Fotoåret 2020 blev stukat på grund av coronapandemin

Precis som för så många andra ställde sig coronapandemin i vägen för de flesta av mina fotografiska planer under 2020. Jag fick själv corona i mitten av mars och var sjuk i ett par veckor. Jag hade bara lättare symptom men lider fortfarande av sviter efter sjukdomen. 





Men året började bra och jag hann med att göra ett par reportage i New Delhi och Warszawa. Trots en bra start blev fotoåret 2020 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Två reportageresor var inbokade under våren, en till Indien och en till Serbien. Och på sommaren skulle jag åter varit festivalfotograf. Under hösten var tanken att jag skulle gjort ytterligare en reportageresa förmodligen till Serbien och Nordmakedonien. Förutom resor till andra länder hade jag även tänkt att fortsätta mitt projekt med att dokumentera människor i olika förortsområden i min närhet men coronapandemin ställde sig tyvärr i vägen även för de planerna.

Trots pandemin har många av mina bilder publicerats under året. Bloggen har också varit välbesökt. Men den har inte haft riktigt lika många inklick som för ett par år sedan. På Google Maps där jag fortsatt att publicera en och annan bild under året är antalet inklick fullständigt ofattbara. Ett vanligt år brukar jag dokumentera ett 50-tal konserter, men i år har det varit riktigt skralt på grund av pandemin. Att gå på konsert och musikfestivaler är något som jag verkligen saknar. Jag tycker om att upptäcka ny musik och särskilt sådan som inte spelas i tid och otid på alla reklamkanaler. 

Framför allt är jag tacksam över att de bildreportagen som jag publicerat i bloggen har varit såpass välbesökta, och jag är tacksam över alla glada tillrop och kommentarer som har värmt under året. Mitt bildarkiv var överfullt med bilder som jag inte gått igenom och redigerat, men i år har jag haft tid över och tusentals bilder från Rumänien, Bulgarien, Ryssland, Lettland, Serbien, Kina och Indien har sorterats och gåtts igenom. 





Vad gäller resandet så avvaktar jag med att boka in några resor. Som det ser ut kommer restriktionerna att vara kvar fram till september och eventuellt längre, vilket gör det svårt att planera in och boka några reportageresor. Indien är nog tyvärr uteslutet men jag hoppas kunna resa till Serbien nästa höst och träffa mina bröder och systrar. Även om fotoåret 2020 blev stukat finns det hopp för framtiden och det finns mycket att ta igen under 2021.





Under året har sålt av en hel del fotoprylar. Men jag har svårt att motstå ett bra pris och därför behöver jag göra ytterligare rensningar i fotoväskorna, men det tar jag på nästa sida nyår. En fördel med att köpa billigt är att jag nästan alltid får tillbaka pengarna som jag gett, och på så vis får jag pengar över till annat och kan spara en del i ladorna i fall det skulle komma ännu svårare tider framöver.




Jag är tacksam för att jag har fått förlängt som redigerare på den nyhetstidning där jag jobbat sedan 2017. Det gör att jag inte behöver oroa mig för ekonomin och kan bygga upp en buffert för framtida projekt och resor. Genom jobbet har jag tillgång till TT:s och AP:s enorma bildarkiv. Där skulle man kunna stanna upp i timmar och bara botanisera bland alla fantastiska bilder som finns i arkivet.





Till sist vill jag önska dig som följer den här bloggen ett riktigt gott nytt år! Jag avslutar med att lägga upp en topp 5-lista över mina bildreportage som publicerades i bloggen under 2020. Jag har många fler på lager som kommer att publiceras under nästa år.
1. Välkommen till förorten
2. New Delhi efter mörkrets inbrott
3. Picknicksäsongen i Indien
4. Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna
5. Gatuliv i Warszawa








Text och foto: Mikael Good

En bengalisk tiger som fötts i frihet

Under några år i min ungdom närde jag en dröm om att bli naturfotograf. Mest drömde jag om att ta spektakulära bilder på djur i sitt rätta element, och gärna på exotiska djur. Det var i ärlighetens namn svårare än vad jag trodde och bilderna blev allt annat än bra, men det var inte bortkastad tid då jag lärde mig hur jag skulle komponera och bygga upp bilder.



I och med att jag ofta jobbar med bildreportage har jag haft stor nytta av den kunskapen, och det ingår ofta en och annan natur- och landskapsbild i bildberättelsen. Ibland har jag turen att få djur framför kameran, och de bilderna har hjälpt till att skapa extra spänning och dynamik åt ett bildreportage. Men det händer även att jag har tagit en del bilder på djur i hägn, på zoo eller i en safaripark, men när jag gjort det har jag alltid varit tydlig med vart bilderna tagits.



Bbilden på den bengaliska tigern har jag tagit i en safaripark. När jag var i Västbengalen 2017 var tigerhannen fri. Men han hade en skada på benet som gjorde att han inte kunde jaga vilda djur och därför gick han hårt åt tamboskap och utgjorde en stor risk för människorna i området. Myndigheterna fångade in tigern och flyttade den till ett stort hägn på Bengal Safari i början av 2018. Det var där jag tog bilden på honom i december 2019. Elefanten är en tamelefant som människor kan rida på inne på safarit. Vilda elefanter är mycket farliga och tvekar inte att döda människor som kommer för nära, därför gäller det att hålla sig på behörigt avstånd från dem. De andra djuren är fria och kan ströva omkring som de vill.




Text och foto: Mikael Good

Den vackraste soluppgången på denna sidan av himlen

Soluppgångar har väl alla fotografer i princip fotograferat sig mätta på, och det är sällan som vi höjer kameran för att fånga dem. Och om vi gör det  så måste de vara exceptionella. 

Jag har sett en riktigt exceptionell soluppgång och det var på toppen av Sinaiberget på Sinaihalvön i Egypten. Det var med stor sannolikhet på den här platsen som Mose fick ta emot budorden från Gud. Jag brukar inte fotografera soluppgångar eller ta bilder i färg. Men det var helt omöjligt att göra detta foto i svartvitt. Även om bilden är bra så gör den ändå inte soluppgången full rättvisa, då kamerans sensor inte kunde fånga alla färger och toner. Men den gjorde ett gott försök och jag blev nöjd med resultatet.

Den isländska vulkanen Grímsvötn hade utbrott under 2011 och kastade upp mängder av vulkaniskt stoft i atmosfären. När jag var upp på toppen i februari 2012, var det flera minusgrader och det vulkaniskt stoftet förstärkte solens strålar och gjorde den extra vacker. En av de beduinska bergsguiderna som var med uppe på toppen sa:
– Jag har varit uppe på toppen av berget tusentals gånger, men jag har aldrig sett en så vacker soluppgång!
Jag höll med honom och sa att det förmodligen var den vackraste soluppgången som vi får se på denna sidan av himlen.

Text och foto: Mikael Good

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage

Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.

Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.

För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good

Indisk sopsortering

I Indien är det inte ovanligt att ett sällskap som haft picknick lämnar skräpet efter sig. Men som tur är finns det de som städar efter dem. Först kom några hundar som slickade i sig resterna av maten från papperstallrikarna. Ett par kor fick också syn på de kvarlämnade läckerheterna, de jagade bryskt iväg hundarna och började sätta i sig både mat och papptallrikar. Plastbesticken och flaskorna lämnade kossorna kvar, de togs sedan om hand av människor som städade efter picknick-sällskapen.

Text och foto: Mikael Good