SE BILDEN: Begränsningar gynnar kreativiteten
För ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa en chokladkaka att gotta mig med en lördagskväll. Det skulle jag inte ha gjort. För min ytligt sett väldigt simpla uppgift förvandlades snabbt till en lång stund av ångest och kval bland butikshyllorna. Numera finns det nämligen ett oändligt antal varianter att välja mellan.
Det är choklad med kex, bär och nötter i alla dess smaker och kombinationer. Det är mörk, ljus, vit, mittemellan, hård, mjuk, söt, bitter, med likörer, whiskey, creme, havssalt, ingefära och så vidare i all oändlighet. Vad jag än bestämde mig för att ta gnagde känslan att jag förmodligen missade chokladkakan som egentligen var allra godast.
Ungefär så tror jag att det funkar för oss fotografer när vi sitter på våra gigantiska utrustningsberg. Varje gång vi ska ut och plåta står vi och ältar vilka grejer som passar bäst. I värsta fall släpar vi med oss allt vi äger och har för att inte missa något fantastiskt fototillfälle som möjligen kan dyka upp. Ändå är vi inte helt säkra, kanske borde vi köpt den där senaste prylen också.
Men istället blir resultatet inte sällan det motsatta. Det blir jobbigt, meckigt och fotoglädjen försvinner. Efter ett par gånger blir det inte kul längre att kånka omkring på stativet, dubbla kamerahusen, hela registret av gluggar och fotoväskan i storlek XXL. Mankemanget med alla grejer tar mer tid och energi än det som var själva syftet – att fotografera.
Personligen tror jag därför det är oändligt mycket bättre att skala ner och våga välja bort. Men inte bara det, forskning tyder på att begränsningar faktiskt gynnar kreativiteten. Det tvingar oss att bibehålla fokus, söka nya lösningar och verkligen jobba med det vi har. Så att begränsa sig för att bli mera kreativ och därmed en bättre fotograf är nog inte så dumt som det möjligen låter.
Här är förresten ett underhållande TED-talk om hur det kan gå när vi människor erbjuds för många valmöjligheter: The paradox och choice.
En annan grej. I helgen var ju kungaparet på besök här i Karlskrona vilket gav mig idén att härma vad Henri Cartier-Bresson gjorde när han blev skickad till London för att plåta George VI:s kröning 1937. Det han gjorde var alltså att han inte tog en endaste bild på kungligheterna utan bara på publiken.
Nu fick jag väl knappast till någon bild av HCB:s kaliber kan man ganska lugnt säga, men här ovanför ser ni i alla fall ett exempel. Hursomhelst så var det riktigt kul att vända kameran mot folket när alla andra vände sina kameror mot kungaparet.
Slutligen kan jag också säga att jag i det här bloggilägget medvetet har låtit bli att visa mina bästa bilder som jag nu har börjat spara inför min planerade bok. Men jag får nog erkänna att det var sjukt jobbigt att inte slänga med de där skotten som jag är allra mest nöjd med. Man vill ju liksom hela tiden visa vad man går för. Fånigt men sant.
Det följer din tes ganska bra. Å jag kan bara hålla med.
Ja - jag lever nog upp till en del av detta. När jag sticker ut för att fotografera brukar jag bara ta ett hus och ett (högst två) objektiv. Brukar sen anpassa motivet till kameran, det är ibland mycket hälsosamt. Idag såg jag fina mönster på isen längre ut, hade bara 50 mm med, och kände att jag borde ha tagit 70-200 med. Men när det inte var med fick jag fokusera på annat, som också blev helt ok.
- Hawk
Jag har ett kreativt arbete där ingen dag är den andra lik, i princip gör jag aldrig samma sak två gånger. Just den erfarenheten har nog gjort så att jag inte ser begränsningar utan möjligheter även i ganska svåra problem.
När det gäller fotografering så tar jag aldrig med mig mer är en kamera med ett objektiv när jag går ut. Ofta arbetar jag med samma objektiv under längre perioder, man lär sig och det blir lättare att se bilderna innan man tar dem.