SE BILDEN: När min gatufotokarriär är över
Jag har en bild i mitt inre av livet på ålderns höst. Den dagen när jag inte längre orkar flänga runt på gator och torg för att gatufotografera. Det jag ser framför mig är hur jag sitter i mitt arbetsrum som är inrett i sober engelsk stil med välfyllda bokhyllor, persiska mattor och tunga gardiner. I de stora välvda fönstren står vackra skärmlampor och gröna växter.
Mellan två bastanta och extremt sittvänliga mörkbruna läderfåtöljer är ett serveringsbord av glas och mässig placerat. På det står min samlade fin-kollektion av rom, konjak, whisky och andra välsmakande spritdrycker. På hyllan under ligger en elegant trälåda. I den förvarar jag mina fetaste och bästa jointar. Givetvis hänger ett urval av mina allra mest lyckade gatufotografier på väggarna.
Om dagarna ägnar jag mig åt att systematiskt gå igenom alla mina tusentals och åter tusentals bilder. Fotograferade under världsomspännande resor till jordens alla hörn. Jag sorterar, strukturerar och fyller i information. Ibland stannar jag upp, lutar mig tillbaka från mitt gedigna skrivbord och låter mig svepas med av alla minnen. I bakgrunden hörs operamusik. Kanske Pavarotti som sjunger Nessun Dorma.
De ett tusen bästa och intressantaste bilderna sammanställer jag i en mapp. En kopia av mappen skänker jag sedan till Blekinge Museum. Ur mappen väljer jag också ut exakt 126 stycken av mina absoluta favoriter som jag printar ut i ett antal kopior på papper av högsta kvalitet. Jag sätter därefter in dom i vackra läderalbum som jag ger bort till mina närmaste. Ett handskrivet brev följer med varje album. I det finns en personlig hälsning och en beskrivning av bilderna, liksom filosofin kring mitt fotograferande.
Visst låter det bra! Sannolikt kommer dock inget av detta att inträffa. Jag är helt enkelt för jävla lat. Inte ens nu orkar jag sitta och gå igenom mina bilder under några längre stunder. Det är min stora akilleshäl i sammanhanget. När jag väl har knäppt en bild så försvinner snabbt intresset för den. Jag vill helst bara vidare till nästa exponering. Just därför har det till exempel inte blivit något av bilderna som ni kan se i det här blogginlägget. De är från mitt Karlskronaprojekt som jag höll på med i tre år.
Däremot lär jag säkert sitta med ett glas rom och en välrullad joint. Den saken är jag rätt säker på. Fast vid närmare eftertanke så tänker jag inte vänta med den saken tills jag blir allt för gammal. Det är onödigt.
Ps. Just nu i alla fall! :)
- hawk
/Mikael
Jag älskar foto och lär sannolikt hålla på med det in i det sista. Men, det finns också mycket annat vackert, intressant och spännande här i livet som förtjänar uppmärksamhet. Jag är med andra ord nog mer som Bresson än Koudelka i det fallet.
Jag bläddrar också i bland mina bilder, dock inte så många, men är fruktansvärt dålig på att numrera och katalogisera. Dina bilder är ju bra!. Tänk om det var så att vi gick ut, och kom hem med bilder som alltid var ok.
Det skulle bli trist. Om du nu känner för en paus. Skriv! Jag kände att jag befann mig i ditt rum, Glasbordet , Lådan under OSV.Jag är säker på att vi möts på stan igen. Tänker man som du och skriver som du gör. Kan man ta bra bilder!
Ha det bra Bengt H.
Mina bilder om Hässleholm har jag tryckt i två böcker därav fick jag Kulturpriset som uppmuntran. Tur jag fick det nu så det inte blev postumt.
Turen är att jag gjorde mappar med en gång på olika motiv så jag hittar mina bilder.
Men visst har du med tryckt böcker?
Alla tror de skall alltid få bättre bilder därför tar de nya blåsippor varje år än de har fulländade motiv.
Förlåt lite tankar en fredagskväll.
///Gun-Inger Lycka till.
Jag gick panik ångest då jag skulle bli åttio det året jag började på böckerna. Nu har jag fått leva två år till vilket jag är tacksam för. Fortfarande lite manisk jag skriver en bok som jag har haft lektör till. Fall i fall.
Du har många år på dig ännu.
Hälsar Gun-Inger
Gillar särskilt den första bilden.
/Gunnar s
Det finns ju faktiskt länder där man kan ta en joint helt lagligt. Så det behöver inte smörja någon gängkriminalitet.
Gillar bilden på kvinnan och barnet som lutar åt samma håll.
Och hur fick du sån djup svärta och fin kontrast i dina bilder...? Är det papperet?
mvh
/B
Då gäller det inte göra som jag. Min bok om Sista resan med rälsbussen Älmhult - Sölvesborg 1984 tog jag för lite betalt för. Jag har enbart fått 3 kr för varje såld bok. Nu har jag gjort böckerna för att glädja de som vill äga den. Den glädje den boken och Inlandsbanan Gällivare - Hoting 1976 givit mig med alla som visat respons och gör det fortfarande är det viktigaste för mig.
Den som inte lämnar något efter sig blir glömd. Jag kommer inte ihåg vem som skrivit detta. Tänk på det alla fotografer.
Finfina bilder. Synd om de inte kommer fler till del (fast det gör de ju faktist, här i bloggen till exempel).
Hälsningar från Norge.
Jan Erik Johansen
Men inte ska man väl peaka som fotograf före åttioårsåldern?
Vad bra! Då har jag mer än 30 år på mig innan jag behöver peaka. Känner att pressen blev betydligt minde nu :-)