Att hitta sin kreativa kärna

Häromdagen skrev jag en text där jag raljerade lite kring hur vi människor så gärna gör vissa saker väldigt viktiga. Efteråt gjorde bland annat Magnus Fröderberg ett inlägg där han varnade mig för att sluta fotografera bara för att det är kul. Det blev en slags varningsklocka.

För i ärlighetens namn har jag nog på sätt och vis hamnat där. Självklart tycker jag det är kul att fotografera, men jag tar ogärna bilder om jag inte har ett syfte. Bilderna ska helst gå att använda på något betydelsefullt sätt - i ett projekt eller så. Att bara ta bilder för att det är roligt har jag inte gjort på ett bra tag.

Därför har jag gett mig ut med kameran i ett par dagar enbart för att helt kravlöst knäppa allt det där som jag bara känner för. Det var ganska befriande får jag nog erkänna. Även om bilderna knappast kommer att gå till fotohistorien.

En sak som jag också märkte var hur jag ständigt återkommer till den här sortens motiv som ni kan se i den här bloggposten. Det är som om detta är min kreativa kärna på något sätt. Alltså urmotiven som jag sedan bygger allt det andra på. Om någon nu förstår vad jag snackar om.

En annan sak. När jag var ute och promenerade idag såg jag killen här under. Han satt länge, länge och snurrade på den där gungan djupt insjunken i sina egna tankar med hörlurar i öronen. Jag knäppte ganska många bilder innan han tillslut stannade upp och tittade förundrat på mig (högra bilden).

När jag började snacka med honom verkade han lite deppig på något sätt. Eller i alla fall inåtvänd. Jag förklarade vad jag höll på med, gav honom mitt visitkort och sa att han kunde ringa eller mejla om han undrade något. Han sa att det var okej om jag ville lägga ut bilderna på nätet.

Efteråt funderade jag på det där med hur vi som gatufotograferar har ett ansvar att behandla människor schyst. Jag tror inte riktigt på den där stilen som så många propagerar för. Det vill säga att bara ta bilder och sticka, aldrig prata med människor, skita i om någon undrar vad vi håller på med. Jag tycker faktiskt sämre och sämre om den inställningen.

Ni har väl förresten inte missat min PDF-guide om gatufoto i en småstad. Det är 16 sidor med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad.

NU ÄR DEN KLAR: Gatufoto i en småstad – en slags guide

För ett år sedan ungefär bestämde jag mig för att börja gatufotografera på allvar i min hemstad Karlskrona. Full av entusiasm plöjde jag igenom mängder med bloggar och YouTube-klipp för att bli inspirerad. Det var då jag upptäckte en intressant sak. Nästan ingen talar om gatufoto ur ett småstadsperspektiv.

Nu, ett år senare har jag gjort en egen guide om hur det är att vandra på småstadsgatorna med sin kamera. På 16 A4-sidor har jag samlat mina tankar, erfarenheter och bilder från det gångna året och sammanställt det till en slags guide med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad. 

Jag hoppas att alla som är intresserade av gatufoto i en småstad kan hitta något inspirerande och användbart. Guiden är gratis att ladda ner, skriva ut och använda för privat bruk. Om ni tycker att jag har gjort ett bra jobb får ni gärna sprida den vidare.

Gatufoto i en småstad – en slags guide (PDF)

Tack till er som har ingått i ”testpanelen” och kommit med värdefull återkoppling. 

2012-10-12: Ny version publicerad med delvis andra bilder. 

Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.

Gatufoto vid tolvslaget - en blixtrande idé!

Igår bestämde jag mig för att avsluta det gamla året och inleda det nya med lite gatufotograferande. Så när vi gick ut för att titta på fyrverkerierna vid tolvslaget monterade jag blixten på min Canonet QL17 och hängde kameran runt halsen.

Det roliga med min gamla Canonet från 70-talet är att originalblixten bara har ett läge – nämligen fullt blås. Exponeringen styrs sedan av kameras automatik genom att bländaren justeras. Eftersom den lilla blixten är förvånansvärt kraftfull trots sin litenhet och ålder betyder det att bländaren ofta hamnar mellan f 8 och f 16 med fyrahundrafilm i burken. 

Alltså kan man ställa in hyperfokalavstånd och få okej skärpa rätt igenom bilden. Ett väldigt lätt, snabbt och smidigt sätt att plåta på med andra ord. Upp med kameran och pang på avtrycket. Bild direkt! Noll fördröjningstid, utom den som finns inbyggd i fotografen själv då.

Självklart kunde jag inte låta bli att tänka på den mycket speciella gatufotografen Bruce Gilden som har som signum att köra upp kamera och blixt i fejset på folk. Men jag insåg snabbt att det bara finns en Bruce Gilden och alldeles för många usla kopior och jag tänkte inte bli en av dessa. Så jag försökte göra min egen grej.

Hursomhelt så var det riktigt kul att glida omkring bland alla nyårsfirare och knäppa bilder. Jag rekommenderar verkligen alla fotografer att testa det någon gång. Folk brydde sig inte ett dugg att jag tog bilder. Om det över huvud taget blev någon reaktion så var det skratt, ljudliga skålanden och höjda champagneflaskor. Och det kan man ju stå ut med. 

När jag skannade in bilderna tänkte jag att detta var så kul att det kanske är embryot till något slags framtida projekt, eller en utveckling av mitt nuvarande gatufotograferande. Med lite mer fokus skulle det nog gå att jobba vidare med den här sortens bilder och få till bra grejer. Det tåls i alla fall att funderas på…

Slutligen önskar jag er alla en riktigt god fortsättning på det nya året!

Nysoppad film med bilder från julstreetan

Idag har jag blaskat en rulle film i badrummet. Det är några månader sedan sist och jag kände mig nästan lite ringrostig, men jag klarade mig utmärkt. Inga fatala missöden inträffade och i den här bloggposten kan ni se några av bilderna.

Sedan slutet av september har mitt gatuplåtande i praktiken legat nere. Dels var jag lite blasé på hela saken efter att ha fotat ganska intensivt sedan början av året, och så uppmuntrade ju inte den annalkande vintern verksamheten direkt.

Men – den senaste tiden har faktiskt ett visst sug uppstått och jag bestämde mig därför att ladda Canonsjuan med en rulle T-MAX 400. Jag tänkte att det trots allt kunde vara lite kul med ett gäng gatufotobilder tagna under vinterhalvåret också.   

Det kändes förvånansvärt bra och faktum är att jag nog ska försöka hinna med en eller ett par rullar till nu under jul- och nyårshelgerna. Så länge vädret är så här bra funkar det faktiskt att gatufota även om dagarna just nu är som kortast och därmed ganska skumma. Men en 250-dels sekund och bländare 4 är helt okej. 

Detta kommer för övrigt att bli sista blogginlägget innan jul så jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg! Själv ska jag ladda upp med de sista nödvändiga grejerna under morgondagen. Förutom mat i stora lass så blir det några julöl, glögg såklart, något sött vin som passar till risgrynsgröten och kanske kostar jag rent av på mig en flaska konjak som jag tänker ha till kaffet. Och kaffe dricker jag ofta.  

GOD JUL!