SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

SE BILDEN: Är det omodernt att föredra den klassiska stilen?

Nästan alltid när jag hittar bilder som jag verkligen gillar tillhör de den klassiska skolan. Med det menar jag bilder tagna i den anda som uppstod under dokumentärfotografins storhetstid från ungefär 1930-talet och några årtionden framåt.

Ibland blir jag lite bekymrad över mig själv eftersom jag har så förbaskat svårt att finna inspiration i mycket av det som anses vara modernt just nu. Antingen är det för mycket yta över det hela, eller också handlar det mest om att plockas lätta bildmässiga poänger. Jag saknar ofta den riktiga genuiniteten.

Ibland funderar jag seriöst på om det helt enkelt är så att den tidens fotografer faktiskt var mycket bättre. Eller om det är jag som drivs av någon slags nostalgisk och romantisk syn på det hela. Det kan mycket väl vara det sistnämnda.

Oavsett vad så är det lika bra att bara gilla läget. Jag föredrar den klassiska stilen även om den kan verka omodern i vissa lägen. Stay true to yourself, som det heter. Håll dig till det du gillar och tycker om, då blir det i regel som bäst.  

SE BILDEN: Begränsningar gynnar kreativiteten

För ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa en chokladkaka att gotta mig med en lördagskväll. Det skulle jag inte ha gjort. För min ytligt sett väldigt simpla uppgift förvandlades snabbt till en lång stund av ångest och kval bland butikshyllorna. Numera finns det nämligen ett oändligt antal varianter att välja mellan.

Det är choklad med kex, bär och nötter i alla dess smaker och kombinationer. Det är mörk, ljus, vit, mittemellan, hård, mjuk, söt, bitter, med likörer, whiskey, creme, havssalt, ingefära och så vidare i all oändlighet. Vad jag än bestämde mig för att ta gnagde känslan att jag förmodligen missade chokladkakan som egentligen var allra godast.

Ungefär så tror jag att det funkar för oss fotografer när vi sitter på våra gigantiska utrustningsberg. Varje gång vi ska ut och plåta står vi och ältar vilka grejer som passar bäst. I värsta fall släpar vi med oss allt vi äger och har för att inte missa något fantastiskt fototillfälle som möjligen kan dyka upp. Ändå är vi inte helt säkra, kanske borde vi köpt den där senaste prylen också.

Men istället blir resultatet inte sällan det motsatta. Det blir jobbigt, meckigt och fotoglädjen försvinner. Efter ett par gånger blir det inte kul längre att kånka omkring på stativet, dubbla kamerahusen, hela registret av gluggar och fotoväskan i storlek XXL. Mankemanget med alla grejer tar mer tid och energi än det som var själva syftet – att fotografera.

Personligen tror jag därför det är oändligt mycket bättre att skala ner och våga välja bort. Men inte bara det, forskning tyder på att begränsningar faktiskt gynnar kreativiteten. Det tvingar oss att bibehålla fokus, söka nya lösningar och verkligen jobba med det vi har. Så att begränsa sig för att bli mera kreativ och därmed en bättre fotograf är nog inte så dumt som det möjligen låter.

Här är förresten ett underhållande TED-talk om hur det kan gå när vi människor erbjuds för många valmöjligheter: The paradox och choice.

En annan grej. I helgen var ju kungaparet på besök här i Karlskrona vilket gav mig idén att härma vad Henri Cartier-Bresson gjorde när han blev skickad till London för att plåta George VI:s kröning 1937. Det han gjorde var alltså att han  inte tog en endaste bild på kungligheterna utan bara på publiken.

Nu fick jag väl knappast till någon bild av HCB:s kaliber kan man ganska lugnt säga, men här ovanför ser ni i alla fall ett exempel. Hursomhelst så var det riktigt kul att vända kameran mot folket när alla andra vände sina kameror mot kungaparet.

Slutligen kan jag också säga att jag i det här bloggilägget medvetet har låtit bli att visa mina bästa bilder som jag nu har börjat spara inför min planerade bok. Men jag får nog erkänna att det var sjukt jobbigt att inte slänga med de där skotten som jag är allra mest nöjd med. Man vill ju liksom hela tiden visa vad man går för. Fånigt men sant. 

SE BILDEN: Sälj dina kameror och bli en bättre fotograf

Det finns en slags levnadsfilosofi som jag sympatiserar väldigt starkt med. Den är långt ifrån ny och ni lär säkert känna igen resonemanget som går ut på att allt för många ägodelar tar bort fokus från det som verkligen är viktigt i tillvaron. Ägodelar tynger helt enkelt ner våra liv, gör oss ofria och inte sällan skuldsatta.

