Gatufoto e speciellt! Och smalt!
De e inte det första man börjar med som fotograf heller!
Det e nog natur och familjebilder som de flesta startar med, även om många även fotar på gatan numera!
Och som jag tycker mig märka, av egen erfarenhet, det blir få samtal om gatufoton på utställningar, men ofta om naturbilder. Och jag säljer mest naturbilder! De kan såklart bero på att jag har helt värdelösa gatufoton! :)
Men, efter ett tag blir ofta gatufoton eller dokumentärbilder intressanta!
Det e bilder från förr! Nostalgi kanske? Men bilden bör ända vara bra!

Men en bra gatufotobild idag, kan även stå sig bra i dag! Men i en ganska smal krets!
Det påminner om en litet udda och speciell musikform...
Så varför fota gatufoto då? :)
/B

Hej
Det här är en jätteintressant diskussion som tangerar flera fält inom bildgörandet. Hur en genre kröker sig inåt och mer eller mindre imploderar av sin egen tyngd. När avsikten, anledningen, berättelsen blir mindre än regeln, uttrycket och formen. Det handlar inte bara om gatufoto ( när skapades uttrycket gatufoto? Bra mycket senare än HCR i alla fall.) Många fotografer drivs av viljan att ta en, eller helst flera (massor) av bra bilder. Nu pratar jag inte om yrkesfotografens eller den professionelles tvång att skapa bra, liktydigt med att sälja och försörja sig. Nu handlar det om lusten att skapa, att uttrycka något.
Men som i fotografins alla genrer likaväl som i andra bilduttryck försöker man kanske att gå en genväg över formen, och glömmer att man måste ha en berättelse,
Titta på "de stora", HCR, Robert Frank, och, Tore Johnson ( fin utställning på Nordiska museet i vintras) med flera, ingen nämnd, ingen glömd. Ingen av dem arbetade sannolikt i något slags uttalat gatufotografi-perspektiv. Okay, det är mycket gata men det beror väl snarast på att gatan var den scen som fanns att tillgå för att berätta om livet, skeendet. Vad dessa fotografer arbetade med, och, det som kommer fram i nutida lyckade gatufoton är livet och berättelsen om det..
Fotografi är mycket av genretänkande. Det är i och för sig inget nytt, så har det sett ut sen de första fotoklubbarna startade. Man jämför, och man pratar teknik. Men man glömmer ofta berättelsen.
Jag tror inte att Walter Hirsch tänkte gatufoto när han gjorde London på 24 timmar med en Canon Dial. Han plåtade för att han ville berätta något. Om han lyckades? Ja, det blev i alla fall en banbrytande utställning på Moderna en gång i tiden.
En del gatufoto får ett extravärde med tiden för att de får en dokumenterande dimension, Ja, det skiljer genren från fågelfoto till exempel. Fåglar har inte förändrats särskilt mycket under fotografins historia. Därför blir fågelfoto och mycket annat liknande mer en demonstration av fotografens kunnighet. Inte så mycket dokumentation och reportage. Inte så mycket tid. Inte så mycket mänsklig allmängiltighet.
Det behövs en berättelse.
Jag återkommer, det här är en intressant och fundamental diskussion. Jag kanske återkommer på min egen blogg.