Jag känner mig förföljd
Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.
Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.
Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.
Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.
Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.
Text och foto: Mikael Good
Jag har på senare tid hört liknande värderingar från andra fotografer, sen när jag kollar deras sida, så är många bilder spontana bilder på folk helt utan deras vetskap.
Är det ordet gatufotograf som retar, borde vi gatufotografer i stället kalla oss semesterfotografer???
Sen är det ju stor skillnad om man som Mikel Good som gör reportage, ute i världen. Där är det nödvändigt att lära känna folk så folk känner sig trygga..Och det är naturligtvis en kunskap han lärt sig genom åren. Där är det en berättelse, i text som förstärks genom bra bilder. Gatufoto är tvärt om bilden som berättar och kanske väcker tankar och funderingar eller är snyggt komponerad.
Det är därför jag har valt att vara öppen med vad jag gör när jag fotograferar människor, och jag är försiktig med var jag lägger upp nytagna bilder. Men vis av erfarenhet så brukar gatu- eller dokumentärfoton som fått några år på nacken vara mycket uppskattade när jag delat sådan bilder i olika "Du vet om att du är från"-grupper på Facebook eller på Instagram har folk varit mycket positiva, även de som porträtterats.
/Mikael
/ Bengt H.
/Mikael
Tycker som du helt klart, att när man tar bilden så sker det öppet!
// Conny
/Mikael
För några år sen var jag inne i Ludvika och fotade. Det var tivoli i stan - numera inte så vanligt . Dessutom började det skymma och lite dis i luften, utmärkt läge för några bilder på för mig okända miljöer och människor. Det dröjde inte mer än tio minuter innan jag blev uppmanad av ett par grabbar, 20-30 år yngre än jag, att ge mig av. Det gjorde jag, gissar att det inte bara var tivoliavgifter som avgjordes i halvmörkret runt vagnar och attraktioner.
Men var och en fotar som var och en vill. Jag vet vad jag tycker om, resten behöver jag inte bry mig om. Det jag tycker sämst om här på bloggen när någon gör ner andras sätt att fota, vare sig det är för att dom fotar i smyg eller tar flera bilder i följd eller inte är så erfarna. I min värld står varje bild för sig själv. Jag struntar i vilken fototeknik som använts så länge man inte uppenbart utnyttjat andra människor.
Hälsningar/ Björn
Du har en förmåga att dokumentera vardagen och du har tagit många bra dokumentärbilder, en del av dem skulle definitvt kunna klassificeras som gatufoto!
Genom åren har jag lärt mig att man får känna av och läsa människorna man möter, som du skriver vill många inte bli fotograferade och det är bra att respektera det, det är därför jag valt att vara öppen med mitt fotograferande, ibland läser jag fel och då kan det vara bra att ge den jag fotograferat chansen att opponera sig.
Det behöver inte ha varit så men kanske hade grabbarna i Ludvika tidigare råkat ut för en smygfotograf och sedan sett bilderna i något forum, kanske var det därför de reagerade som de gjorde. Sist men inte minst vill jag stryka under på att jag inte ser ner på någon fotograf, men jag har svårt för smygfotografering då den sätter käppar i hjulet för oss som gärna pysslar med dokumentär- och gatufoto.
Även om det är långt dit har redan en del röster för förbud börjat höjas i skuggan av GDPR, debatten har stundtals gått het i en del "Du vet om att du är från" grupper på Facebook.
/Mikael
/B
/Mikael
Sedan tycker jag det är snudd på oförskämt att jämföra gatufotografer med paparazzi som är ett helt annat djur ...
Jag lägger inte alltid upp mina bästa bilder i bloggen, det händer även att det slinker med en och annan bild för att bygga helhet och inte för dess självständiga kvaliteter.
Anledningen till det korta skärpedjupet är att jag har använt ett 75mm med bländare 1.25. Det är inte så mycket tele att prata om och det gäller fortfarande att vara ganska så nära det som händer.
Men jag tyckte att det var bökigt att använda objektivet på gatan och kommer att fortsätta att jobba med 35 eller 50mm som funkar bättre för dokumentära reportage och situationsbilder utomhus. 75:an är däremot perfekt för konserter och inomhusjobb i lite dunklare miljöer.
/Mikael