SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrarna snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C sensor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

SE BILDEN: Gatufotopodden - gatufotoporträtt med Knut Koivisto

Många som håller på med gatufoto är också intresserade av detta med porträtt. I alla fall är det så för min egen del. På många sätt är det som två sidor av samma mynt. Både porträtt och gatufoto handlar ju om att fånga människor på bild, helst så oförställda som möjligt. 

Häromdagen hade jag därför porträttfotografen Knut Koivisto på besök i mitt kök. Vi pratade bland annat om vikten av närvaro, att porträtt behöver drama och vilken den ultimata kameravinkeln är. Jag försökte helt enkelt pressa honom på alla hans hemligheter i ämnet. Lyckades jag? Lyssna på avsnitt nummer 004 av Gatufotopodden.

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WtazNd

Här är Knuts hemsida: www.koivisto.se/

Vinjettmusik: Fist Food Way av Custodian of Records, www.freemusicarchive.org

RSS: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss 

Gatufotopoddens blogg på Tumblr

I avsnittet pratar vi om nedanstående bilder som Knut har tagit.

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet…. 

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 1

Hur är det att vara kvinnlig fotobloggare egentligen? Ja, det har jag funderat över ett tag nu. Tillslut bestämde jag mig för att göra slag i sak – jag bestämde mig för att bli en kvinnlig fotobloggare över en helg. 

Så jag stängde av den manliga blicken, tog på mig mina feminina glasögon och satte igång. Här kommer de första bilderna. Tack för inspirationen alla kvinnliga fotobloggare där ute…  

Några färska bilder från utvecklingsavdelningen

Som några av er vet sparkade jag igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium för ett tag sedan. Det låter säkert sjukt pretentiöst, men det är det inte. Snarare är det precis tvärtom. Tanken är att jag ska våga leka, experimentera och testa mig fram utan allt för stora krav på mig själv. Det ska vara kul, helt enkelt.

Här kommer några färska bilder direkt från ”labbet”. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med de här bilderna. De har främst uppstått ur spontana idéer och det finns ingen egentlig sammanhållande tanke bakom. I alla fall inte en utstuderad sådan. Jag har ”skissat” med kameran, skulle man kunna säga.

Är det bra, dåligt eller mittemellan? Finns det något där? Jag vet inte ännu. Säg gärna vad du tycker. Oavsett vad så är det roligt att hålla på. Jag känner också att jag just nu behöver ett avbrott från gatufotoplåtandet. Därför känns det extra bra att göra detta.

Äntligen har jag fått låna Rolleiflexen som jag eventuellt tänker köpa av en jobbkollega. Jag var ute och knäppte av några testbilder på lunchen idag. Det var flera år sedan jag fotade med en mellanformatare senast och jag hade verkligen glömt bort hur meckigt det är.

Jag är därför ännu mera imponerad av Vivian Maier som lyckades gatufota med en sådan här apparat. Att sätta skärpan och fånga ögonblicken som hon gjorde är en fantastisk bedrift. I alla fall om hennes kamera var lika mörk i sökaren som den jag har fått låna.

Nåväl, nu ska bilderna bara soppas och föras in i burken på något sätt. En skanner som tar mellanformat äger jag tyvärr inte, så nu har jag ännu en fantastisk möjlighet att vara kreativ.