Istället för att odla våra relationer, lära oss nya saker och samla på oss spännande upplevelser upptas vi istället av våra prylar, eller av att införskaffa ännu flera. Det tragiska i kråksången är att detta varken är något som gör oss särskilt lyckliga eller mera tillfredställda med våra liv. I alla fall inte om vi redan har täckt in våra grundläggande behov, vilket de flesta av oss trots allt har gjort.

Om man översätter tankegångarna till den fotografiska sfären så blir jakten på kameraprylar något som tar fokus från det som faktiskt kan göra verklig skillnad – alltså att utveckla sig och bli en duktig fotograf. Prylfixeringen gör oss istället missnöjda med det vi har och tid och energi läggs på att hitta och köpa de där nya grejerna som ska hjälpa oss att ta bättre bilder.

Problemet är att tankemodellen är fullständigt korrupt. Därför är min fasta övertygelse att mer eller mindre alla fotografer skulle tjäna på att skala ner sin utrustning kraftigt till exakt de saker som de verkligen behöver och sedan göra sig av med resten. Inte minst amatörer och entusiaster som knappast behöver sitta på proffsutrustningar men som förvånansvärt ofta gör det.

I grunden handlar det om att programmera om sig själv mentalt för att se de möjligheter som redan existerar istället för de ”hinder” och "behov" som man tror finns. Detta tillsammans med att frigöra värdefull tid, möjligheter och ekonomiska förutsättningar för att utvecklas på olika fronter.  Exempelvis genom att resa, förkovra sig eller ro iland egna fotoprojekt.

Jag har därför gjort en sammanställning av den här filosofin vilken jag själv delvis har försökt följa i några år nu och som jag tänker hålla mig till ännu striktare framöver. Den innehåller följande sju punkter:

- Fundera djupt och riktigt noga på vilken utrustning du verkligen använder och har nytta av – sälj resten. Var stenhård mot dig själv. Att gå halva vägen är meningslöst. Frigör dig från dina onödiga kameraprylar och njut sedan av lättnadskänslan. Du kommer att inse hur få grejer du verkligen behöver, på riktigt. 

- Köp bara nytt om det du har går sönder eller om förhållandena plötsligt ändras så radikalt att du verkligen måste. Återigen, var rejält tuff mot dig själv. Ju mer energi du lägger på att skaffa nya prylar, ju mindre tid och kraft har du att fokusera på ditt fotograferande. Varje onödigt inköp innebär inget annat än att du motarbetar din egen utveckling.

- Istället för att lägga pengar på nya kameragrejer lägg dina pengar på fotoböcker, workshops, projekt, resor eller annat som ger dig bildning, utmaningar och berikande upplevelser. För priset av ett nytt objektiv kan du få en weekend i Paris eller Berlin. För priset av en ny kamera kan du delta i en givande workshop.

- Sluta slösa din tid med att surfa runt på frestande bloggar och säljsidor som har som enda syfte att du ska göra av med dina pengar. Det gör dig bara missnöjd med det du har och suger energi från sådant som verkligen är betydelsefullt. Rikta om din mentala kapacitet och spendera den tiden på ditt fotograferande istället. Låt dig inte luras av marknadsförarna.

- Lyssna aldrig på dina fotovänner som hela tiden pratar om prylar och som gör dig osäker på dina egna grejer. Att bara snacka utrustning är ett svaghetstecken och inget att eftersträva. Pixel peeping, ältande av kameratester och ständig ångest för att man inte har senaste modellen leder ingen vart. Det är en återvändsgränd. Din skicklighet mäts heller inte i hur dyr eller omfattande din utrustning är.

- Kom ihåg att för många valmöjligheter i form av kameror och annat rent av kan göra dig till en betydligt sämre fotograf. Du blir splittrad och ständigt osäker på om du tagit rätt beslut. Det i sin tur riskerar att göra dig bildmässigt svajig. Att hålla sig till en begränsad utrustning gör dig däremot säker och konsekvent. Det klassiska påståendet "en kamera, ett objektiv, en film" har inte kommit till av en slump.

- Tänk story istället för utrustning. Vad vill du berätta? Vad är det du vill visa omgivningen med dina bilder? För sanningen är denna: det spelar ingen roll hur fina, nya och dyra kameror du har om du inte har något att berätta.  Det är inte din utrustning som gör dina bilder bra och intressanta – det är din förmåga att förmedla ett talande innehåll.

Slutligen, om du tvekar och tycker att det känns jobbigt, fundera då på vad du kommer att ångra den dagen du ligger på din dödsbädd. Var det att du inte köpte den där senaste kameramodellen 2013? Eller att du inte utvecklade din fulla potential och gjorde det du drömde om?

SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt.