs rakt ut finns attityden där mellan raderna och tillslut förvandlas det osagda till en slags sanning.

Det är intressant att tänka kring detta och slutsatsen blir att det ur ett strategiskt perspektiv borde vara gynnsamt för fotografer att gå ihop och blida grupper. Så - vem vill bilda en fotogrupp med mig? ;-)

Fem saker som krävs för en framgångsrik grupp, enligt min mening:

1. Att fotograferna rör sig inom samma genre -  typ reportagefoto, naturfoto, reklamfoto, och så vidare.
2. Att fotograferna på riktigt beundrar och uppskattar det de andra medlemmarna gör.
3. Att fotograferna talar gott om varandra och lyfter fram varandra i olika sammanhang.
4. Att det finns krav på att medlemmarna måste hålla en viss nivå för att få ingå i gruppen.
5. Att det finns en struktur och en organisation som håller ihop gruppen. 

Martin Parr: Picturing the American South

Bilderna som har ”det” – men ändå inte

Det finns en viss typ av bilder som förmodligen alla fotografer råkar ut för emellanåt. Bilder som har något, men ändå inte. Ibland är det enkelt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Andra gånger är det inte alls lika lätt att peka på felet.

Ta översta bilden som exempel. Själv gillar jag den dynamiska kompositionen och att det händer mycket i motivet. Det finns helt enkelt många ansikten och uttryck att titta på. Trots detta är det något som inte funkar fullt ut, tycker jag själv.

Kanske är det att skärpan ligger för långt bak i bilden. Möjligen beror det på att för många personer tittar in i kameran och därmed indikerar att fotografen blev upptäckt. Eller också är det som händer framför kameran inte tillräckligt intressant.

Samma sak med de två pojkarna som äter polkagrisklubba. Också det en bild som jag gillar – men ändå inte. Återigen ligger skärpan för långt bak. Sedan är ju frågan vad bilden säger oss egentligen? Jag vet ärligt talat inte eftersom jag bara reagerade på instinkt när jag tog den. 

Samtliga bilder i det här inlägget är förresten sådana som jag anser har "det" - men ändå inte.

En annan sak. Tänkte på vad fotografen Micke Berg skrev i sin blogg för ett tag sedan. Nämligen att bilderna som tas på beställning åt en kund aldrig blir det bästa du gör som fotograf och därför ska du helst inte syssla med sådant.

Jag kan hålla med om att brödjobben sällan blir det bästa rent fotografiskt, fast samtidigt är det också så att de egna bilderna är de som är allra svårast att tjäna pengar på. Jag kan exempelvis inte komma på en enda kund som eventuellt skulle vara intresserad av mina gatufoton.

Det mitt gatufotograferande däremot har genererat är uppmärksamhet. Aldrig tidigare har jag märkt av ett så stort intresse kring mitt fotograferande från omgivningen. Men pengar genererar det som sagt inte alls vilket är lite av en ironisk paradox.

Alla dessa usla filmer om foto

Jag sitter framför burken och spanar in ett gäng filmer om foto på tuben. Tveklöst finns det en hel del riktigt bra grejer därute, men väldigt mycket är förvånansvärt dåligt om man ska vara ärlig. Det babblas i evigheter om ingenting och det saknas riktning och känsla för vad som är väsentligt.

Nu menar jag inte när den gemene fotonörden lägger ut ett klipp om sin kamera eller något sådant. Nej, jag snackar om diverse kanaler där seriösa fotogurus sitter och tuggar sönder sig själva timmar i sträck. Vem fan orkar se skiten?

På något sätt känns detta som en ny slags internetkultur som har vuxit fram de senaste åren. Alla kan numera skaffa prylarna för att börja spela in sig själva på gott och ont. Att bara sätta kameran på rec och sedan tjöta igång verkar helt enkelt vara tidens melodi.

Jag gillar inte detta. För precis som när det gäller all annan kommunikation bör det finnas en klar tanke kring VAD det är man vill förmedla. Sedan är det inte helt fel att tänka på de personer som uppenbarligen är menade att vara mottagare. HUR budskapet kan göras tydligt och intressant för dessa människor borde rimligtvis vara en viktig fråga i sammanhanget.

Jag menar, var tog det genomtänkta vägen? Det planerade? Det seriösa? Det professionella? Uppenbarligen verkar det ha glömts bort i dessa tider där det går att slänga upp sin ifååån eller padda och spela in en ”ball” film utan vare sig tanke eller mening. Redigera och begränsa är mitt ödmjuka förslag.

Over and out från kvällens gnällgubbe.

Just det ja. Jag skulle behöva en liten och smidig ljusmätare i fickformat. Har du något tips så tar jag gärna emot det. Den ska vara modern och funka för gatufoto.