Av 30 000 bilder var bara 60 värda att visa
Ibland får man sig en fet tankeställare. Det fick jag för en stund sedan. Hittade nämligen en filmintervju med den danske Magnumfotografen Jacob Aue Sobol. Ni vet han som åkte tåg mellan Moskva och Peking med en Leica M Monochrome. Projektet heter Arrivals & Departures.
Jacob Aue Sobol säger framförallt två intressanta saker i filmen. Det ena är att han tog 30 000 exponeringar (1 000 om dagen) under sin resa och av dessa blev bara 60 stycken utvalda i slutändan. Det får mig att fundera en del över mitt eget fotoprojekt. Så här långt har jag tagit cirka 2 000 bilder under två år och målet är att köra på ett år till.
Så medan han tog 1 000 bilder om dagen kommer jag att ha tagit lika många per år. Det är utan tvekan en viss skillnad, för att inte säga en helvetisk skillnad. Kommer jag över huvud taget att kunna rodda ihop något av värde? Svårt att veta.
Det andra är att han inte jobbar enligt metoden gå omkring och vänta på att något ska hända. Istället tar han kontakt med människor som han följer med, ibland i förväg via facebook vilket är ett spännande och proavktivt förhållningssätt.
Ja, vad ska man säga egentligen? Imponerande och intressant är det helt klart.
Photographer Jacob Aue Sobol "Arrivals & Departures" from Jim Casper on Vimeo.
Om jag skjuter av 30,000 exponeringar så hoppas jag verkligen att fler än 60 är berättigade att visa upp ... ett mycket intressant projekt dock , fast jag tycker ändå att 60 bilder är väl snålt ..
Antar att din träff-rate därmed är väsentligt högre och som Ola Linde skriver även kvaliteten ..
Ha en kanonkväll.
//Glenn
Men det är en intressant fråga om hur de övriga bilderna bland de 1000 först utvalda såg ut. Antaligen finns det bilder som tar ut varandra i form av innehåll.
Men det är ju egentligen exakt vad som skiljer amatörer från proffs. De sistnämnda håller en hög och jämn nivå samtidigt som de är metodiska och målmedvetna - liksom att de har en utpräglad stil.
-affe
Sen är väl vissa delar av hans bilder mer gatufoto där han fotograferar vad som händer framför honom under resan. Lät som han sa att det var 50/50.
Jag tror också att man vill researcha och boka upp en del när man är på ett kostsamt prestigeuppdrag för Leica med sin assistent.
För mig handlar det ibland helt enkelt om att hålla fotodelen av hjärnan aktiv.
Jag fotar inte sällan event (till exempel sport, men även annat) där jag vet i förväg att jag med allra största sannolikhet bara kommer att använda bilder av någon eller några få av de alla de personer jag tar bilder av. Men jag tar ändå bilder i stort sett oavbrutet - varför? Jo, för att för mig funkar det bäst att vara aktiv hela tiden, även när jag egentligen inte behöver det. Då är jag mer på alerten de korta ögonblick då de motiv jag egentligen är ute efter dyker upp. Ofta har jag bara några korta ögonblick på mig att få de bilder jag är ute efter och då gäller det att vara igång och inte tveka. Jag tror det här tankesättet är ganska vanligt bland både sport-, press- och djurfotografer (dvs där man tar bilder av motiv som är oförutsägbara :)
I andra situationer handlar det helt enkelt om att skaffa sig tur.
Alla som fotograferat länge vet att hur mycket skicklighet och bra grejer man har ... Så handlar det också om ren och skär tur. Men skall man ha tur måste man hjälpa den på traven. Min sportfotokollega Tage Olsin har en bild där en slagman i baseboll tappar slagträet (http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/1084425.htm). En mycket ovanlig situation och att få den bilden handlar till en del om att ha tur. Men också att vara envis nog att skapa förutsättning för att ha tur - kort sagt att envist fota slagman efter slagman fast man vet att det bara är mycket några få av dem man någonsin kommer att använda. Gör man det, ja, då ger man turen en chans.
Både det här med att "skaffa sig tur" och att hålla sig aktiv lätt ger en massa bilder man sedan inte använder - men som ändå hjälper en att få just de där speciella bilderna man är ute efter. Det gäller långt ifrån enbart sportfoto (även om det kanske är vanligast där) utan även för alla olika de tillfällen då man försöker fånga speciella ögonblick som man inte alltid vet exakt när de kommer att dyka upp.
Det ligger för övrigt mycket i det du skriver, helt klart.
Den som jobbar hårt drabbas oftare av turen. Det viktigaste är att vara igång, att vara ute, inte hur många bilder man tar. Hemma i soffan blir det inga bra gatubilder.
Tur uppstår när slumpen möter den som är väl förberedd.
H C-B sa samma sak. Det är alltid tur. Men man måste vara beredd och "öppen".
Om man låser sig på en viss bild innan man hittat den, hittar man den inte.
Bra bilder är alltid bra i ett sammanhang. Sammanhanget kan man styra genom att ge sig själv ett uppdrag och ett mål med sina bilder. Har man då en seriös avsikt är det mycket lättare att motivera att man "tränger sig på". Väl genomförda projekt handlar mer om uthållighet än om geniala bilder. Om man bara går ut och flummar i största allmänhet blir det inte bra. Man är ofokuserad och tveksam i möten med folk.
Jag skulle nog vilja påstå att om någon behöver ta 1000 bilder om dagen, 30 dagar i streck för att få ihop 60st bra, då bör nog denne fundera på någon annan sysselsättning. Triggerhappy amatör, som däremot kanske har ett gott öga för att kunna välja ut bra bilder bakefter. Det är faktiskt en stor skillnad på det, att ta bra bilder eller att kunna se de bra bilderna i efterhand.
Sen är det väl dessutom så att Jacob Aue Sobol har ju till uppgift att "testa" kameran ordentligt. Han har dessutom aldrig plåtat med Leica, eller digitalkamera förut.
Snygg bild, Joakim! Paris? Din fru? Eller ett gatufoto från din hemstad?